onsdag 28 oktober 2009

Klimakteriekärring

Prästen på Lydiagården sa mycket kloka saker till oss. I allt han sa kände vi alla igen oss, helt alltså!
Märkligt kan man tycka, men så är det.
Han sa också en sak, en sak som kan hjälpa oss alla tillbaka till ett hyfsat normalt liv.
Det finns en sak som kan hjälpa!

Samtal !!!!

Ok, han menade inte att alla ska springa till kuratorer, psykologer och präster då för att tömma sin själ och sitt hjärta. Han menade att de flesta av oss har nära och kära runt om oss, som vi kan dela våra känslor med, om och om och om igen. Ända tills det liksom är klart!

Hur gnällig blir man då? Undrar jag!
För nästan precis ett år sedan låg den liksom och osade i närheten (ungefär som en död råtta som vi just nu förmodligen har på loftet), min sjukdom. Själv förstod jag nog att något var galet, men va fan. Cancer kan man ju inte få, eller hur?
För ett år sen jobbade jag och vi som vanligt. Ni vet, upp på morgonen, iväg till jobbet. Hela dagen tillbringar man där. Hem, trötta barn, hundar som vill ha kärlek. Mat som ska stå på bordet för det finns de som är hungriga.

Känslor som liksom blir bortträngda av allt vardagligt.

Nu gnäller jag inte om det för jag har det så jävla bra så jag borde skämmas!
Mina barn är en gåva och helt underbara, egentligen. De har fått reda på allt som hänt med mig under resans gång. Men egentligen aldrig ställt frågor eller undrat något. Jag är vuxen nog att förstå att det inte har att göra med ointresse. Självklart är de glada att se en helt vanlig mamma som kommer och går till jobbet, tvättar deras smutsiga kläder, är lika glad eller irriterad som vanligt. Kanske har de inte ens vågat tänka tanken klart! På vad som kan hända!

Hundarna är fullkomligt kärleksfulla och det absolut trognaste man kan tänka sig! De har legat vid min sida under alla dagar jag inte orkat göra något alls!

Maken älskar mig och är väl ungefär lika trogen som barnen och hundarna! Han har funnits med mig på nästan varenda behandling jag gjort under året. Han har varit med hos läkare och kurator. Han gick ner i arbetstid så han jobbade bara 100 % under en tid. Dessutom är han en utmärkt kock som tillagat näringsrik mat till både mig och barnen!

Jag känner mig själv och vet att om jag haft mitt jobb kvar när jag blev sjuk, så hade jag nog släpat mig iväg dit i både tid och otid. Sån är jag! Hade nog sett till att allt "var som vanligt" och dragit in lönen till hushållet!
Men vad hände, jo jag blev arbetslös, sjukskriven och de pengarna som kom i mitt "lönekuvert" kunde de lika gärna gett till välgörenhet, eller kanske var det precis vad de gjorde:-)

Nu har jag jobbat heltid sedan mittan av juni. Alltså, det har funkat bra. Nu har jag ett oförskämt bra jobb där jag jobbat en del hemma den sista tiden. Kanske är det tur. För jag är trött, jag är orkeslös iallafall rent mentalt. Folk brukar fråga hur jag orkar, att jobba alltså! Men det är ju det man är van att göra. Och eftersom jag är frisk, så förväntas jag ju naturligtvis att vara "som vanligt". Just nu, måste jag erkänna att det kanske är lite mycket, det blir lite rörigt. Vet inte riktigt var jag ska börja, eller hur jag ska reda ut olika saker. Glömmer saker, tappar koncentrationen och , och , och,,,, min man kallar det kontrollbehov. Men det är något som uppstår när jag försöker reda ut saker och få upp koncentrationen och fokus.

Hur känns det nu då? Ja jag är ju frisk nu!! Fortfarande så hör jag dagligen "då är du väl glad nu"! Ja det är klart jag är glad, glad att slippa skiten, men jag är inte glad åt allt det har medfört!
Och vem pratar jag med? Vem är intresserad och vem orkar lyssna?
Du är ju frisk nu, vad ska vi prata om?
Nä själv är bäste dräng sägs det!

På Lydiagården träffade vi också en onkolog. Jag tyckte det var bra att träffa henne, och liksom kunna ställa sina frågor en gång till utan att bli sedd som en hypokondrisk tjatkärring som inte fattar att man är frisk. Berättade för henne om smärtorna i kroppen, de svullna fingrarna och fötterna, svårigheten att röra sig normalt. Huvudvärken varje dag, som gjort att jag numera är missbrukare av treo. Rädslan för ny cancer.
Hon var mycket förstående och förklarade, som så många gjort tidigare, att biverkningar kan sitta kvar i två års tid! Dessutom är ju mina symptom eller biverkningar eller vad vi nu ska kalla det, typiska tecken på att man kommit i klimakteriet.
Och med tanke på den starka behandling jag fått så var hon övertygad om att jag kommit i klimakteriet!
Tack för kaffet!

Så, nu är jag alltså en klimakteriekärring.

Cancer är: en jävla sjukdom som förstör en eller flera människors liv!
Cancern i sig behöver nödvändigtvis inte göra människan sjuk!
Men eftersom den konstaterats måste den behandlas!
Behandlingarna trasar sönder såväl kropp som själ.
Behandlingarna kan dessutom göra att patienten känner sig ful och tappar självkänsla och självförtroende!

Nu har den dessutom tagit min kvinnlighet ifrån mig. Det finns inget mer cancern kan ta från mig nu, den har tagit allt och gett jävligt lite tillbaka!

4 kommentarer:

Sofia sa...

Vi är nog rätt många runt omkring dig som inser att det inte är över och tipp topp bara för att cancern är borta... Och vi är nog rätt många runt omkring dig som orkar lyssna om du vill prata / gnälla / kräka av dig! Så gör det!
Visst kan jag förstå att klimakteriet i sig inte är kul att gå igenom med alla jäkla biverkningar, men inte fan sitter din kvinnlighet i det, Kamilla! Var stolt över den du är, det du klarat av och det du har - det går långt över och förbi hormoner eller bristen på dem..
Kram!

Skogseva sa...

Det låter som om du hade stort utbyte av din vistelse på Lydiagården. Du skriver många och väldigt kloka ord om dina känslor och om hur du mår. Det är klart att folk orkar lyssna när du behöver prata - om inte är det dem de fel på och inte dig!
Tll sist: Du som verkar vara en så insiktsfull kvinna inser nog ändå att kvinnligheten sitter i vem du är - ingenting annat.
Kram från
Eva

Lena sa...

Och vet du, klimakteriet går i racerfart när cytostatikan satt igång det, säger "min" onkolog i alla fall, men visst känns det skit när kroppen och huvudet inte vill/kan som förr.

Anonym sa...

Tack for intiresnuyu iformatsiyu