Första advent

Ja då har denna helgen också försvunnit. Den har gått åt till att göra färdigt vår klädkammare. Har målat och satt upp lister hela helgen. Igår blev det liten julstädning och idag har det kommit upp lite ljus här och var.
Dagarna fram till torsdag ska jag ägna mig åt trevliga saker, träffa vänner, fixa naglarna och gå till tandläkaren. Hrmm,, tandläkaren kanske inte tillhörde kategorin trevliga saker. Men faktum är att det är en himla trevlig tandläkare! Jag har nog aldrig skrattat så mycket hos en tandläkare förut. Han och tandsköterskan är ett oslagbart team som verkligen kan få en patient att må bra!
På onsdag ska jag också lämna blodprov på morgonen, vilket tydligen skall göras dagen innan varje behandling! Jag börjar känna till UMAS nu. Vet var allting är, vilken ingång, vilken våning osv. Hittar till och med parkering ganska nära ingången. Och det vet väl de flesta att det i det närmsta är en omöjlighet!
Nåväl, dagarna fram till torsdag kommer att gå fort, och snart är vi där! Förut kunde man planera in saker man skulle göra, nu vet jag att jag inte kan planera något alls efter torsdagen! Men man vet ju aldrig, till nästa behandling kanske jag kan planera något för då vet jag ju hur jag reagerar! Nu kallar sängen snart och kudden.
Min älskade man är trött, han har också jobbat på här hemma hela helgen. Och mina små pälsbollar är helt slut.

Min man,,,,

,,,,är det absolut bästa som hänt mig under min livstid. Utan honom hade jag inte tagit mig igenom detta så lätt. Jag älskar honom så innerligt så det går inte att beskriva!
Detta är till dig Göran: Du är mitt liv, mitt hjärta och min själ. Du ger mig allt känslomässigt som ingen annan har klarat tidigare! Jag älskar dig så mitt hjärta går sönder. Jag kommer aldrig att sluta med det och jag kommer aldrig att lämna dig! Du är ljuset i mitt liv, gräset kommer aldrig att bli grönare än på vår gräsmatta! Glöm aldrig det! Solen skiner alltid nånstans även om molnen drar förbi ibland, men dom stannar inte kvar för evigt. Du är min o jag är din! G plus K forever!!

hur det egentligen började, en lång historia

I juni 2008 upptäckte jag att jag hade en del knutor på halsen. Vissa försvann andra stannade kvar. Jag uppsökte vårdcentral och fick beskedet att det inte var något att oroa sig för. I samband med läkarbesöket påtalade jag också att jag haft konstigt ont i kroppen ungefär ett helt år, framförallt nattetid. Läkaren trodde det berodde på att jag var lång!?
Jag vet hur det känns när kroppen är överbelastad eller felbelastad, så den teorin köpte jag inte alls. Läkaren och jag kom överens om att jag skulle återkomma om en månad om knutorna på halsen inte försvunnit. Vid detta laget hade jag ju naturligtvis läst på internet och själv ställt diagnosen. Dessutom hade jag börjat undra om inte smärtan i kroppen och knutorna faktiskt hade något samband.
Detta samband var inget som läkaren såg, då jag faktiskt återsåg honom i juli. Han skickade mig då till en öron, näsa-hals läkare. Som även han sa att det inte var något att oroa sig för.
Det har tagit prov i näsan, halsen, blodet och gud vet allt, inget fel har hittats nånstans.

Den sistnämnde läkaren skickade mig dock till provtagning, men mest för att jag skulle få lugn i kroppen och kunna sluta oroa mig. Vid denna provtagning skulle man sticka med nål i knutorna för att kunna klargöra vad det rörde sig om.

Efter en månad undrade jag var tiden för provtagning tog vägen, och ringde upp läkaren. Blev hänvisad till sjukhuset, där hade dom inte fått någon remiss. Ringde tillbaka till läkaren och talade om vad jag fått veta. Oj, så lång tid ska det inte ta, var svaret jag fick. Varpå det sen gick ganska fort. Någon dag senare befann jag mig på sjukhuset, där stack dom mig sex gånger i halsen.
Svaret dröjde en vecka ungefär, och svaret var: att det inte var tillräckligt för att kunna utröna vad det rörde sig om! Då fick jag besked om att det skulle skäras bort en hel knuta istället. Tid för detta fick jag, men inte skar dom i mig då inte. Istället fick jag veta att nålproven visst hade gett indikationer om Hodkins Lymfom. Där kom domen alltså! Jag grät en hel dag!
Ok,, ny tid bokades för operation, där man skulle ta bort en hel knuta. Detta gjordes den 13 november. Jag valde att göra det under narkos. Vilket innebar sjukhusvistelse i två dagar!
Det var röntgen i stora apparater, och det jag var mest rädd för var ju naturligtvis att dom skulle hitta något annat. Men inga golfbollar, svalda flygplan eller andra oväntade föremål hittades i min kropp vilket i det läget gjorde mig glad.

