Ja, då sitter man här. Väntar! På vad? På att få veta, av vad, hur länge? Och jag med mitt kontrollbehov, några säger att jag har ett sådant, jag vill väl inte erkänna riktigt! Men det är kanske så att jag har ett kontrollbehov!
Jag vill planera och veta vad som händer den dagen jag inte finns här mer! I nästa andetag rinner allt av mig. Finns inget jag kan göra! De som finns kvar löser det nog!
Hur lång tid får jag på mig? Att leva! Kommer skuggan av döden alltid hänga över mig och oss även om jag klarar detta? Kan man återgå till ett normalt liv? Kanske, kanske inte. Det är så mycket man inte vet, och tur är kanske det.
Jag tycker att jag har så mycket kvar jag vill göra, så mycket kvar jag vill uppleva. Jag vill!
Imorgon är det torsdag! En vecka efter Beskedet! Imorgon är det operation som gäller! Själva operationen är jag inte orolig för, snarare resultatet! Jag har svårt att tro att allt är så enkelt, slätstruket. Att det är det dom misstänker, får behandling och blir frisk! Jag tror snarare att det är antingen bättre eller värre! Kanske säger dom att dom haft fel, att det inte är något farligt. Eller så är det värre! Jag förbereder mig på det värsta! Det är bara att inse, det finns inget jag kan göra! Bara vänta och låta det som ska ske, ske!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar