Solen gick ner ett tag för mig och det har inte funnits varken tid eller kraft att göra något särskilt.
Med lite hjälp tror jag ändå att jag börjar se ljuset igen! Men än har jag en liten bit kvar, hoppas jag!
Och så är det ju så, när man får hjälp till en sak så blir det biverkningar i andra änden.
Jag är sååå sömnig och vissa stunder på dagen är jag så himla trött! Och jag sover mycket och länge de dagar jag har möjlighet. Och visst, även till nattsömnen har jag ju då viss hjälp som också ger biverkningar av ett eller annat slag.
En dröm och önskan är just nu att hela kroppen skulle fungera felfritt och utan mediciner. Gud va skönt det skulle vara.
Jag har jobbat ganska mycket, nästan heltid. Jobbet får mig att må bra, jag älskar mitt jobb!
När jag inte jobbar pysslar jag i hemmet och det där badrummet som jag tidigare rapporterat om börjar bli klart. Och det är så jääääävla fint!
Och idag är det alla hjärtans dag och jag älskar min man mest av allt i hela världen !
Kan också konstatera att det är fem år sedan som vi första gången la ögonen på varandra och kärleken började spira!
Visar inlägg med etikett Biverkningar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Biverkningar. Visa alla inlägg
måndag 14 februari 2011
fredag 28 maj 2010
Efter regn kommer sol
Ja det sägs ju så i alla fall!
Denna veckan har präglats av migrän, varenda jävla dag!
Fick en ispåse av min mamma som redan är flitigt använd!
Trots detta så har jag försökt att förbereda lite saker inför resan,,,,
för på måndag blir det sol mina vänner, jääääävligt mycket sol,,,,,,
och varmt,,,,,,på måndag kväll landar vi i Egypten och där ska vi tillbringa
två veckor.
Tänk två veckor utan att tvätta, städa eller behöva tänka på tider.
Man går ut ur rummet på morgonen och när man kommer tillbaka på kvällen
är det nystädat och fint. Maten står serverad vid varenda måltid, och disken
ja den är det nån annan som tar hand om!När man drabbas av en sjukdom som jag gjorde så är man ju naturligtvis
väldigt glad att det gick att bota. Tro inget annat! Men det man inte räknar med
är att det faktiskt kommer en efterreaktion, som säkert är olika för olika människor.
Just nu är jag inne i en fas som är skitjobbig. Det är som hela mitt inre har upplösts
i smådelar och skramlar runt inuti kroppen. Och det går liksom inte att få ordning
på delarna. Man undrar oxå varför vi gjorde si eller så. Varför gjorde vi inte så i stället.
Men vi vill inte skruva tiden tillbaka och göra om det,,,,, nej det vill vi inte!
Denna veckan har varit värre, då det inträffat saker som gjort mig upprörd och ledsen.
Saker som gör att man ifrågasätter tillvaron och meningen med det man sysslar med.
Jag har i min enfald alltid trott, trots allt, att livet kan vara härligt och skimrande rosenrött,
mitt jävla pucko! Så är det inte har jag fått berättat för mig!
Somliga har ett sent uppvaknande i livet! Gomorron!
Så kanske, kanske är det nu skönt att resa bort dessa två veckor och få tänka på något
helt annat. Nu ska det solas och badas! Jag tänker på er alla när jag ligger i solstolen!
onsdag 12 maj 2010
Vågade tro,,,
För ett år sedan trodde jag mig se slutet!
För ett år sedan gjorde jag en avgörande PET-röntgen. Den som senare skulle visa resultatet!
En behandling väntade, kanske fem?
Hur skulle det bli??
Jag vågade faktiskt tro att det endast skulle bli en! Men var nog ändå lite beredd på att det kunde bli fem, och kanske ännu mer,,,,,,
Det var en helvetes tid med en kropp som var så totalt förstörd både till kropp och själ!
Det var så jävligt att jag faktiskt tror att jag förträngt det värsta, och idag kanske säger "det var inte så farligt"!
Tro inte på mig om jag säger så!
