2009

Året 2009 var väl inte det bästa av år, skulle man väl ganska lätt kunna säga!

Men nu så här i efterhand, så har det gått så jävla fort, och även om minnen finns kvar, så är det på nåt sätt som om året bara försvunnit i en dimma. Tjoff, så var året slut.

Konstigt är ju det eftersom året innebar ändlöst lidande. Och sviterna sitter fortfarande i.

Men så här var det iallafall.

Januari, precis ett år sedan. Man visste vad som pågick, det hade precis börjat och man hade inte en aning om hur det skulle bli. Tur var väl det. Jag och maken köpte ny kamera i slutet av 2008 och med den runt halsen gav vi oss ut i det vackra vinterlandskapet. Bilden är tagen i Bjärred.

Ofantligt vackert och trots kylan ville man stanna kvar. Med mössa på huvudet passade man ganska bra in i miljön, trots allt. Januari var av allt att döma en jävlig månad som bjöd på allt från blodbad till nytt schampoo. Så förutom turen till Bjärred orkades det nog inte med så mycket annat. Det är ett helt år sen nu.

Februari, medförde flera aktiviteter utanför hemmet. En idrottgsgala i Kristianstad och ett besök på Arenan och melodifestivalen. Storaa tillställningar som jag i normala fall hade älskat att gästa. Nu var det mest jobbigt. Tröttheten hade nog börjat ta ut sin rätt, ja jag skriver nog, för jag minns faktiskt inte riktigt hur det var. Peruken satt på huvudet, och Guuuud vad jag kände mig tillgjord och märklig. Dessutom förändrade peruken mitt normala rörelsemönster, då man liksom är rädd att den ska flytta på sig. Så istället för att se normal ut, såg man väl ut som nån med rejäl nackspärr. Redan nu var cancern utsläckt och det tyckte jag var så jäkla skönt. Månaden tillhörde de mer jävliga i livet och innehöll massor av tankar både ut och in. Jag tog oxå en stor risk genom att döda en hamburgare. Men jag lyckades inte riktigt  ha ha.

Mars, nu har håret få ge efter för medicinernas makter! Nån gång i februari bestämde jag mig för att raka av det som fanns kvar. Hellre det än att ha lösa hårstrån överallt. Det var jobbigt, en del av min identitet försvann liksom. (och här vill jag inte ha nån kommentar om att jag är söt ändå) En vecka i slutet av mars bjöds jag på ett isoleringsrum på infektionskliniken med intravenös antibiotika var sjätte timme. Det ni,,,,rekomenderar jag inte! Mars var månaden då jag insåg att det var så jag skulle må, som en ständig bakfylla liksom. Bara att gilla läget!

Mars var också månaden då jag insåg vikten av bra försäkringar, precis som om det är det man tänker på ha ha.

April, som jag minns det så blev det nästan sommar med en gång. Det var fint och varmt länge. Det var en jättefin sommar som började tidigt. ?? Minns jag fel? Vårt projekt altan gick från tanke till klar altan på ett par dagar! Och jag hjälpte faktiskt till att bygga den. Tänk vad jag orkade ändå! I april fick jag min nya bil, stor och helt underbar. Och så fick jag ett brev, som talade om att jag skulle göra den avgörande röntgenundersökningen, den som skulle ligga till grund för hur många behandlingar jag skulle ha.

Maj, sommaren håller i sig! Och här ligger jag med en mössa:-o Sista behandlingen blev det. Men det visste jag inte säkert när jag låg där. Det fick jag reda på en vecka senare och lyckan var fullständig,,,,, trodde man! Det visade sig sen att det jobbiga inte hade börjat,,,,,,uhhhhh fy fan. Mår illa bara jag ser bilden. Och än idag mår jag illa när jag ser dörren till avdelningen på sjukhuset. Tyvärr måsta jag gå in igenom den ganska ofta, dels för egen del men också för att min son går till tandställnings-tandläkaren i samma hus. Vilket sammanträffande va. Nu när allt var klart, så vet jag inte vad man hade förväntat sig,, jag trodde nog,,, kanske inte,,,, att allt skulle bli som vanligt, men ack,, nej. DET BLEV DET INTE. Jag såg ju fortfarande ut som ett ufo. Och det hade bara gått någon vecka,, ha ha. Det kommer att ta ÅR,,,, hjälp!

Juni, en vecka i Side, Turkiet. Resan var planerad innan jag fått min diagnos. Trodde först inte att vi skulle kunna åka, men jag sa att VI SKA åka oavsett vad. Nu blev det ju bra, jag blev precis klar veckan innan vi åkte. MEN säg den lycka som varar förevigt, i värmen svullnade händer och fötter upp så jag mest liknade Professor Clump. Trots allt så var det på något sätt ett avslut för perioden med cancer.

När vi kom hem bröt jag min sjukskrivning och började jobba heltid på studs. Vilket var jätteroligt, MEN, det finns många sådana, men alltså. Det var kanske inte så bra att köra igång så hårt. Vet jag nu med facit i handen. Under den här tiden började det dock hända saker. Både positiva och negativa,,, uhhh

Juli, jag är trött på peruken, och använder schalar under sommaren. Hela månaden tillbringades i en kohagar runt om i Skåne. Och många upplevelser kan man få där,, ha ha!  Löshår kändes rent ut sagt för jävligt. Speciellt som jag befann mig utomhus hela sommaren. Det var totalt meningslöst med konstgjort hår som fladdrade för vinden i den miljön. Schal var bra och helt ok, tyckte jag då! Det tycker jag inte nu när jag ser mig själv på bild, iklädd schal!

Maken var ute och fiskade och fick upp så mycket fisk att han kunnat stå och sälja på torget:-) Förövrigt så var det som att åka karusell, upp och ner.

Augusti, vi blev bjudna till Ystad Saltsjöbad på spa. Jag och min man. Bara vi! Fantastiskt underbart väder med bad både utomhus och inomhus trots att det var sent i augusti. Det är en helg att minnas.

I augusti gick jag oxå för första gången till frisören, och hon höll på i en hel timme att klippa i vad jag tyckte var ingenting. Hrm,, det blev väl ok, såg iallafall ut som om jag själv valt att vara korthårig och inte som om jag haft cancer.

Jag skaffade oxå något jag alltid velat ha!

September, altanen som vi byggde i april fick en liten utbyggnad ha ha. September innehöll oxå min 45 födelsedag. Den som jag i december inte trodde jag skulle uppleva. Det var väl ungefär i september som jag upptäckte att allt inte var som vanligt

I september var det oxå två år sedan vårt fina bröllop. Jag minns det som om det var igår, allt var så fint och vackert. Och jag var snygg. Ett minne blott! Men det var oxå en månad då jag kom närmare sanningen.

Kom även igång med projektet att måla om vårt hem!

Oktober, vi passar lille Loffe och plötsligt hade vi tre hundar att gå ut med ha ha. Under denna tiden passade båda mina tikar på att löpa, bara för att dom kan eller??  Vi fick lämna iväg hanhunden kan tilläggas. Kazey skulle paras, men icke med sin son:-o

En vecka i slutet av oktober var jag på Lydiagården, det var en bra vecka även om det var med blandade känslor jag körde dit. Där satte vi ett hjärta i brand och så blev jag klassad som klimakteriekärring.

November, ännu ett frisörbesök är avklarat. Denna gången blev det slingor och klippning. Och jag tycker fortfarande att jag ser för jävlig ut. Och alla säger typ,,att jag passar mycket bättre i detta korta. Men till alla de som tänker säga nåt nu, så säger jag tyst! Jag tycker jag ser ut som en tant och jag tycker att det är fult. Klart slut! Det kommer aldrig hända i hela min livstid att jag kommer ha kort hår frivilligt.

Månaden innehöll en del aha-upplevelser. En ny bil. Samt förberedelser för julen, som jag alldrig gillat.

December, valparna kom. Kazey fick sju valpar. Små, mjuka och underbara varelser.

December har oxå bjudit på djupa funderingar om vardagen.

Jättefina julkappar har jag fått. Jag har börjat sticka och fortsatt målningsarbetet här hemma.

Ja, så var det. Det som känns konstigt är att jag upplever det som om året egentligen inte funnits på nåt sätt. Jag minns inte så mycket. Det känns egentligen inte som om det varit ett jobbigt år. Men det har det ju varit, helt klart. ETT JÄVLA PISSEÅR!!

Men det har gått fort! Och på nåt sätt har jag nog levt som vanligt så långt jag har orkat, den enda skillnaden är att jag till största delen varit hemma. Under en lång period ville jag inte gå nånstans, konstigt va!

Och sommaren var ju som jag minns det varm och fin och hyfsat lång,, eller?

Kroppen blir ju sliten och medtagen efter en sån kur som jag fick, men HUR sliten förstår man inte förrän man ser bilder av sig själv. Att jag var skallig och utan ögonbryn o fransar, det visste jag, men herregud vad jag blev chockad när jag för ett tag sen fick syn på en bild av mig själv tagen i somras. Hu ja.

Då förstod jag att nåt måste göras, helt klart! Man blir verkligen "hemmablind". Man tror att man ser ut som man brukar. Dock inte,, när jag såg bilden förstod jag att jag måste göra något åt vikten. Jag såg ju för fan ut som ett hus. Och vågen pekar nu tio kilo mindre, och på den vägen är det!

Ett annat foto, visade klart och tydligt att jag ser dåligt, och därmed sminkat mig som en dragshowartist,, ha ha, det måste åtgärdas, varpå några besök hos en optiker är inbokade.

Så visst, det går framåt, med två steg bakåt mellan varven. Berg och dalbanan finns kvar och jag åker gladelgen upp och ner fortfarnade.

Men 2009 vill jag inte ha tillbaka.