fredag 28 maj 2010

Efter regn kommer sol

Ja det sägs ju så i alla fall!
Denna veckan har präglats av migrän, varenda jävla dag!
Fick en ispåse av min mamma som redan är flitigt använd!
Trots detta så har jag försökt att förbereda lite saker inför resan,,,,
för på måndag blir det sol mina vänner, jääääävligt mycket sol,,,,,,
och varmt,,,,,,på måndag kväll landar vi i Egypten och där ska vi tillbringa
två veckor.

Tänk två veckor utan att tvätta, städa eller behöva tänka på tider.
Man går ut ur rummet på morgonen och när man kommer tillbaka på kvällen
är det nystädat och fint. Maten står serverad vid varenda måltid, och disken
ja den är det nån annan som tar hand om!

När man drabbas av en sjukdom som jag gjorde så är man ju naturligtvis
väldigt glad att det gick att bota. Tro inget annat! Men det man inte räknar med
är att det faktiskt kommer en efterreaktion, som säkert är olika för olika människor.
Just nu är jag inne i en fas som är skitjobbig. Det är som hela mitt inre har upplösts
i smådelar och skramlar runt inuti kroppen. Och det går liksom inte att få ordning
på delarna. Man undrar oxå varför vi gjorde si eller så. Varför gjorde vi inte så i stället.
Men vi vill inte skruva tiden tillbaka och göra om det,,,,, nej det vill vi inte!

Denna veckan har varit värre, då det inträffat saker som gjort mig upprörd och ledsen.
Saker som gör att man ifrågasätter tillvaron och meningen med det man sysslar med.
Jag har i min enfald alltid trott, trots allt, att livet kan vara härligt och skimrande rosenrött,
mitt jävla pucko! Så är det inte har jag fått berättat för mig!
Somliga har ett sent uppvaknande i livet! Gomorron!

Så kanske, kanske är det nu skönt att resa bort dessa två veckor och få tänka på något
helt annat. Nu ska det solas och badas! Jag tänker på er alla när jag ligger i solstolen!

torsdag 20 maj 2010

Då,,,,, och nu

Då, För ett år sedan (den 13 maj) fick jag den sista giftinjektionen.
Just i det ögonblicket kunde jag bara hoppas och tro att det faktiskt var den sista!
Nu, vet vi att det var den sista!

Då, för exakt ett år sedan fick jag beskedet som gjorde att vi firade att behandlingarna var slut!
Nu, förväntas livet vara som vanligt ?!

Då, för ett år sedan var jag inte särskilt snygg, inte för att jag är det nu heller men skillnaden är enorm. Då hade jag knappt något hår, inga ögonfransar,,,,, det jag hade mycket av var däremot vikt ha ha!
Nu, finns det tio cm hår på huvudet, ögonfransarna är längre än nånsin :-) Och femton kilo av varierad materia har försvunnit från min kropp :-)

Då, för nästan precis ett år sen planerade vi för en resa till Turkiet. Väl där svullnade min kropp upp till oigenkännlighet!
Nu, sitter vi i startgroparna för Egypten! Hoppas verkligen att värmen har en positiv påverkan på min kropp i år!

onsdag 12 maj 2010

Vågade tro,,,

För ett år sedan trodde jag mig se slutet!
För ett år sedan gjorde jag en avgörande PET-röntgen. Den som senare skulle visa resultatet!
En behandling väntade, kanske fem?

Hur skulle det bli??

Jag vågade faktiskt tro att det endast skulle bli en! Men var nog ändå lite beredd på att det kunde bli fem, och kanske ännu mer,,,,,,

Det var en helvetes tid med en kropp som var så totalt förstörd både till kropp och själ!

Det var så jävligt att jag faktiskt tror att jag förträngt det värsta, och idag kanske säger "det var inte så farligt"!
Tro inte på mig om jag säger så!

måndag 10 maj 2010

Den här . . .

