Om ni tänker er att ni åker en rutchkana, och då pratar jag om rutchkanan to hell.
Precis i början av åket ser ni en lucka strax ovan för er. Luckan är omöjlig att nå!
Inte mycket att göra, eller hur, bara att kasa vidare.
Nu är det så att i natt befann jag mig på andra sidan luckan! I en dröm alltså! Jag irrade omkring i nåt som kan likna en stad eller så. Sökte nog ett möte med min man, som inte mötte mig! In och ut genom dörrar, fram och tillbaka! Plötsligt ser jag en lucka, en liten bit upp. Öppnar luckan! Och som tur är tittar jag försiktigt över kanten innan jag hoppar igenom,,,, hade jag inte gjort det hade jag hamnat i den där rutchkanan, to hell!
Mannen hittade jag inte heller!
Detta och mycket annat har jag ägnat natten åt!
Funderingar på den där rutchkanan gav jag upp framåt förmiddagen. Men när jag satt i bilen, på väg ut till bönderna, började tankarna virvla runt på andra saker, eller kanske är det samma saker.
Egentligen är det inte så ofta, man ger sig tid att tänka! Egentligen är det inte så ofta man ger sig tid att leva heller! Eller känna efter. Fördjupa sig och försöka sätta fingret på vad det är som är fel!
Har nämligen undrat länge, vad fan är det för fel på mig? Och kanske, kanske kom jag en bit på vägen till svar idag! Jag lever inte! Jag känner inte! Alltså finns jag inte!
Tänker alldeles för mycket. Försöker hålla alla faror ifrån de jag älskar! Konstgjord andning, eller nåt! Kan jag inte ta mig ifrån det här, kommer jag att förmodligen sitta som en gammal bitter kärring om några år. Och kunna konstatera att jag inte levt, att jag inte njutit, inte älskat, inte sagt att jag älskar, inte kramat, inte pussat utan bara haft fullt upp med att vara rädd för allting hela tiden så försvann livet liksom på det!
Snacka om rutchkanan,,,, to hell!
1 kommentar:
Ja, du kamilla... Vet du vad jag tror? Jag tror att du skulle må bra av att prata med någon klok människa som kan lyssna på "rätt" sätt till vad du har att säga. Du är säkert inne i något som de som är klokare än jag skulle beteckna som en livskris och då behöver man definitivt någon att tala med. Kriser hamnar vi alla i förr eller senare. Att du känner som du gör är ju inget konstigt med tanke på vad du har varit med om! Lyd ett gott råd och kontakta någon som kan "låna dig sitt öra".
Kram från
Eva
Skicka en kommentar