måndag 4 januari 2010

Nattvak

En natt går ganska fort egentligen!
Suttit och fixat med min hundsida!

Trött,, nej faktiskt inte!

Varför??

Det är lite rörigt just nu, med valpar och så.
Men de klarar sig ju egentligen utan min inblandning.
Men lillhunden vill ju ha en tass med i spelet och vill inte
att vi stänger in henne med oss i sovrummet när vi ska sova.

Så, då har vi sovrumsdörren på glänt. Då tripper storhunden
in och ut mellan matpassen. In och ut, upp och ner i sängen.
Och så ska lillhunden ut till valparna. OK!
Men när då storhunden ska mata valparna så kommer hon
först och säger till mig, så jag kan ta bort lillhunden som vägrar
flytta på sig. Så att storhunden kan mata sina valpar.

Till råga på allt så har jag en tjugoåring som har en totalt
skruvad dygnsrytm. Det vill säga han sover mesta delen av dagen
och är därefter uppe på natten.
Det är inte ofta han är hemma, när han är uppe! Och då har han
inte riktigt begripit att det är jobbigt för oss när han kommer hem
senare än, typ midnatt. Och är han hemma, så ska det ju ätas, drickas,
gås på toaletten, tittas på tv osv osv.
Överhuvudtaget är det jobbigt med någon som
inte följer en "normal" dygnsrytm !!

Sonen är ju i och för sig väldigt tyst och försynt, och på det viset
hänsynstagande. Så honom hade vi egentligen inte blivit störda av.
MEN både storhund och lillhund skäller satan när han kommer.
Och både jag och min man står upp i sängen. Sen är ju den nattens
sömn förstörd.

Därför sitter jag här just nu. Maken sover förhoppningsvis, efter att
ha varit jävligt irriterad på min son. Maken ska snart gå upp och köra
till jobbet. Då ska jag gå och sova.

Sonen har inte kommit hem ännu, och förmodligen, förhoppningsvis
sover han hos en kompis. Men han kunde ju för fan sagt något, för
hade jag vetat kunde jag sovit för flera timmar sedan.

Så här har vi det alltså. Och det blir ett problem som kommer och går.
Maken retar sig, jag känner mig skyldig, vi ordar om det, vi tycks inte komma
överens, maken förklarar, jag känner mig lugn.
Sen börjar vi om från början igen,,,,,,,
hur länge kan man hålla på så?

Bra fråga, men den löser vi en annan dag.

Godmorgon!

2 kommentarer:

Ebba G sa...

Vet du, jag tror man kan hålla på hela livet om man inte bestämmer sig för att prata om det och försöka hitta ett sätt att vara ärlig med sig själv och varandra och sedan se vad man kan göra för att göra det hela så bra som möjligt. Inte hitta skuld, inte syndabockar och inte fel. Utan bara konstatera hur man kan få det så bra som möjligt tillsammans.
Kram!

Kamilla sa...

Ebba: du är så himla klok :-)
Men människor har ju en tendens att bete sig som småbarn när det blir lite jobbigt,,, även jag då alltså, ska inte skylla allt på nån annan, ingen nämnd!
Kram till dig