. . . låg i min brevlåda igår! Idag har jag läst hälften!

Hakuro Nishiki

En Japansk dvärgpil pryder numera vår framsida! Hoppas att vi inte har ihjäl den!

fredag 7 maj 2010

Cocillana-Etyfin

Min lilla raring

När man får veta att man är frisk

Jag startade med den här bloggen i samband med min sjukdom, tänkte att det skulle vara bra att liksom ha nånstans att kräka av sig sorger och bekymmer. Och det har jag väl gjort till och från, men ändå så är det jävligt mycket som jag inte säger något om, med tanke på mina medmänniskor.
Kanske är det inte så roligt att läsa om jämmer och elände alltid,,,,,,

Hur som helst så är jag ju frisk numera, från cancern iallafall. Och det har jag idag ytterligare en gång fått bekräftat av min onkolog på sjukhuset. Alla prover var bra och nästa kontroll blir i september. Så fyra månader till är jag frisk iallafall!

När vi ändå är inne på det här med jämmer och elände så måste jag nämna att även om jag är frisk så är det ju inte samma sak som att jag mår skitbra! Jag har värk precis överallt i kroppen och vissa dagar går jag sämre än min 90åriga farmor. Maken undrar om han ska skaffa en rollator till mig.
Den här värken är lite lurig, ibland sitter den här och ibland där. Några veckor i taget på varje ställe samtidigt som den ändå finns överallt. Värst är det naturligtvis på nätterna när jag ligger ner.
Har varit på besök på reumatologen som i sin tur har skickat mig vidare till neruologen. Och jag väntar på en tid därifrån. Ska bli spännande att se vad de säger om saken!

Folk undrar om jag är sjukskriven! Nej jag är inte sjukskriven, jag gick direkt från cellgifterna, avbröt min sjukskrivning och gick direkt in i heltidsarbete förra sommaren.
Tillfälliga jobb tar slut som säkert alla vet och därför är jag nu arbetslös.

Någon undrar om jag känner mig arbetsför till 100 %, bla arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Rent spontant så skulle jag nog svara nej på den frågan! Men svaret blir ändå ja, självklart är jag arbetsför.Det kommer att bli obeskrivligt jobbigt, det kan jag ju bara räkna med! Men vad är alternativet liksom?

Jag har insett att jag förmodligen inte springer ifrån den här smärtan och stelheten, det är något som jag får leva med om inte för evigt så iallfall för en lång tid framöver. Och jag vill och kommer alltid att göra sånt som jag brukar, och försöka göra på det sätt som jag brukar. Jag ska simma, träna och spela golf. Och då undrar många hur det ska gå med onda axlar och armar, men det ska gå för jag vägrar att bli invalid. Jag får väl hitta mitt eget sving kan jag tänka.

Det viktigaste för mig är att få en förklaring på varför det gör så jävla ont, vad det är som är fel. När jag har fått svar på den frågan så får jag lära mig att leva med problemet. Man lär sig att man inte kan lyfta ut en mjölkpaket ur kylen på samma sätt som innan.
Att man inte kan sätta sig i badkaret som man brukar.
Att det plötsligt är jäääävligt jobbigt att gå in och ur en bil.
Att det kan vara svårt att resa sig från toaletten, för att inte prata om hur det är att sätta sig ner.
Att det tar minst två timmar innan man förstått sig på sin kropp på morgonen.
Att vigselringarna bara passar ibland.
Att det medför stora svårigheter att vända sig i sängen
Att ta av sig en tröja kan bli ett dagsprojekt
det gäller hela tiden att hitta nya sätt att göra saker på, problemlösning på hög nivå!

listan kan göras hur lång som helst, och jag ska väl egentligen bara vara glad att jag inte har cancer!
Men jag hade nog varit gladare om jag bara fick vara som jag skulle, men nu fick jag ju inte det så då får jag vara som jag är!

lördag 1 maj 2010