Jag undrar,,,,

,,,, när kommer jag att tycka det är roligt att leva igen?

Tillbaka

Då var jag utskriven från sjukhuset. Nålen är utdragen och kvar finns nu skinnflådd hud, där tejpen suttit! Nu får jag väl vårda den, så jag inte får nån infektion där :-o
Efter tre dagars körande fram och tillbaka, dag och natt, fyra gånger per dygn. Har det blivit lite si och så med sömnen. Åtminstone makens sömn. Han är ju van att sova sammanhängande, medans jag på sista tiden inte är det!

Natten till idag var våt, enormt våt! Svettig alltså! På nåt sätt var det som om den sista febern och resterna av sjukdomen rann av mig! Det var helt sanslöst!
Hur som helst så landade jag i min säng på sjukhuset kl sex. Fick mitt dropp och somnade sen någon timme. Frukosten serverades och sen började väntan på läkaren. Som faktiskt kom med goda nyheter innan tolv!
De goda nyheterna bestod i att jag nu slipper intravenösa antibiotikadropp! Och att naturligtvis blir utskriven och kan åka hem. Hem kom jag halv tre på em.
Kan få sova hela nätter i min egen säng! Och självklart proppa i mig en massa antibiotika i pillerform.
Trött som fan är jag och förmodligen blir natten hyfsat orolig! Men imorgon väntar besöket hos min onkolog. Och idag hörde jag rykten om att hon planerar en ny röntgen för mig!!!! Vad nu det kan innebära. Jag kan bara spekulera, men kommer inte säga något förrän jag vet med säkerhet. Det här är så jätte spännande!
Fortsättning följer imorgon!

Bakslag

Hej alla, som undrar vart jag tog vägen!
Var ju och skulle få mina cellgifter i onsdags, den där första av de fyra sista, som jag var såå glad för! Men det blev inga gifter alls!
Hade mått lite konstigt och först på onsdagsmorgon förstod jag att jag hade feber och att det var febervärk jag hade i kroppen!
Ringde till mottagningen och förklarade läget, men fick svaret att om jag inte hört något negativt om provsvaren dagen innan så var allt ok.
Så jag och min mamma begav oss till sjukhuset och var på plats kl ett. När min sköterska kom med min lilla "laddning" fick hon klart för sig att jag hade feber! Sen drog allt igång. Provtagningar, väntan, mer väntan och flytt till annat rum!

Sen kom läkaren och förklarade att mina värden var låga, nästintill obefintliga! Så någon cellgiftsbehandling var det absolut inte tal om. Tyvärr var det inte tal om att åka hem heller.
Jag blev helt enkelt inlagd, på infektionskliniken, i ett rum med sluss. Isolerad! Alla som kom in till mig fick ta på sig värsta munderingen med munskydd och allt. Vilket resulterade i att jag inte har en aning om hur någon såg ut!

Där låg ja sen, dag efter dag. Antibiotikadropp fyra gånger om dygnet. Tabletter och mediciner!
Äcklig mat och dålig säng! Blodprover togs stup i kvarten. Och jag bara grät och ville hem, hem till min familj, min man, mina barn, mina hundar. Min säng, mitt kylskåp och min egen toalett!!

Fick en ny tid på tisdag hos min onkolog. Och fick samtidigt beskedet att jag skulle stanna kvar tills dess! NEJ, jag vill inte, snälla låt mig få åka hem! Detta var igår! Och plötsligt hade mina värden stigit så pass bra att isoleringen bröts! Och jag har således fått permission.
Detta innebär att jag är hemma, men måste in kl sex och kl tolv, dag som natt för att få mitt antibiotikadropp. Och min underbare man ställer upp och kör mig varenda gång. Stackars honom och stackars mig. Det blir inte mycket sammanhängande sömn. Men en sak kan jag säga, sömnen som blir är myyyyckket skönare.
För om inget annat tar död på mig så hade sjukhussängen gjort det!!

Just det, glömde kanske säga att dom konstaterat att jag har någon form av lunginflammation!
Så här sitter jag nu, ömsom frysande ömsom svettande. Mår inte alls bra, men mycket bättre här hemma än på sjukhuset iallafall! Vet inte när jag kommer att bli frisk! Och vet inte när jag kommer att få cellgifterna igen! Och det stör mig så. Vill ju fortsätta så jag kan bli färdig nångång. Jag hade ju målet i sikte!

