Har lämnat hemmet bakom mig, min man! Mina barn! Och mina söta små pudlar!
Det är med blandade känslor jag nu sitter på Lydiagården, ett rehabiliteringshem för cancerpatienter.
I bilen hit funderade jag på varför jag åker hit! Har jag haft cancer? Nä,, eller jo fan, det har jag ju!
Men sen i maj har livet liksom rullat på i en jäkla vänster, nästan precis som vanligt! Har jobbat heltid och skött hemmet precis som jag gjorde innan jag blev sjuk!
Har tänkt, lidit och presterat! Men inte levt! Inte kännt! Vet egentligen inte vad jag har gjort! Och tiden har bara gått! Vad är det egentligen som har blivit skadat under denna resa?
Är jag här för att samla ihop spillrorna av mitt forna liv? Kan jag få tillbaka mitt liv igen? Kärlek, passion, ömhet, närhet, vänskap och allt det som fanns innan.
Vi har nån gång sagt, att om vi klarat oss igenom denna resan, klarar vi allt. Men frågan är ju, har vi klarat resan?
Nu ska jag ta steget ut ur mitt rum här, och titta mig omkring. Förhoppningsvis träffa trevliga kvinnor som jag har något att dela med. Har varit här i en halv timme och saknar hemmet och allt som finns där så mycket att det gör ont! På fredag får jag åka hem!
3 kommentarer:
Så bra Kamilla! Att du är på Lydiagårde alltså. Det låter som något du behöver och kanske skulle må lite bättre av. Träffa andra kvinnor som säkert känner som du och har samma tankar som du om meningslöshet och tomhet. Jag hoppas verkligen att det kommer att vara bra för dig. Om inte annat får du några dagar utan familjen och det är säkert skönt. Jag är övertygad om att det kommer att bli många tårar men också mycket skratt under dessa dagar!
Kram på dig.
Eva
Hej
Förstår precis vad du menar .själv var jag på ett rehab och fick dela mina tankar och träffa andra med samma sjukdom .Det är så frusrerande både för en själv och de omkring oss.
Kram Ewa
Skicka en kommentar