Det är ju en hel del som far genom mitt hvud nu för tiden.
Sover dåligt, drömmer konstigt, funderar mycket!
Och hela tiden försöker jag komma på vad det är som gör att
jag mår som jag gör. Varför jag tänker som jag gör.
Just nu var det nåt som slog mig, AHA !!
Förut levde jag och var lycklig och glad. Jag såg fram emot saker
och kunde glädja mig åt en hel massa liksom.
Nu är jag rädd för allt, för att, det som inte fick hända och det som
jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig skulle hända,
det har hänt!! Det har faktiskt hänt!
Men det är ju inte det värsta som kunde hända! Jag är ganska nöjd
faktiskt, trots allt! Men nu när jag plötsligt vet, att saker som inte
händer faktiskt händer ändå!
Då plötsligt förstår jag att allt jag inte vill ska hända, sånt som jag är rädd för, det kan hända!
Plötsligt blev jag så fruktansvärt sårbar, och upplever att jag inte lever i nuet längre,
utan befinner mig mycket längre fram, och det mesta jag upplever är oro.
För jag vågar inte vara glad, vågar inte glädja mig åt något, vågar liksom inte
ta ut gläde i förskott.
Jag vet, det är inte riktigt normalt. I andra fall hör man folk som varit allvarligt
sjuka och blivit friska, de ser plötsligt livet med andra ögon. Tar vara på tillfällena,
tar vara på lyckan och glädjer sig åt vartenda ögonblick och varenda dag av livet.
Men så är det inte för mig. Varför?
4 kommentarer:
Därför du är i börjanav en process. Du vägra förstå att du är älskad.du Du hittarfel idet som inte är fel. Du tror att alla andraär vackra när duärvackrast.Du tror attalla andra duger, när duduger bäst. Dumåste hitta dig själv vi andra har det.
Din man
Lyssna på din make Kamilla!
Jag tror att du har för bråttom - det som du har varit med om kommer säkert att ta längre tid att komma över/bearbeta/ta sig genom, än du just nu har har tålamod till. Det ÄR säkert normalt med dina grubblerier. Det ÄR säkert normalt att känna sig nollställd - inte särskilt glad, inte särskilt olycklig. Jag tycker att jag känner igen det du skriver om ditt känsloläge från en bok jag läst som Maria-Pia Boëthius skrev när hon gått genom en cancerbehandling: "Skalliga damen". Jag letade i bokhyllan efter den, tänkte skicka den till dig, men det verkar som om den är bortsorterad. Jag kommer i alla fall ihåg att hon skrev om hur hon efter sin behandling, när hon borde vara jublande lycklig bara kände sig grå i en grå vardag. Kände ingenting alls. Till plötsligt en dag...
Den boken har jag hört talas om tidigare! Ska nog införskaffa den, det verkar bara bra läsning!
kram K
Du... gå in på min sida och klicka in på korpfjäder som jag länkar till under "sånt jag bläddrar i ibland" Och försök få kontakt med henne. Eller bara läs... det är ord man kan ha nytta av och en massa annat också.
Skicka en kommentar