Jag har fortfarande en egen säng på sjukhuset, som jag lägger mig i fyra gånger per dygn. Stannar max en halvtimme varje gång! Tur att man har nära till sjukhuset! Tänk om vi haft flera mil, då hade jag snällt fått stanna där! Igår när jag kom in på kvällen så var det en ny sköterska som presenterade sig. Så var det en annan som kom in och sa "hej Kamilla", jag sa hej lika glatt. Och så tänkte jag: vem var det? Sen slog det mig att hon säkert varit inne hos mig flera gånger, men med munskydd. Ha ha därför kände jag inte igen henne!

Vem saknade mig mest när jag var borta då? Det var iallafall en som grät högljutt första kvällen! Det var lillhunden! Hon viker inte från min sida nu, har iofs aldrig gjort, men nu sitter hon som fastklistrad!
Nu är jag nyfiken på besöket hos min läkare på tisdag! Vad ska hon säga? Vad har hon kommit fram till? Jag har iallafall kommit fram till en sak och det är att hur fort jag än vill ha mina cellgifter så är min kropp inte redo! Inte idag iallafall. Den känns totalt genomrutten och slut!

Hoppas

Idag är det min minste lille sons födelsedag! Han har fått frukost på sängen ocn en stor godisbricka! Fler presenter blir det ikväll!

Själv har jag haft och har fortfarande ingen bra tid! Har ont överallt, precis överallt. Och igår kändes det precis som om jag hade feber, om än i mindre skala. Först frossa sen värme och ungefär så känner jag det idag oxå. Ska iväg nu och ta prover inför morgondagens behandling.
Sömnen den sista veckan har varit skit, ligger mest och vrider mig i värme och smärta!

Var hos läkaren igår, men tyvärr hade hon inte fått besked om den röntgen som gjordes förra veckan. Men den hade ändå inte varit avgörande för behandlingens längd. Nu är det så här, åtta behandlingar ågterstår. MEN om fyra behandlingar kommer det att göras en STOR Pet-röntgen. Om den visar bra resultat så är behandlingen slut där! Och jag kan bara säga en sak, GUD VAD JAG HOPPAS! Hela mitt tänkande kommer nu att fokuseras på att jag bara har fyra behandlingar kvar! Och jag kommer att bli jätte besviken om det inte blir så. Men nu är det det som vi hoppas på!

100 dagar

Gomorron alla! Idag är det alltså då högst 100 dagar kvar! Sen kan mitt liv börja igen!
Igår var vi på bilfirman och tittade på bilar, hrm,,, say no more! Fortsättning följer!
Ha en bra söndag!

Tummen mitt i handen

Äntligen fredag! Vet inte varför jag säger äntligen, men jag skulle tro att det är för att flocken då är samlad hemma i helgen! Maken är hemma och det är så skönt!
Har mått hyfsat bra i ett par dagar här nu! Men hyfsat är ju ändå bara hyfsat!
Idag finns det lite som jag måste, eller iallafall vill, fixa till här hemma. Det blir ju så att badrummet måste städas ur, tvätt måste tvättas osv osv!
Jag känner mig inte riktigt motiverad eftersom jag har ont överallt idag! Men om inte annat så känns det skönt när det är klart!
Ska oxå städa ur vårt lilla gästrum, som normalt används som tv och tvspelsrum. Vi får nämligen besök imorgon av min mans bror! Det ska bli riktigt trevligt så det ser jag fram emot!

Nu ska jag sätta mig ner och fundera på i vilken ände jag ska börja! De första två timmarna kommer jag att få göra allting med en hand, eftersom den andra har tummen mitt i! Den kommer nämligen att hållas för min son, som kör upp för andra gången idag! Jag hoppas innerligt att han klarar det idag! Främst för att det hade gett honom självkänsla och styrka. Men oxå för att det kostar mig nästan 2 tusen var gång han ska köra upp "fniss"!

Önskar alla en skön fredagskväll!

Ny frisyr

Nu har jag gått omkring med mitt lilla fjun ett tag. Nej, det har jag ju inte för jag har dolt det väl i mössor och dylikt. Men var gång mössan åkte av, så såg jag helt klart cancersjuk ut!! Oj, va konstigt :-o

Saken är den att jag inte riktigt förstod vad det var som gjorde det, men nu vet jag. Håret, det lilla som fanns, har ju trots allt vuxit en bit och såg enbart tuffsigt ut.