För ett år sedan gjorde jag en avgörande PET-röntgen. Den som senare skulle visa resultatet!
En behandling väntade, kanske fem?
Hur skulle det bli??
Jag vågade faktiskt tro att det endast skulle bli en! Men var nog ändå lite beredd på att det kunde bli fem, och kanske ännu mer,,,,,,
Det var en helvetes tid med en kropp som var så totalt förstörd både till kropp och själ!
Det var så jävligt att jag faktiskt tror att jag förträngt det värsta, och idag kanske säger "det var inte så farligt"!
Tro inte på mig om jag säger så!
fredag 7 maj 2010
När man får veta att man är frisk
Jag startade med den här bloggen i samband med min sjukdom, tänkte att det skulle vara bra att liksom ha nånstans att kräka av sig sorger och bekymmer. Och det har jag väl gjort till och från, men ändå så är det jävligt mycket som jag inte säger något om, med tanke på mina medmänniskor.
Kanske är det inte så roligt att läsa om jämmer och elände alltid,,,,,,
Hur som helst så är jag ju frisk numera, från cancern iallafall. Och det har jag idag ytterligare en gång fått bekräftat av min onkolog på sjukhuset. Alla prover var bra och nästa kontroll blir i september. Så fyra månader till är jag frisk iallafall!
När vi ändå är inne på det här med jämmer och elände så måste jag nämna att även om jag är frisk så är det ju inte samma sak som att jag mår skitbra! Jag har värk precis överallt i kroppen och vissa dagar går jag sämre än min 90åriga farmor. Maken undrar om han ska skaffa en rollator till mig.
Den här värken är lite lurig, ibland sitter den här och ibland där. Några veckor i taget på varje ställe samtidigt som den ändå finns överallt. Värst är det naturligtvis på nätterna när jag ligger ner.
Har varit på besök på reumatologen som i sin tur har skickat mig vidare till neruologen. Och jag väntar på en tid därifrån. Ska bli spännande att se vad de säger om saken!
Folk undrar om jag är sjukskriven! Nej jag är inte sjukskriven, jag gick direkt från cellgifterna, avbröt min sjukskrivning och gick direkt in i heltidsarbete förra sommaren.
Tillfälliga jobb tar slut som säkert alla vet och därför är jag nu arbetslös.
Någon undrar om jag känner mig arbetsför till 100 %, bla arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Rent spontant så skulle jag nog svara nej på den frågan! Men svaret blir ändå ja, självklart är jag arbetsför.Det kommer att bli obeskrivligt jobbigt, det kan jag ju bara räkna med! Men vad är alternativet liksom?
Jag har insett att jag förmodligen inte springer ifrån den här smärtan och stelheten, det är något som jag får leva med om inte för evigt så iallfall för en lång tid framöver. Och jag vill och kommer alltid att göra sånt som jag brukar, och försöka göra på det sätt som jag brukar. Jag ska simma, träna och spela golf. Och då undrar många hur det ska gå med onda axlar och armar, men det ska gå för jag vägrar att bli invalid. Jag får väl hitta mitt eget sving kan jag tänka.
Det viktigaste för mig är att få en förklaring på varför det gör så jävla ont, vad det är som är fel. När jag har fått svar på den frågan så får jag lära mig att leva med problemet. Man lär sig att man inte kan lyfta ut en mjölkpaket ur kylen på samma sätt som innan.
Att man inte kan sätta sig i badkaret som man brukar.
Att det plötsligt är jäääävligt jobbigt att gå in och ur en bil.
Att det kan vara svårt att resa sig från toaletten, för att inte prata om hur det är att sätta sig ner.
Att det tar minst två timmar innan man förstått sig på sin kropp på morgonen.
Att vigselringarna bara passar ibland.
Att det medför stora svårigheter att vända sig i sängen
Att ta av sig en tröja kan bli ett dagsprojekt
det gäller hela tiden att hitta nya sätt att göra saker på, problemlösning på hög nivå!
listan kan göras hur lång som helst, och jag ska väl egentligen bara vara glad att jag inte har cancer!