Sen blev det lång väntan, och väntan och väntan! Sen fick jag träffa en läkare på onkologen. En underbar kvinna som jag och vi genast kände stort förtroende för.
Därefter skulle det tas benmärgsprov, vilket inte var det roligaste jag gjort i mitt liv! Men nu är det över. Fick även information om behandling och remiss till peruk. Därefter var det ytterligare en röntgen som skulle göras. Alla svar har inte kommit ännu, men tydligen så påverkar inte de prognosen eller behandlingen.
Då såg jag ungefär hur mitt liv kommer att se ut det kommande året!
Nu har jag behandlingstider, peruk och en stor undran om hur jag egentligen kommer att må! Kommer jag att orka göra något överhuvudtaget?

hår,,,

Ja då har ytterligare en vecka gått!

Ett läkarbesök i onsdags och ett besök hos frisören idag! Hos frisören provade jag mitt "nya" hår. Började med den långa mörka, och den kändes rätt med en gång. Den långa ljusa såg jag bara blek och menlös ut i. Den som var lite kortare och mörk såg jag med en gång att det var helt fel. Den såg verkligen ut som en peruk. Ok, det är en peruk, men det behöver ju inte se ut som en, eller hur! Så utan att ha provat den kortare blonda saken bestämde jag mig, tillsammans med min man, att det blev den långa mörka. Den är faktiskt skitsnygg. Nästan så man längtar efter att få använda den. Precis sånt hår jag alltid velat ha!

Så det slutade med att jag bar hem mitt nya hår i en påse och nu står den i sovrummet!

Nästa vecka är det dags för första cellgiftsbehandlingen, på torsdag kl 10. Det värsta med det är att jag inte har en aning om hur det kommer att påverka mig! Bara känslan av att veta att jag kan bli skitdålig gör mig helt matt inombords. Man vet ju hur dåligt man mår efter en rejäl fylla.

Ja fortfarande inte mycket jag kan göra åt saken, bara att stå ut! Tur att jag har en så underbar man som finns där hela tiden. Och alla andra goa människor som finns runt omkring mig! Ja vad mer ska jag säga,,,,

skyldig

Det konstiga är att jag känner mig skyldig. Skamlig på något sätt. Som om jag är mindre värd för att jag inte kunde hålla mig frisk! Hur ska någon kunna älska mig när jag inte är jag längre. Tänk så mycket lidande jag orskara andra människor. Mina barn, min älskade man! Mina vänner som alla finns där för mig. Alla är så goa o varma o omtänksamma att jag blir helt rörd! Tänker ,,,, att jag kanske inte är värd allt detta.

har fått domen,,,,

I går var det läkarbesök igen! Svaren hade kommit från operationen, och det var precis som dom misstänkte från början. Hodkins lymfom. Den lilla djävulen som försöker ta över!
Svaren från benmärgsprovet var inte klart, men tydligen spelar det ingen roll för sjukdomsförloppet eller behandlingen.
Från och med nästa torsdag kommer mitt liv att förändras från en dröm till en mardröm! Fyra olika cellgifter kommer att sprutas in i mitt blod varannan torsdag i åtta månader. Antingen vill dom sätta en slang i armen på mig. Den syns och måsta ha bandage runt sig hela tiden. Man kan duscha,,,, det var ju hyggligt!!!! Jag tänker inte ha en sådan!! Istället kan dom operera in en liten dosa vid nyckelbenet, den är av metall och syns inte direkt, men den kommer ändå att synas genom att det blir en utbuktning där. Hrm,, jag vill inte ha en sådan heller!
Sköterskan kollade mina vener igår, och dom såg bra ut, så länge det går får dom sticka mig direkt i armarna. Är jag kanske dum och fåfäng? Men nåt helt o fint kan man väl få ha kvar, eller hur! Vi får se hur det går med det där!

I dag ringde killen från frisören där vi tittat på peruker! Imorgon ska vi dit och prova o kolla vilken jag gillar. Frågan är om jag kommer att gilla någon? Eller alla?`
Ärligt talat så tror jag inte riktigt att jag har fattat vad det är som händer ännu. Alltin känns ju precis som vanligt! Konstigt, eller hur?
Redan i somras när jag upptäckte de här knutorna satt jag och läste på internet, och det fanns typ två sjukdomar som passade in. Den ena var Hodkins lymfom och den andra något lindrigare. Men då tänkte jag, att nää, inte kan jag har cancer. Sånt slår man ifrån sig. Och läkarna sa ju att det inte var något att byr sig om!
Nu vet vi bättre!! Kanske ställde jag själv diagnosen redan då, och ärligt talat så har jag känt i den berömda maggropen att det var illa ställt. Men har inte vågat uttala det!
Kanske har jag varit så förberedd att jag redan sörjt?? Jag vet faktiskt inte just nu. Ibland tror jag att hjärnan kanske spelar mig ett spratt. Borde jag ligga ner och bara gråta? Kanske inte nu, men säkert kommer det stunder när det händer!

sista jobbiga undersökningen,,,,

,,,, tror jag. Idag jag fått tagit ett benmärgsprov. Vilket innebar att dom stack mig i höftbenet flera gånger vilket var otroligt otrevligt. Men nu är det över. Nu väntar en röntgenundersökning till och det är ju en baggis nuförtiden. Börjar redan känna mig hemma på sjukhuset, ingång 75.