Efter duschen idag så kom trimmern fram, den sattes på tre millimeter och sen tog den ett par varv på huvudet. Och vips, så såg jag faktiskt mer "normal" ut. Eller iallafall så ser jag ut som om jag själv valt att raka huvudet! Ganska snyggt framifrån, om jag får säga det själv. Men vill inte tänka på hur det ser ut i profil. Men man vänjer sig säkert ha ha!

Hämtade även den nya frisyren igår! Är det sånt som kallas "hämtehår"? Så idag bar det iväg ut på stan med min kära mamma! En liten utflykt som resulterade i en ny kappa till mig. En SVINDYR kappa. Men tyvärr av den karaktären att vi helt enkelt inte kunde springa ifrån den! Vi såg den förra veckan, men i fel storlek. Så idag hade dom fått hem den i rätt, och den satt som gjutet på mig! Måste påpeka att den är myyyycckket snyggare i verkligheten än på bild. Det är på nåt sätt svårt att fotografera svarta saker på ett fördelaktigt sätt!

Vikten av bra försäkringar

Under hela mitt liv har jag haft det ganska snålt med pengar! Detta har resulterat i att man helt enkelt får välja bort vissa saker. En av dom sakerna har varit försäkringar av olika slag! Det kan bli rätt mycket pengar varje månad om man sätter sig under ett bra försäkringsskydd!
Så sent som för ett år sedan valde jag några försäkringar, men jag valde också bort några!
Nu visar det sig att de jag valde bort skulle jag haft stor nytta av idag! Väldigt stor nytta av!
Så här kan man sitta och gräma sig över det!
Man tror ju inte att man ska bli sjuk utan man resonerar snarare som så, att det händer inte mig, jag behöver inte betala försäkringspremie för något sådant!
HUuuja, nu svider det lite! Nu sitter jag här med en livförsäkring, men dö, ser det ju inte ut som om jag ska göra. Och även om jag skulle göra det så ser ju inte jag de pengarna "fniss"!
Och några fler försäkringar lär jag inte få teckna under mitt liv, så när det gäller den saken så får man väl anse att den är utagerad!
Det jag ville ha sagt var egentligen det, ett hett tips. Se till så att ni har bra försäkringar mot både det ena och det andra, för man vet aldrig vad som händer!
Kram från mig

Oro i lägret!

Det blev visst en sömnlös natt inatt! Typiskt, eftersom jag måste iväg imorgon bitti och alltså inte kan gå o lägga mig igen när barnen gått till skolan! FAN!
Oron består delvis i att min stora vovve löper, och går fram och tillbaka i sängen och håller på att slicka sig hela tiden!
Och så går man upp en runda och lägger sig igen, då kommer hunden till ro, men inte jag inte!

Sen börjar tankarna att snurra i huvudet och sen är det liksom kört! Jag tänkte tillbaka, på mitt liv. Framförallt de senaste åren. Det blev ju en radikal förändring, inget snack om saken. Men det var väl inte den förändringen jag hoppats på. Det såg annorlunda ut från början. För att göra en sammanfattning så ser det ut så här:

2005: Jag har ett underbart jobb som jag trivs fantastiskt bra med. Bra arbetskamrater.
Lever ett hyfsat bra liv tillsammans med mina söner! Är ute en del och festar, både på gott och ont! Ibland är livet väldigt turbulent men samtidigt lugnt på något sätt!
Träffar min blivande man för första gången, på jobbet!

2006: I början av året tänds gnistan, som sedan fortsätter att brinna! Vi inleder ett förhållande som blir ganska intensivt redan från början. Här finns minsann ingen tid att spara på! Livet leker! Jag är upp över öronen förälskad och allt går i rosenrött! I september blir vårt förhållande officiellt på jobbet och i december förlovar vi oss! Äntligen var det min tur att få lycka, harmoni och gemenskap i mitt liv! Mina stora barn börjar bli vuxna, och mina små bor deltid hos sin pappa!

2007: Min äldste son fllyttar hemifrån, samtidigt som vi andra flyttar in hos kärleken! Min äldste son tyckte jag kastade ut honom, men så var det inte! Jag tyckte att jag gjorde något bra för honom! Det ligger som en liten börda på axlarna, men jag tror nog att vi kan enas om att det var rätt!
I september gifter vi oss, ett underbart bröllop och lyckan sken i kapp med solen! Aldrig tidigare har jag kännt mig så vacker och älskad! Vi åkte på en liten smekmånad över en helg. Och beställde sen tillsammans med vänner en resa till Egypten. Jag har aldrig varit utomlands tidigare så snacka om att det var stort för mig.

I november dog mina små pojkars pappa hastigt! Vi grät länge allihopa, utom minste sonen! Jag minns att han kom upp dagen efter med ett leende på läpparna. Och jag tänkte "vad är det för fel på honom?". Det tog ett par dagar innan man förstod att inget skulle bli som förr! Aldrig skulle det bli som vi planerat. Plötsligt hade vi fått barn!!
Nästyngste sonen sörjde konstant i flera månader. Och vi insåg redan då, att det kommer att ta minst ett år!
I december blev jag uppsagd från mitt älskade jobb:-( Fattar fortfarande inte vad de var som hände! Och det är idag en av mina stora sorger faktiskt!

2008: Resan till Egypten äger rum. Småbarnen är självklart med. Det löste vi ju med en gång. Det var lika stort och mycket för dem som det var för mig! Även om sorgen var med dem hela tiden! När vi kom hem fick jag nytt jobb!
Vår lilla pudel fick valpar i april. Det var en upplevelse jag aldrig vill glömma! Fem små knyten hjälpte jag henne att förlösa. Och hur skulle man kunna motstå att behålla den lilla första underbara valpen. Ett litet underbart liv som snart blir ett år!
I augusti åkte vi iväg till Cypern, även nu var barnen med. Hur skulle vi kunna åka iväg utan dem??
I oktober blev jag uppsagd från mitt jobb, igen!
I november fick jag diagnosen Hodkins Lymfom efter många om och men! Hade mått konstigt under ett års tid, så jag förstod att något var galet. Men det här, det är ju löjligt! Cellgiftsbehandling påbörjades!

2009: Har precis börjat. Och jag ser det redan som helvetesåret!
Minste sonen har plötsligt börjat ge utlopp för sin sorg efter pappa, och även för min sjukdom naturligtvis. Och nu ser vi ytterligare ett år innan han har kommit igenom det!
Hälften av cellgiftsbehandlingarna är över, jag borde vara glad. Men just nu fattar jag inte hur jag ska orka lika mycket till!
Tänkte satt fler valpar till världen, men vovven löper vid lite fel tidpunkt. Det måste planeras väl eftersom vi ju ska resa till Turkiet i början av juni. Barnen är eld och lågor. Och det hade jag också varit om allt hade varit som det skulle. Nu undrar jag mest vad jag ska där och göra. Det är tydligen inte så bra att sola! Ska jag komma hem lika likblek och med sopsäckar under ögonen så kan man ju undra om det är lönt!
I juli ska ju mina behandlingar vara över! Men hur blir det då? Kommer jag att känna mig bättre? Är lite rädd för att fastna i detta ovälbefinnande! Även om jag vet att jag inte gör det!
I sommar få min man ingen vacker fru. Till jul kanske jag har lite hår på huvudet! Och kommer förmodligen att se ut som en "tant". Men det är väl faktiskt till den kategorin jag hör oxå nu! Kroppen åldras nog en del med denna sjukdomen och behandlingar! Så nu gäller det bara att leva och skita i hur man ser ut!
Sjukskriven kommer jag nog att vara större delen av året!
Jag längtar till 2010, första gången i mitt liv som jag önskar "livet" av en hel sommar!

O så blev det söndag,,,,

O så blev det söndag oxå! Fortfarande jobbigt. Men har iallafall tagit mig igenom duschen! Och så har vi varit och ätit middag hos min son, där han jobbar alltså! Jättegott var det, plankstek. Konstigt, för hur illa jag än mår så är det himla gott att äta!
Nu är det soffläge resten av dagen, som ni förstår så får inte jag mycket gjort här hemma. Maken är flitig, han kopplar ljussättning under köksön! Det blir säkert jättefint när det är klart!