Men jag hade nog varit gladare om jag bara fick vara som jag skulle, men nu fick jag ju inte det så då får jag vara som jag är!
Kanske är det inte så roligt att läsa om jämmer och elände alltid,,,,,,
Hur som helst så är jag ju frisk numera, från cancern iallafall. Och det har jag idag ytterligare en gång fått bekräftat av min onkolog på sjukhuset. Alla prover var bra och nästa kontroll blir i september. Så fyra månader till är jag frisk iallafall!
När vi ändå är inne på det här med jämmer och elände så måste jag nämna att även om jag är frisk så är det ju inte samma sak som att jag mår skitbra! Jag har värk precis överallt i kroppen och vissa dagar går jag sämre än min 90åriga farmor. Maken undrar om han ska skaffa en rollator till mig.
Den här värken är lite lurig, ibland sitter den här och ibland där. Några veckor i taget på varje ställe samtidigt som den ändå finns överallt. Värst är det naturligtvis på nätterna när jag ligger ner.
Har varit på besök på reumatologen som i sin tur har skickat mig vidare till neruologen. Och jag väntar på en tid därifrån. Ska bli spännande att se vad de säger om saken!
Folk undrar om jag är sjukskriven! Nej jag är inte sjukskriven, jag gick direkt från cellgifterna, avbröt min sjukskrivning och gick direkt in i heltidsarbete förra sommaren.
Tillfälliga jobb tar slut som säkert alla vet och därför är jag nu arbetslös.
Någon undrar om jag känner mig arbetsför till 100 %, bla arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Rent spontant så skulle jag nog svara nej på den frågan! Men svaret blir ändå ja, självklart är jag arbetsför.Det kommer att bli obeskrivligt jobbigt, det kan jag ju bara räkna med! Men vad är alternativet liksom?
Jag har insett att jag förmodligen inte springer ifrån den här smärtan och stelheten, det är något som jag får leva med om inte för evigt så iallfall för en lång tid framöver. Och jag vill och kommer alltid att göra sånt som jag brukar, och försöka göra på det sätt som jag brukar. Jag ska simma, träna och spela golf. Och då undrar många hur det ska gå med onda axlar och armar, men det ska gå för jag vägrar att bli invalid. Jag får väl hitta mitt eget sving kan jag tänka.
Det viktigaste för mig är att få en förklaring på varför det gör så jävla ont, vad det är som är fel. När jag har fått svar på den frågan så får jag lära mig att leva med problemet. Man lär sig att man inte kan lyfta ut en mjölkpaket ur kylen på samma sätt som innan.
Att man inte kan sätta sig i badkaret som man brukar.
Att det plötsligt är jäääävligt jobbigt att gå in och ur en bil.
Att det kan vara svårt att resa sig från toaletten, för att inte prata om hur det är att sätta sig ner.
Att det tar minst två timmar innan man förstått sig på sin kropp på morgonen.
Att vigselringarna bara passar ibland.
Att det medför stora svårigheter att vända sig i sängen
Att ta av sig en tröja kan bli ett dagsprojekt
det gäller hela tiden att hitta nya sätt att göra saker på, problemlösning på hög nivå!
listan kan göras hur lång som helst, och jag ska väl egentligen bara vara glad att jag inte har cancer!
Men jag hade nog varit gladare om jag bara fick vara som jag skulle, men nu fick jag ju inte det så då får jag vara som jag är!
måndag 23 november 2009
Märkliga upptäckter
Att cellgifter medför vissa och långvariga biverkningar vet väl alla
som blivit behandlade med sådana om!
Den 13 november var det ett halvt år sedan jag fick min senaste behandling.
Och det är inte alltid så lätt att nu veta vad som är vad, och vad som egentligen
beror på cellgifterna och vad som beror på normalt åldrande av kroppen!
Jag har iallafall den senaste tiden gjort vissa upptäckter, som jag är säker på
har med cellgifterna att göra. Strax innan jag var klar med mina behandlingar
så var det två naglar på fingrarna som hade blivit lite skadade. Men inte mer
än att det liksom växte bort på en månad.
