I juni 2008 upptäckte jag att jag hade en del knutor på halsen. Vissa försvann andra stannade kvar. Jag uppsökte vårdcentral och fick beskedet att det inte var något att oroa sig för. I samband med läkarbesöket påtalade jag också att jag haft konstigt ont i kroppen ungefär ett helt år, framförallt nattetid. Läkaren trodde det berodde på att jag var lång!?
Jag vet hur det känns när kroppen är överbelastad eller felbelastad, så den teorin köpte jag inte alls. Läkaren och jag kom överens om att jag skulle återkomma om en månad om knutorna på halsen inte försvunnit. Vid detta laget hade jag ju naturligtvis läst på internet och själv ställt diagnosen. Dessutom hade jag börjat undra om inte smärtan i kroppen och knutorna faktiskt hade något samband.
Detta samband var inget som läkaren såg, då jag faktiskt återsåg honom i juli. Han skickade mig då till en öron, näsa-hals läkare. Som även han sa att det inte var något att oroa sig för.
Det har tagit prov i näsan, halsen, blodet och gud vet allt, inget fel har hittats nånstans.
Den sistnämnde läkaren skickade mig dock till provtagning, men mest för att jag skulle få lugn i kroppen och kunna sluta oroa mig. Vid denna provtagning skulle man sticka med nål i knutorna för att kunna klargöra vad det rörde sig om.
Efter en månad undrade jag var tiden för provtagning tog vägen, och ringde upp läkaren. Blev hänvisad till sjukhuset, där hade dom inte fått någon remiss. Ringde tillbaka till läkaren och talade om vad jag fått veta. Oj, så lång tid ska det inte ta, var svaret jag fick. Varpå det sen gick ganska fort. Någon dag senare befann jag mig på sjukhuset, där stack dom mig sex gånger i halsen.
Svaret dröjde en vecka ungefär, och svaret var: att det inte var tillräckligt för att kunna utröna vad det rörde sig om! Då fick jag besked om att det skulle skäras bort en hel knuta istället. Tid för detta fick jag, men inte skar dom i mig då inte. Istället fick jag veta att nålproven visst hade gett indikationer om Hodkins Lymfom. Där kom domen alltså! Jag grät en hel dag!
Ok,, ny tid bokades för operation, där man skulle ta bort en hel knuta. Detta gjordes den 13 november. Jag valde att göra det under narkos. Vilket innebar sjukhusvistelse i två dagar!
Det var röntgen i stora apparater, och det jag var mest rädd för var ju naturligtvis att dom skulle hitta något annat. Men inga golfbollar, svalda flygplan eller andra oväntade föremål hittades i min kropp vilket i det läget gjorde mig glad.
Sen blev det lång väntan, och väntan och väntan! Sen fick jag träffa en läkare på onkologen. En underbar kvinna som jag och vi genast kände stort förtroende för.
Därefter skulle det tas benmärgsprov, vilket inte var det roligaste jag gjort i mitt liv! Men nu är det över. Fick även information om behandling och remiss till peruk. Därefter var det ytterligare en röntgen som skulle göras. Alla svar har inte kommit ännu, men tydligen så påverkar inte de prognosen eller behandlingen.
Då såg jag ungefär hur mitt liv kommer att se ut det kommande året!
Nu har jag behandlingstider, peruk och en stor undran om hur jag egentligen kommer att må! Kommer jag att orka göra något överhuvudtaget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar