måndag 26 oktober 2009

Lydiagården

Mest för att ni inte ska tro att jag rymt eller så, tänkte jag skriva några rader.
Förra veckan var jag ju på Lydiagården. För de som inte vet vad det är för ett ställe kan jag berätta att dit får man åka, om man vill, för att rehabiliteras från sin cancersjukdom.
Det låter ju inte så dumt, eller hur?

Själva platsen var kanonfin, med skog och mark ända in på knuten. Och just förra veckan var vädret inte så där himla grått och vått. Det var vindstilla och uppehåll precis hela veckan. Så en liten promenad blev det för min del. Ja, den var inte så liten för den tog en hel timme. Sista biten trodde jag inte att jag skulle klara, men jag släpade mig i mål, så att säga. Så var beviset ett faktum, man är helt jävla nedgången i kroppen.

Personalen där, vill jag bara hylla. Helt underbara människor som tog hand om oss hela veckan. Och maten, ska vi ju inte snacka om. Har aldrig ätit så mycket och så gott som förra veckan. Frukost, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe, middag med efterrätt och sen ostbricka på kvällen. Vi åt och åt och åt. Och gott var det. Speciellt en liten dessert som vi var många som blev förtjusta i, det var toscapäronen! Vi gick både en, två och tre gånger ha ha.

Under veckan fanns olika aktiviteter. Samtal enskilda och i grupp. Sjukgymnastik eller bara promenader i naturen, vattengymnastik. Och så en del föreläsningar som var väldigt upplysande, mycket man inte visste fast man har haft cancer.

De andra som var där, ja vad ska jag säga. Redan när vi varit där en timme pratade vi som om vi känt varandra i flera veckor. En del pratade man mer med och en del lite mindre, men så är det ju alltid!
Vi fick en enormt bra kontakt och en del av de kontakterna kommer vi att vårda. Jag kan säga som så, att de samtalen vi hade med varandra gav mycket mer än vad en kurator någonsin kan ge. Vi har skrattat, så tårarna runnit men också fällt en tår i ren förtvivlan.

Jag förstår att jag inte är ensam med mina tankar och känslor. Det är nästan skrämmande att höra. Men de tankar och känslor vi har är nästan exakt samma. Det var en präst där, och det han berättade för oss, skulle lika gärna kunnat vara en berättelse om mig.

Det var en kamp att köra dit, det var en underlig känsla blandat av obehag och glädje. Och tyvärr så kändes det likadant när jag körde hem. Jag vill inte påstå att jag mår bättre nu än innan jag varit där. Men kanske har jag en del verktyg med mig hem som kan komma till användning!

2 kommentarer:

Eva sa...

Jag är glad för din skull - att du åkte till Lydiagården. Jag har varit där, fast i annat sammanhang och vet att där är fint. Och jag är helt säker på att du har fått verktyg att plocka fram när de behövs!
Kram från
Eva

Malin sa...

Kände samma som du när jag var på min återhämtningsvecka för ett år sedan. Skönt med nya verktyg. Fast det viktigaste för mig var att jag insåg att jag behövde mer tid innan jag började jobba. Det var underbart att få lite mer tid till att läka. Kram på dig