Imorgon är det röntgen på morgonen, och det jag hoppas på mest är att dom inte ska behöva sticka mig med någon nål, är så j-a trött på nålar och blodkärl som inte vill bli stuckna i!
Imorgon ska jag oxå kolla in de nya perukerna som är beställda! Speciellt en hoppas jag på, även om det hade varit skönast att ha eget hår på huvudet!
Jag väntar ju på den dagen när jag ska orka och tycka det är kul och meningsfullt att göra mig fin igen, och om den dagen kommer så kan det vara roligt med den nya peruken!

Fy fan vad jag är trött på det här! Förstår inte hur jag ska stå ut lika länge till? Puh!

Lördag

Lördag idag, en riktig slappedag! Mår inte särskilt bra, och maken är förkyld. Så här sitter vi med våra krämpor! Har nyss slitit tovor ur vår lilla hunds päls, det var precis vad jag klarade av. Är helt matt och kallsvettig nu!

Fick lite kritik igår, från maken! Han tyckte att jag "hackade" på honom offentligt! Men det var ju absolut inte det jag gjorde! Det var mig själv jag hackade på egentligen. Jag har ju inget annat att erbjuda än gnäll, gnäll och åter gnäll. Har liksom inget annat att dela med mig av eftersom det inte händer något i mitt liv just nu, mer än sjukdomen och olika mediciner då! Känner mig usel och totalt orkeslös. Skulle ju vilja vara så mycket mer!

Däremot så är min man världens finaste och underbaraste man som finns. Det finns inget han inte gör och inget han inte ställer upp på! Och självklart så jobbar han för att vi ska ha det bra! Jag är ju bara rädd om honom och hans hälsa! Jag kan lova att han är den ende i sitt slag. Och jag ÄLSKAR HONOM så jävla mycket att det inte går att beskriva! Och självklart saknar jag honom när han inte är hemma! Vill ju ha honom här hela tiden!

Fick ju nya mediciner mot illamåendet i onsdags, och precis som jag skrev om biverkningar så var det inga bra mediciner. I onsdags kväll fick jag riktiga "flushs" en hetta som spred sig obehagligt i kroppen. Och av tabletterna blev jag riktigt deppig, så igår var jag bara ledsen och allt var svart! Nu ska jag inte ta fler av de tabletterna. Nästa gång håller vi oss till det vinnande konceptet för allt utom magen! Men den får jag väl försöka behandla på något annat sätt!

Önskar alla en skön lördagskväll! Här blir det tacos och melodifestival!

Fredag den 13

Började inte bra! Bråk med lillsonen, som har ett jävla humör, tål inte nånting förrän han skriker, smäller o kastar saker o gråter! Ärligt, så vet jag inte vad jag ska göra med honom! Jag försökte faktiskt tvinga honom att vara hemma, ligga i sängen hela dagen och med datorförbud hela dagen! Men till slut gick han självmant till skolan! Och här sitter jag och är orolig för vad som kan hända där idag! Vem ska han slå på idag och säga fula saker till? Men det får jag ju reda på efterhand, jag slipper nog inte!

Det var det ena! Det andra som just gick upp för mig är det,, att här sitter jag, dag efter dag. Gör absolut ingenting, mer än det jag måste och orkar. Maken är på jobbet från kl sex ungefär och sen kommer han hem vid samma tid på kvällen. Huvudet har han ständigt upptagen med jobb, jobb och åter jobb! Han vilar ibland en stund på kvällen, helt förståeligt. Sen går jag o lägger mig vid tio, för då är jag slut! Det innebär att vi i genomsnitt får tre timmar tillsammans! Ja vi sitter iallafall i samma rum. I vars en soffa, med vars en dator. TV är på. Men i huvudet på maken snurrar bara Skånemejerier och jobb! Och jag har inte en chans att tränga igenom den muren! Men jag förväntas att förstå hans situation och förstå varför han inte är närvarande! Sen plötsligt en dag så är han närvarande, när han har skingrat tankarna lite från jobbet. Och då förväntas jag förstå det!!!!

Jag kan inte ens hålla honom sällskap med vinet på fredagskvällen utan känner mig mest som ett ufo då jag efter ett tag inte orkar diskussionerna som uppstår! Trevligt liv, eller hur!? Men det är väl så det är när ett förhållande blivit "vanligt" och detta har ju dessutom blivit väldigt sjukt! Från att ha levt tillsammans känns det nu ibland som om vi lever vars ett liv!
På nåt sätt är det som att vi är två lag, maken och så vi andra! Det känns som om vi andra mest är i vägen och skapar problem! Jag vet att maken stör sig på vissa saker men jag vet också att han håller igen! Det är inte bra, känns som en tidsinställd bomb!