Ett finger på var hand, blir nu alldeles vita och känslolösa när jag går ut och
blir kall om händerna. Första gången jag såg det blev jag rädd!
Men nu börjar det gå upp ett ljus här, det är nämligen samma fingrar som
hade skadade naglar! Vilket sammanträffande!
som blivit behandlade med sådana om!
Den 13 november var det ett halvt år sedan jag fick min senaste behandling.
Och det är inte alltid så lätt att nu veta vad som är vad, och vad som egentligen
beror på cellgifterna och vad som beror på normalt åldrande av kroppen!
Jag har iallafall den senaste tiden gjort vissa upptäckter, som jag är säker på
har med cellgifterna att göra. Strax innan jag var klar med mina behandlingar
så var det två naglar på fingrarna som hade blivit lite skadade. Men inte mer
än att det liksom växte bort på en månad.
Ett finger på var hand, blir nu alldeles vita och känslolösa när jag går ut och
blir kall om händerna. Första gången jag såg det blev jag rädd!
Men nu börjar det gå upp ett ljus här, det är nämligen samma fingrar som
hade skadade naglar! Vilket sammanträffande!
onsdag 28 oktober 2009
Klimakteriekärring
Prästen på Lydiagården sa mycket kloka saker till oss. I allt han sa kände vi alla igen oss, helt alltså!
Märkligt kan man tycka, men så är det.
Han sa också en sak, en sak som kan hjälpa oss alla tillbaka till ett hyfsat normalt liv.
Det finns en sak som kan hjälpa!
Samtal !!!!
Ok, han menade inte att alla ska springa till kuratorer, psykologer och präster då för att tömma sin själ och sitt hjärta. Han menade att de flesta av oss har nära och kära runt om oss, som vi kan dela våra känslor med, om och om och om igen. Ända tills det liksom är klart!
Hur gnällig blir man då? Undrar jag!
För nästan precis ett år sedan låg den liksom och osade i närheten (ungefär som en död råtta som vi just nu förmodligen har på loftet), min sjukdom. Själv förstod jag nog att något var galet, men va fan. Cancer kan man ju inte få, eller hur?
För ett år sen jobbade jag och vi som vanligt. Ni vet, upp på morgonen, iväg till jobbet. Hela dagen tillbringar man där. Hem, trötta barn, hundar som vill ha kärlek. Mat som ska stå på bordet för det finns de som är hungriga.
Känslor som liksom blir bortträngda av allt vardagligt.
Nu gnäller jag inte om det för jag har det så jävla bra så jag borde skämmas!
Mina barn är en gåva och helt underbara, egentligen. De har fått reda på allt som hänt med mig under resans gång. Men egentligen aldrig ställt frågor eller undrat något. Jag är vuxen nog att förstå att det inte har att göra med ointresse. Självklart är de glada att se en helt vanlig mamma som kommer och går till jobbet, tvättar deras smutsiga kläder, är lika glad eller irriterad som vanligt. Kanske har de inte ens vågat tänka tanken klart! På vad som kan hända!
Hundarna är fullkomligt kärleksfulla och det absolut trognaste man kan tänka sig! De har legat vid min sida under alla dagar jag inte orkat göra något alls!
Maken älskar mig och är väl ungefär lika trogen som barnen och hundarna! Han har funnits med mig på nästan varenda behandling jag gjort under året. Han har varit med hos läkare och kurator. Han gick ner i arbetstid så han jobbade bara 100 % under en tid. Dessutom är han en utmärkt kock som tillagat näringsrik mat till både mig och barnen!
Jag känner mig själv och vet att om jag haft mitt jobb kvar när jag blev sjuk, så hade jag nog släpat mig iväg dit i både tid och otid. Sån är jag! Hade nog sett till att allt "var som vanligt" och dragit in lönen till hushållet!
