Funderingar i början av februari

Jag ljuger inte om jag sägar att jag är på ett uselt humör just nu.
Funderar mycket på meningen med allt och livet.

Man är med om så mycket fantastiska och underbara saker. Saker som man strävat efter att uppnå och till slut har lyckats med.
Barn har jag fött, fyra stycken underbara små killar. Friska och fina på alla sätt.
Jag fick ett jobb och har jobbat och trivts som fisken i vattnet.
Jag har träffat den stora kärleken även om det tog 40 år så hittade även jag hem till slut.
Jag har förlovat mig.
Jag har gift mig.
Vi har fått bebisar två gånger,,,, ja ja,, hundbebisar. Men det är inte alla som är med om det!

Nu återstår kampen om att uppfostra och lära de här små underbara pojkarna hur man lever livet. Och ibland torka upp spillrorna av det som återstår. Det verkar vara ett jobb som aldrig tar slut, men hur var det nu nån som sa, små barn små bekymmer,, stora barn,,,,
Jobbet finns inte kvar längre! Så det blir en kamp om att hitta nåt som kan jämföras med det jag hade. Går det? Jag tvivlar!
Jag har fortfarande kvar den stora kärleken, även om jag ibland undrar vart fan maken rent praktiskt tog vägen. Så jag får väl kämpa där också för att få behålla den!
Vi är förlovade och vi är gifta. Vad kan vi mer göra?
Våra små valpisar har det bra, och snart är den sista kullen utflugen.

Då är allting som vanligt.
Ja just det ja, min 20-åring, flög ju också ut nyligen. Så hädanefter är vi bara fyra personer i hushållet.
Huuja så mycket mindre tvätt jag kommer att få!

Och här sitter jag, och undrar, vad jag har att se fram emot! Tyvärr så måste jag göra er alla besvikna, för jag tycker inte att det finns något att se fram emot.Nu är det bara kämpigt
Jag är bara trött och orkeslös och är glad om jag slipper gå utanför dörren.
Så jag tar mina kamper vidare på transportsträckan.