Idag är den där dagen, när vi skulle sitta ihopkurade i soffan
allihopa och inte röra oss ur fläcken.
Varför det då? Undrar ni säkert!
Jo, för att jag själv har nominerat denna dagen till otursdagen med stort O!
För exakt två år sedan gick mina små barns pappa bort!
För exakt ett år sedan fick jag diagnosen cancer!
Nu är det inte så att vi sitter här omslingrade, var ju tvungen att
släppa iväg maken till jobbet imorse! Så där är han, och här sitter jag och arbetar!
Och än så länge är det lugnt,, ta i trä!
1 kommentar:
Kan inte ens föreställa mig att behöva ta mig igenom en sån ödesdag. Att klara av att behålla hoppet genom såna svåra livskriser är stort! Och att påminnas om det på en enda dag.... kanske du skulle ge dig själv en stor blombukett för att du finns helt enkelt!!!
Kram!
Skicka en kommentar