har fått domen,,,,

I går var det läkarbesök igen! Svaren hade kommit från operationen, och det var precis som dom misstänkte från början. Hodkins lymfom. Den lilla djävulen som försöker ta över!
Svaren från benmärgsprovet var inte klart, men tydligen spelar det ingen roll för sjukdomsförloppet eller behandlingen.
Från och med nästa torsdag kommer mitt liv att förändras från en dröm till en mardröm! Fyra olika cellgifter kommer att sprutas in i mitt blod varannan torsdag i åtta månader. Antingen vill dom sätta en slang i armen på mig. Den syns och måsta ha bandage runt sig hela tiden. Man kan duscha,,,, det var ju hyggligt!!!! Jag tänker inte ha en sådan!! Istället kan dom operera in en liten dosa vid nyckelbenet, den är av metall och syns inte direkt, men den kommer ändå att synas genom att det blir en utbuktning där. Hrm,, jag vill inte ha en sådan heller!
Sköterskan kollade mina vener igår, och dom såg bra ut, så länge det går får dom sticka mig direkt i armarna. Är jag kanske dum och fåfäng? Men nåt helt o fint kan man väl få ha kvar, eller hur! Vi får se hur det går med det där!

I dag ringde killen från frisören där vi tittat på peruker! Imorgon ska vi dit och prova o kolla vilken jag gillar. Frågan är om jag kommer att gilla någon? Eller alla?`
Ärligt talat så tror jag inte riktigt att jag har fattat vad det är som händer ännu. Alltin känns ju precis som vanligt! Konstigt, eller hur?
Redan i somras när jag upptäckte de här knutorna satt jag och läste på internet, och det fanns typ två sjukdomar som passade in. Den ena var Hodkins lymfom och den andra något lindrigare. Men då tänkte jag, att nää, inte kan jag har cancer. Sånt slår man ifrån sig. Och läkarna sa ju att det inte var något att byr sig om!
Nu vet vi bättre!! Kanske ställde jag själv diagnosen redan då, och ärligt talat så har jag känt i den berömda maggropen att det var illa ställt. Men har inte vågat uttala det!
Kanske har jag varit så förberedd att jag redan sörjt?? Jag vet faktiskt inte just nu. Ibland tror jag att hjärnan kanske spelar mig ett spratt. Borde jag ligga ner och bara gråta? Kanske inte nu, men säkert kommer det stunder när det händer!