måndag 22 mars 2010

Leva Livet

När jag blev sjuk gick jag med i ett nätverk!
Det nätverket har idag blivit en förening och i den föreningen
är jag numera aktiv i styrelsen. Jag administrerar också vår hemsida!
Vi är ett härligt gäng tjejer som har massvis med kul, och av cancersjukdom
märker vi inte mycket konstigt nog. Även om det visst kommer på tal emellanåt.
hemsidan kan ni titta om ni vill, en länk finns till vänster på min blogg.

När man sätter maken i arbete,,,,

Så blir det ett staket!! Och guuuud vad jag är glad för det!!
Alla som har trädgård vet, att man liksom aldrig blir färdig ha ha.
Den här hörnan har i ett par års tid nu stått och gapat, helt öppet för alla
förbipasserande att liksom bara glo in! På nåt sätt kände man sig liksom
naken när man var i sin trädgård!
Men huvudsyftet är ju egentligen den, att vi har en liten, liten
söt hund, vår "prinsesspudel" som tyvärr förvandlas till någon slags pitpudel så fort någon eller
något passerar förbi. Så detta fantastiska staket fyller ju flera syften!

Nu återstår ju naturligtvis att snygga upp just innanför det, men det blir
ju extra roligt nu när man inte behöver vara bevakad när man gör det ha ha!


torsdag 18 mars 2010

Som om det ena inte var nog

Oj oj oj, vad tiden går fort, har knappt haft en tanke på att jag har en blogg att underhålla, ha ha.
Så detta kan bli ett långt inlägg, mycket att ta igen.

Tiden går som sagt fort, och för drygt ett år sedan fick jag den där porten insatt. Som ju faktiskt fyllt sin funktion. Har varit trött på den länge nu och igår slapp jag den. Fick redan då, i januari förra året, en känsla av att den var lila, men några egentliga belägg för mina tankar hade jag inte. Sen har jag inte brytt mig så mycket. När den blev insatt fick jag ordentligt med droger, precis som jag bad om. Men nu när den skulle tas ut var de inte riktigt lika givmilda med detta. Lokalbedövning,,, aj aj. Ville inte jag men det bästa jag lyckades utverka var lugnande tabletter. Varpå jag befann mig på sjukhuset en halvtimme innan avtalad tid. Två stycken Stesolid svaldes och en halvtimme senare var jag ganska rolig, tror jag. Ha ha. Precis lagom timing trots allt. Men aj aj vad bedövningssprutan gjorde ont. Sen var det naturligtvis inget som gjorde ont längre, men man kände liksom hur de var där och skar och karvade och drog.
Under tiden var jag tvungen att nämna att jag trodde att den var lila. Nej sa personalen, de brukar vara silverfärgade eller så. Gillar du lila? ja blev svaret naturligtvis ha ha.
Efter en stund hörde jag läkaren göra ett litet utrop,, jo minsann, den är lila!! Det var den snyggaste port a cathen vi någonsin har sett, ha ha. Bildbevis finns ha ha.
Så den lilla raringen var lila, och den har jag burit i min kropp i drygt ett år. Nu är den äntligen borta.


Maken har varit ute och rest igen, och i måndags kom han hem från Barcelona. Med sig hade han något som han trodde var matförgiftning. Stackarn hade legat i flera dagar och tömt magen från alla håll och kanter. När han kom hem, vet jag inte riktigt vad han trodde, för han åt bacon och omelett och så drack han kaffe. Pucko!
Naturligtvis blev han sämre igen. Jag har därefter försett honom med hallonsmakande vätskeersättning och rostat bröd och blåbärs Proviva. Nu känner han sig lite bättre och är faktiskt på jobbet idag.

Men det kunde vi ju tro, att han var magförgiftad. So hell,,,,,,igår när jag kom hem från sjukhuset gick jag och la mig och sov i tre timmar. Bra tänkte jag för att få bort alla spår av de där Stesolid tabletterna. När jag vaknade mådde jag som ett svin. Fortsatte att ligga i soffan under ett täcke och huttra. Kämpade ett par timmar med att hålla spyorna tillbaka, men till slut var det bara att inse faktum.
Maken var alltså inte matförgiftad!!!! Vad han var vet vi inte, men smittat hade han gjort. Stackars mig.
Ungefär i samma veva som jag spydde talade maken om för mig att hans son, som varit och hälsat på från måndag till tisdag, också blivit sjuk.

Nu sitter jag här och känner mig som om jag hamnat på fel sida om en ångvält