Tro nu inte att jag inte trivs med mitt liv. Det var inte det som detta gick ut på. Jag älskar min man mest av allt i hela världen och vill ju inte vara utan honom en sekund! Bara så ni vet!
Önskar bara att passionen kunde finnas kvar! Att vi båda kunde haft "orken" och tiden att se varandra!
Idag förstår ni nog att allt går i svart för mig! Rullgardinen är nerdragen och jag ser ingen mening med något! Jag orkar inte ta hand om mig själv, och vet inte hur jag ska göra för att kunna ta hand om andra. Här har maken jobbat hela dagen och så är det han som får komma hem och köra barnen dit dom ska, och handla det som behövs! Och så har jag varit här hemma hela dagen med allt tid i världen! Snacka om att känna sig värdelös!

Efterlysning!

Nånstans var det någon som skrev till mig om ett recept med ingefära som skulle hjälpa mot illamående!
Nu hittar jag det inte:-(
Jag sitter här med en ingefära som jag inte vet vad jag ska göra med!

Bakfull i åtta månader

Bakfylla kan delas in i fyra kategorier: vanliga, mindre vanliga, ovanliga och mycket ovanliga. Precis som biverkningarna av mediciner!
Efter att ha provat vissa mediciner vet jag vilka jag plockar med mig biverkningar av, ibland tar man bara precis de vanliga och knappt det. Ibland tar man med sig ett par från varje grupp! Då är det inte roligt, framförallt inte om man inte förstår och proppar i sig medicinen flera gånger per dag och flera dagar irad. Men saken är ju den, att man inte vet om man inte provat:-o

Bakfylla är också väldigt individuellt. Somliga kan dricka som satan och ändå stå upp ur sängen kl åtta och se helt normala ut, och må precis som vanligt. Åtminstone säger de att de mår som vanligt! Och eftersom jag är så godtrogen, så tror jag ju på vad de säger!
Mina bakfyllor är inte att leka med. Jag vill inte påstå att jag vet min gräns alltid, tyvärr så finns det tillfällen då det helt enkelt går åt helvete. Men det förstår jag inte förrän jag slår upp ögonen nånstans runt åtta halv nio. Förhopphoppningsvis är jag hemma när jag vaknar:-o
Just vid uppvaknandet känns det inte såå farligt, men det har jag kommit på beror på att jag inte riktigt hunnit bli bakis, jag är fortfarande full :-)
Att lägga sig igen är ingen ide, då jag ändå bara ligger ca fem cm ovanför sängen och stirrar i taket. Alltså går jag runt, mycket sakta annars rinner det över! Eller sitter helt stilla framför teven! Huvudvärk och senare migrän är ett faktum! Det gäller att hålla sig så stilla som möjligt annars kan det gå riktigt illa. Efter många timmars lidande känner jag att jag nått kulmen. Det kan inte bli värre, nu går det på andra hållet! Ibland kommer den känslan inte förrän framåt åtta halv nio och då går jag och lägger mig. Och börjar fundera ut vad jag inte kommer ihåg! Men det visar sig också att det är lättare att tänka på det jag kommer ihåg, för det brukar inte vara så mycket! Minnet får sig alltså en rejäl smäll! Och ibland har det hänt osmickrande saker för min egen del, som jag oftast brukar bli påmind om någon vecka senare!
I andra fall spyr jag "lite" framåt sex-tiden, efter det kan jag oxå sova. Att äta är inte aktuellt, så när jag vaknar morgonen därpå är jag fullständigt uttorkad och framför allt BAKIS! Med andra ord så tar det nästan två dagar för att komma i form.

Nu låter det naturligtvis som om jag häller i mig litervis med sprit, och, visst tyvärr händer det ibland att man misslyckas. Men jag kan bli bakis av "normalt" drickande oxå. Detta har lett till att jag numera helst undviker alkohol! Klokt eller hur! Men ibland är det ju så kul o festa och dricka! Kanske ska gå en kurs "när är gränsen nådd? När ska man sluta dricka med praktiska övningar!"