Men vad hände, jo jag blev arbetslös, sjukskriven och de pengarna som kom i mitt "lönekuvert" kunde de lika gärna gett till välgörenhet, eller kanske var det precis vad de gjorde:-)
Nu har jag jobbat heltid sedan mittan av juni. Alltså, det har funkat bra. Nu har jag ett oförskämt bra jobb där jag jobbat en del hemma den sista tiden. Kanske är det tur. För jag är trött, jag är orkeslös iallafall rent mentalt. Folk brukar fråga hur jag orkar, att jobba alltså! Men det är ju det man är van att göra. Och eftersom jag är frisk, så förväntas jag ju naturligtvis att vara "som vanligt". Just nu, måste jag erkänna att det kanske är lite mycket, det blir lite rörigt. Vet inte riktigt var jag ska börja, eller hur jag ska reda ut olika saker. Glömmer saker, tappar koncentrationen och , och , och,,,, min man kallar det kontrollbehov. Men det är något som uppstår när jag försöker reda ut saker och få upp koncentrationen och fokus.
Hur känns det nu då? Ja jag är ju frisk nu!! Fortfarande så hör jag dagligen "då är du väl glad nu"! Ja det är klart jag är glad, glad att slippa skiten, men jag är inte glad åt allt det har medfört!
Och vem pratar jag med? Vem är intresserad och vem orkar lyssna?
Du är ju frisk nu, vad ska vi prata om?
Nä själv är bäste dräng sägs det!
På Lydiagården träffade vi också en onkolog. Jag tyckte det var bra att träffa henne, och liksom kunna ställa sina frågor en gång till utan att bli sedd som en hypokondrisk tjatkärring som inte fattar att man är frisk. Berättade för henne om smärtorna i kroppen, de svullna fingrarna och fötterna, svårigheten att röra sig normalt. Huvudvärken varje dag, som gjort att jag numera är missbrukare av treo. Rädslan för ny cancer.
Hon var mycket förstående och förklarade, som så många gjort tidigare, att biverkningar kan sitta kvar i två års tid! Dessutom är ju mina symptom eller biverkningar eller vad vi nu ska kalla det, typiska tecken på att man kommit i klimakteriet.
Och med tanke på den starka behandling jag fått så var hon övertygad om att jag kommit i klimakteriet!
Tack för kaffet!
Så, nu är jag alltså en klimakteriekärring.
Cancer är: en jävla sjukdom som förstör en eller flera människors liv!
Cancern i sig behöver nödvändigtvis inte göra människan sjuk!
Men eftersom den konstaterats måste den behandlas!
Behandlingarna trasar sönder såväl kropp som själ.
Behandlingarna kan dessutom göra att patienten känner sig ful och tappar självkänsla och självförtroende!
Nu har den dessutom tagit min kvinnlighet ifrån mig. Det finns inget mer cancern kan ta från mig nu, den har tagit allt och gett jävligt lite tillbaka!
Märkligt kan man tycka, men så är det.
Han sa också en sak, en sak som kan hjälpa oss alla tillbaka till ett hyfsat normalt liv.
Det finns en sak som kan hjälpa!
Samtal !!!!
Ok, han menade inte att alla ska springa till kuratorer, psykologer och präster då för att tömma sin själ och sitt hjärta. Han menade att de flesta av oss har nära och kära runt om oss, som vi kan dela våra känslor med, om och om och om igen. Ända tills det liksom är klart!
Hur gnällig blir man då? Undrar jag!
För nästan precis ett år sedan låg den liksom och osade i närheten (ungefär som en död råtta som vi just nu förmodligen har på loftet), min sjukdom. Själv förstod jag nog att något var galet, men va fan. Cancer kan man ju inte få, eller hur?
För ett år sen jobbade jag och vi som vanligt. Ni vet, upp på morgonen, iväg till jobbet. Hela dagen tillbringar man där. Hem, trötta barn, hundar som vill ha kärlek. Mat som ska stå på bordet för det finns de som är hungriga.
Känslor som liksom blir bortträngda av allt vardagligt.
Nu gnäller jag inte om det för jag har det så jävla bra så jag borde skämmas!