Det känns som om man går en bit ovanför marken. Allting känns osäkert. Väntar fortfarande på provsvar och behandlingsalternativ. Igår var vi och tittade på peruker. Fy fan. Det kändes jävlig ödesdigert! Just nu inga fler tider inbokade så jag får en liten andhämtningspaus! Men sen rullar snart allting på igen.
En sak är klar, vi SKA åka till Turkiet i juni, stor solhatt, solglasögon och en stor spypåse på planet så löser det sig nog!

Dagen efter dagen innan,,,,

Detta är dagen efter igår, och dagen innan imorgon. Nånstans mittemellan något!
Konstigt nog har jag känt mig nästan precis som vanligt denna helgen. Har gjort vanliga saker och sovit ovanligt gott. Stesolid heter min nya vän om natten!
Men nu när helgen snart är slut så kommer måndagen. Och med den så kommer ett nytt läkarbesök som jag inte har en aning om vad det kommer att ge. Och plötsligt blir man påmind om att allting inte är som vanligt längre. Kommer det någonsin att bli som vanligt igen? Kan det bli som vanligt?

Ny dag

Lördag idag, vanlig dag, göra vanliga saker. Bara det att ingenting känns vanligt längre. När jag tittar mit i spegeln ser jag en sjuk människa.
Sov gott i natt trots allt, kanske berodde det på tabletten jag tog igår kväll. Den fick mig att domna in, domna bort. Har inte ens hört min lilla vovve som vill komma upp i sängen till mig!

Nu ska vi göra saker som vi har bestämt sen länge. Flytta garederober o sånt. Plötsligt så känns det så meningslöst.
Bredvid mig ligger två underbara pälsbeklädda vovvar o kelar med varandra. Min man målar i hallen. Och här sitter jag och beklagar mig! Ska gå o hjälpa min älskade man nu!

En djävul

Operationen är genomförd och man känner sig helt matt. Svaren på röntgen är också klar. Det visar sig då att jag har en djävul i min kropp som sakta men säkert brer ut sig och försöker ta över. Djävulen heter Hodkin. Det som det handlar om nu är att se till att han inte får en chans!

På måndag ska jag till onkologen och få träffa en specialist i ämnet. Det som väntar mig är behandlingar som strålning och cellgifter! Dessa cellgifter kommer att förvandla mig från hyfsat vacker till ett missfoster utan hår. Det är då djävulen tror att han har vunnit. Och förmodligen jag också!
Hur fixar man detta, fåfäng kvinna i sina bästa år, älskar hår, smink, kläder och allt sånt. Peruk, ja det får jag ju naturligtvis. Men hur fan kommer detta att se ut? Jag älskar mina "lösnaglar" som ju faktiskt inte är lösa utan byggda. Jag älskar mina plasttuttar som ju är av silikon. Ja onaturligt, visst. Men lägg till detta, peruk och lösögonfransar samt målade ögonbryn. Jag kommer att se ut som en transvestit. Kanske bättre jag satsar på toppluvan, kanske med hål för ögonen! Trivialt, eller hur!
Förövrigt så är det här med håravfall inget att sörja, tänk att slippa raka sig under armarna, eller benen eller andra ställen man rakar. Man kunde ju få bestämma vart man skulle tappa håret nånstans. Då hade jag bestämt att tappa allt utom på huvudet!

Väntan

Ja, då sitter man här. Väntar! På vad? På att få veta, av vad, hur länge? Och jag med mitt kontrollbehov, några säger att jag har ett sådant, jag vill väl inte erkänna riktigt! Men det är kanske så att jag har ett kontrollbehov!
Jag vill planera och veta vad som händer den dagen jag inte finns här mer! I nästa andetag rinner allt av mig. Finns inget jag kan göra! De som finns kvar löser det nog!

Hur lång tid får jag på mig? Att leva! Kommer skuggan av döden alltid hänga över mig och oss även om jag klarar detta? Kan man återgå till ett normalt liv? Kanske, kanske inte. Det är så mycket man inte vet, och tur är kanske det.
Jag tycker att jag har så mycket kvar jag vill göra, så mycket kvar jag vill uppleva. Jag vill!

Imorgon är det torsdag! En vecka efter Beskedet! Imorgon är det operation som gäller! Själva operationen är jag inte orolig för, snarare resultatet! Jag har svårt att tro att allt är så enkelt, slätstruket. Att det är det dom misstänker, får behandling och blir frisk! Jag tror snarare att det är antingen bättre eller värre! Kanske säger dom att dom haft fel, att det inte är något farligt. Eller så är det värre! Jag förbereder mig på det värsta! Det är bara att inse, det finns inget jag kan göra! Bara vänta och låta det som ska ske, ske!