Fredag den 13

Började inte bra! Bråk med lillsonen, som har ett jävla humör, tål inte nånting förrän han skriker, smäller o kastar saker o gråter! Ärligt, så vet jag inte vad jag ska göra med honom! Jag försökte faktiskt tvinga honom att vara hemma, ligga i sängen hela dagen och med datorförbud hela dagen! Men till slut gick han självmant till skolan! Och här sitter jag och är orolig för vad som kan hända där idag! Vem ska han slå på idag och säga fula saker till? Men det får jag ju reda på efterhand, jag slipper nog inte!

Det var det ena! Det andra som just gick upp för mig är det,, att här sitter jag, dag efter dag. Gör absolut ingenting, mer än det jag måste och orkar. Maken är på jobbet från kl sex ungefär och sen kommer han hem vid samma tid på kvällen. Huvudet har han ständigt upptagen med jobb, jobb och åter jobb! Han vilar ibland en stund på kvällen, helt förståeligt. Sen går jag o lägger mig vid tio, för då är jag slut! Det innebär att vi i genomsnitt får tre timmar tillsammans! Ja vi sitter iallafall i samma rum. I vars en soffa, med vars en dator. TV är på. Men i huvudet på maken snurrar bara Skånemejerier och jobb! Och jag har inte en chans att tränga igenom den muren! Men jag förväntas att förstå hans situation och förstå varför han inte är närvarande! Sen plötsligt en dag så är han närvarande, när han har skingrat tankarna lite från jobbet. Och då förväntas jag förstå det!!!!

Jag kan inte ens hålla honom sällskap med vinet på fredagskvällen utan känner mig mest som ett ufo då jag efter ett tag inte orkar diskussionerna som uppstår! Trevligt liv, eller hur!? Men det är väl så det är när ett förhållande blivit "vanligt" och detta har ju dessutom blivit väldigt sjukt! Från att ha levt tillsammans känns det nu ibland som om vi lever vars ett liv!
På nåt sätt är det som att vi är två lag, maken och så vi andra! Det känns som om vi andra mest är i vägen och skapar problem! Jag vet att maken stör sig på vissa saker men jag vet också att han håller igen! Det är inte bra, känns som en tidsinställd bomb!

Tro nu inte att jag inte trivs med mitt liv. Det var inte det som detta gick ut på. Jag älskar min man mest av allt i hela världen och vill ju inte vara utan honom en sekund! Bara så ni vet!
Önskar bara att passionen kunde finnas kvar! Att vi båda kunde haft "orken" och tiden att se varandra!
Idag förstår ni nog att allt går i svart för mig! Rullgardinen är nerdragen och jag ser ingen mening med något! Jag orkar inte ta hand om mig själv, och vet inte hur jag ska göra för att kunna ta hand om andra. Här har maken jobbat hela dagen och så är det han som får komma hem och köra barnen dit dom ska, och handla det som behövs! Och så har jag varit här hemma hela dagen med allt tid i världen! Snacka om att känna sig värdelös!