Mina barn är en gåva och helt underbara, egentligen. De har fått reda på allt som hänt med mig under resans gång. Men egentligen aldrig ställt frågor eller undrat något. Jag är vuxen nog att förstå att det inte har att göra med ointresse. Självklart är de glada att se en helt vanlig mamma som kommer och går till jobbet, tvättar deras smutsiga kläder, är lika glad eller irriterad som vanligt. Kanske har de inte ens vågat tänka tanken klart! På vad som kan hända!
Hundarna är fullkomligt kärleksfulla och det absolut trognaste man kan tänka sig! De har legat vid min sida under alla dagar jag inte orkat göra något alls!
Maken älskar mig och är väl ungefär lika trogen som barnen och hundarna! Han har funnits med mig på nästan varenda behandling jag gjort under året. Han har varit med hos läkare och kurator. Han gick ner i arbetstid så han jobbade bara 100 % under en tid. Dessutom är han en utmärkt kock som tillagat näringsrik mat till både mig och barnen!
Jag känner mig själv och vet att om jag haft mitt jobb kvar när jag blev sjuk, så hade jag nog släpat mig iväg dit i både tid och otid. Sån är jag! Hade nog sett till att allt "var som vanligt" och dragit in lönen till hushållet!
Men vad hände, jo jag blev arbetslös, sjukskriven och de pengarna som kom i mitt "lönekuvert" kunde de lika gärna gett till välgörenhet, eller kanske var det precis vad de gjorde:-)
Nu har jag jobbat heltid sedan mittan av juni. Alltså, det har funkat bra. Nu har jag ett oförskämt bra jobb där jag jobbat en del hemma den sista tiden. Kanske är det tur. För jag är trött, jag är orkeslös iallafall rent mentalt. Folk brukar fråga hur jag orkar, att jobba alltså! Men det är ju det man är van att göra. Och eftersom jag är frisk, så förväntas jag ju naturligtvis att vara "som vanligt". Just nu, måste jag erkänna att det kanske är lite mycket, det blir lite rörigt. Vet inte riktigt var jag ska börja, eller hur jag ska reda ut olika saker. Glömmer saker, tappar koncentrationen och , och , och,,,, min man kallar det kontrollbehov. Men det är något som uppstår när jag försöker reda ut saker och få upp koncentrationen och fokus.
Hur känns det nu då? Ja jag är ju frisk nu!! Fortfarande så hör jag dagligen "då är du väl glad nu"! Ja det är klart jag är glad, glad att slippa skiten, men jag är inte glad åt allt det har medfört!
Och vem pratar jag med? Vem är intresserad och vem orkar lyssna?
Du är ju frisk nu, vad ska vi prata om?
Nä själv är bäste dräng sägs det!
På Lydiagården träffade vi också en onkolog. Jag tyckte det var bra att träffa henne, och liksom kunna ställa sina frågor en gång till utan att bli sedd som en hypokondrisk tjatkärring som inte fattar att man är frisk. Berättade för henne om smärtorna i kroppen, de svullna fingrarna och fötterna, svårigheten att röra sig normalt. Huvudvärken varje dag, som gjort att jag numera är missbrukare av treo. Rädslan för ny cancer.
Hon var mycket förstående och förklarade, som så många gjort tidigare, att biverkningar kan sitta kvar i två års tid! Dessutom är ju mina symptom eller biverkningar eller vad vi nu ska kalla det, typiska tecken på att man kommit i klimakteriet.
Och med tanke på den starka behandling jag fått så var hon övertygad om att jag kommit i klimakteriet!
Tack för kaffet!
Så, nu är jag alltså en klimakteriekärring.
Cancer är: en jävla sjukdom som förstör en eller flera människors liv!
Cancern i sig behöver nödvändigtvis inte göra människan sjuk!
Men eftersom den konstaterats måste den behandlas!
Behandlingarna trasar sönder såväl kropp som själ.
Behandlingarna kan dessutom göra att patienten känner sig ful och tappar självkänsla och självförtroende!
Nu har den dessutom tagit min kvinnlighet ifrån mig. Det finns inget mer cancern kan ta från mig nu, den har tagit allt och gett jävligt lite tillbaka!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)