Varför kom jag nu in på detta ämne? Jo, för jag hittade äntligen en liknelse vid mitt ovälbefinnande nu under cellgiftsbehandlingen. Det är som en sämre bakfylla, HELA TIDEN, I ÅTTA MÅNADER! Fy fan!
Idag har jag dessutom fått prova ny illamåendemedicin "brrrr" som möjligen ska vara snällare mot min plåtmage, som ju kan vara död nu i en och en halv vecka! Frågan är ju om de är bättre än den gamla medicinen eller om de ska ge mig biverkningar av varenda kategori. Det kan jag lova er att jag inte vill ha! Efter att ha läst "biverkningslistan" vill jag nog hellre ha en död mage!
Pest eller kolera?
Nu kan jag ju iallafall glädja mig med att jag varit "bakfull" halva tiden, och har alltså bara andra halvan kvar! Närmare bestämt, just idag 111 dagar! Skål för den!

Har nyss konstaterat,,,,

,,,,att jag inte kommer att göra något åt mitt lilla projekt idag! Det får bli en annan dag!

Dagen före

Idag är dagen före! Sista dagen före! Det blir ju inte många dagar att må bra på nu för tiden! Men nu har det faktiskt varit ok i flera dagar. Framförallt sen jag fick lite liv i min annars helt döda mage! Men imorgon är det dags igen, för nya giftinjektioner! Konstant insprutande av gift i en och en halv timme! Fy fan, jag blir faktiskt illamående bara av tanken!

Har faktiskt kommit igång med ett litet projekt, som jag tänker färdigställa idag! Fast jag ska inte ta åt mig hela äran. Det var faktiskt så att det var maken som tog tag i det i helgen, och så fortsatte jag med målandet! Men klart blir det ju inte men nästan iallafall. Det är så att i vårt sovrum återstår endast en garderob, en gammal sådan. I den har vi inga kläder utan vi förvarar våra pärmar o papper o sånt tjafs där. På insidan var det bara brunt o ruggigt! Och inga hyllor, och även om det inte syntes några så kände jag att det med all säkerhet fanns ohyra därinne. Jag har fobi för ohyra! Nu är iallafall den stora delen målad och klar. Och nu återstår ovanskåpet, som ska målas på insidan!

För att göra det krävs det en stege, ja även för mig, och så måste jag ha nåt att ställa färghinken på. Eller så gör vi det som ett träningspass, upp o ner, upp o ner! Näää, jag tar stegen:-o

När färgen sen har torkat i det övre skåpet kan det fyllas med det som nu fyller golvet i sovrummet, nämligen en massa lådor med foton! Vilket innebär att man sen kan gå normalt i sovrummet utan att hoppa o klättra! När det är klart, så är det jobbiga gjort! Då har jag dörrarna till skåpet kvar, men det är ju lite roligt, stora, jämna och släta ytor som ska få en snygg färg! Och sen så är det minsann klart!

OOpps,, inte riktig, för sen återstår hela sovrummet, som också ska få sig en omgång från golv till tak! Men man måste ju börja nånstans!

Tryck JA för Skånemejerier

Även jag har nu lyckats få in den lilla blå knappen!
Tryck på den för att visa ditt stöd för Skånemejerier!!

Söndag morgon,,,,

Detta var vad jag vaknade till imorse kl åtta! Det är min sons huvud! Han var ute på fest igår, behöver jag säga mer?

Att livet var en berg och dalbana, det visste jag innan, men jag var nog inte riktig med på hur fort det gick! Man bygger o bygger och jobbar sig sakta men säkert uppåt. Allting verkar under en tid fungera hyfsat bra och man verkar säker,,,, och då,,,, blir man plötsligt avsågad vid knäna!

Okey, det kanske inte är så farligt, det var bara ett huvud, bara min son, och han är ju här nu! Men jag är den oroliga typen, är orolig för allt och alla! Tänker på hur det kunnat gå? Vad som kan hända nästa gång? Hur ska man kunna skydda sina älsklingar mot allt ont? Eller hur ska jag kunna skydda mig själv från dessa tankar? Det är tusen orostankar som far igenom mitt huvud, och nu tar det ett tag att bygga upp lite "säkerhet" inom mig igen!

Idag var det meningen att vi skulle åka och hälsa på farmor, som är på ett vårdboende! Sonen skulle med och min farfar! Jag förstod ju tidigt att sonen inte skulle föja med. Men vad jag inte visste då var att farfar inte heller skulle följa med! Farfar fick vi nämligen köra till akuten på fm på grund av en trolig propp i benet! Sen fick jag och maken själv köra till lilla farmor! Nu väntar jag på besked från farfar och hoppas att han kommer hem igen idag! Fast min lilla förvirrade farmor tyckte att han ju ändå inte varit hemma på så länge:-o Och att han gott kunde bli inlagd en vecka eller så, om inte annat så för att få maten serverad "fniss"!

För alla som undrar,,,,,

så har det inte hänt något särskilt än, men jag väntar fortfarande!!
Och fortsätter med en hästkur till, vad fan är det för mage man har egentligen, plåt?

På tal om bantningskur,,,,

Igår kväll rusade vi in på Stadium en kvart innan stängningsdags! Varför gör man något sådant en tisdag kväll? Jo man inhandlar en boxsäck och boxhandskar, allt på makens initiativ:-o Jag var inte sen att hänga på, jag tänkte att det gäller att smida medans järnet är varmt. Han kunde ju ha ångrat sig dagen efter "fniss". Nu kan han slå sig trött på den och bli av med sina aggressioner! Inte för att jag någonsin sett sådana tendenser, men ändå! Tanken är nog mer att det ska bli någon sorts motion av det hela och kanske förlora ett och annat kilo!

Kan man säga förlora när det är något man vill bli av med?

Idag har vi tillbringat hela eftermiddagen på sjukhuset. Beroende på den magen som jag publicerade häromdagen! Blodrover har tagits och läkare har konsulterats! Hon kom med en massa "knep" som jag ju redan provat utan resultat! Då säger hon att hon ska ringa kirurgen!!!! Oopps tänkte jag, herregud, vad ska dom göra med mig? Akut kejsarsnitt eller!? Men det blev inte så allvarligt. Även om jag i detta läge känner sådan panik över situationen att jag faktiskt underkastat mig vilken behandling som helst!

Jag blev skickad till akutröntgen! Och vad konstaterades där, jo, att jag är full av skit! Så enkelt är det! Varför kan somliga springa på toaletten två, tre gånger om dagen och andra stackra bara var tredje vecka???? Livet är orättvist!!

Nu har jag fått något som ska vara en "hästkur" som tas innan operationer!! Så imorgon är jag förhoppningsvis fyra kilo lättare!

Skitsnack, för den som tål,,,,

Det här är min mage! Om jag inte själv vetat att det var en omöjlighet, skulle jag gått till en barnmorska och tagit reda på hur långt gången jag var! Men nu är det inte så att jag är gravid, även om det känns ungefär likadant! Väntar liksom på en "förlossning" så jag slipper alla krämporna runt omkring!

För att nu snacka skit riktigt ordentligt så kan jag tala om att jag verkligen försöker allt! Det finns inte ett medel jag inte provat. Och jag kan lova, att alla som läser detta hade skitit ihjäl sig bara de tittat på förpackningarna! Jag sväljer det, uppenbart helt utan resultat! Ursäkta för detta inlägget men nu fick jag det ur mig, åtminstone i tankarna!

Melodifestival och Höganäs

Söndag kväll och nu är jag trött. Det har varit en hyfsat intensiv helg! Igår var det ju melodifestivalen! Och tänka sig, jag kom dit, i ganska bra skick dessutom. Det var pampigt och stort, tyckte jag iallafall! Perfekta platser hade vi oxå, med gott om plats för benen. Det var en känsla som kom över mig när jag satt där. Lite svårt att beskriva! Det var lite som om "tänk att jag är här, tänk att jag upplever detta!" Och så kom det en liten tår! Det är precis som om allting som händer blir väldigt stort och betydelsefullt. Verkligen som att fånga tillfället och stunden och bara njuta!

Idag har vi, jag och maken samt min mamma, varit i Höganäs och handlat en jäkla massa porslin. Tallrikar, skålar, muggar, koppar och glasskålar. Nu håller allt på att få en snabbdisk i maskinen, sen kommer problemet med att få in det i skåp och lådor. Det blev faktist så att något gammalt "skit" fick åka ut i soptunnan!

Nu har vi landat i vars en soffa här, och det är bara lungt och skönt!