En låååång dag

Grått, regnigt och kallt!

Ja, någon bättre beskrivning av denna dagen har jag inte! 

Till råga på allt så har världens förkylning slagit ner i min kropp! En sån där rälig satan!

En dag med ont som satan i halsen, det var i tisdags. Det gick ju an, med lite Strepsils och lite Ipren så löste det sig ju!

Sen var det gårdagen, som kommer att gå till nysningarnas historia. Jag är övertygad om att jag skulle kunna hamna i Guinness rekordbok, som kvinnan som nyst flest gånger på en dag!

Ja jävlar i min lilla låda vad jag nös! När jag kom hem blev det inte bättre! Det killade i hela huvudet, utanpå och inuti och jag satt flämtande i soffan och bara väntade på nysningarna som liksom tvunget skulle retas och trilskas med mig innan de kom!

Ett tag blev jag lite rädd att jag skulle få ha det så där resten av mitt liv!

Nåväl, idag har nysningarna avtagit något! Hostan har däremot tagit över och det gör ont i lungorna när jag hostar! Inte kul alls det här!

Inte särskilt skönt att ligga heller för då får jag ont överallt!

Så det har blivit en lång dag, sittandes, funderandes, tänkandes!

Över allt och över inget, och över sårbarhet. Över hur sårbar man blir när man älskar någon!

Om det sen är ens barn eller man, husdjur eller kompisar eller materiella ting! Så fort man tycker om någon eller något så blir man fruktansvärt sårbar!

Ibland önskar jag att jag vore född utan känslor!

Så mycket lättare allt hade varit då!

Och så tråkigt!

Ett litet ögonblick

Oops, det stannade visst upp lite här!

När vi väl kommit hem i lördags med ett plan som var drygt en timme försenat så blev det plötsligt väldigt mycket att göra!

Och på nåt sätt stannade allting upp, ett litet ögonblick!

Två hundar vi saknat så sjukt mycket, som man bara ville sätta sig o kela med, och aldrig mer lämna.

En massa att packa upp och tvätt att ta hand om.

En trädgård som var lite smått igenvuxen av ogräs!

Och så bara känslan av att vara hemma, i sin säng, i sin dusch, i sin soffa!

Och så den där vemodskänslan och att faktiskt längta tillbaka lite grann!

Ja, det blev en paus i bloggandet helt enkelt. Men nu har jag i alla fall lagt in bilder från vår sista dag i det fantastiska blå!

Vardagen är tillbaka!

Jobbet är igång!

Och jag har fyllt år!

Ja nu ligger nya utmaningar för mina fötter och idag kändes det att hösten har kommit!

Vemodigt, ja!

Gud är inte god alltid

Fick idag ett tråkigt besked angående en vän,,,,egentligen så känner vi inte varandra så väl, men vi ses ofta! Och det berörde mig så djupt när jag fick veta att hon drabbats av sjukdom! 

Alla tankar går till dig min vän, vill du så finns jag här, du vet!

Ett avslut

Sen jag blev sjuk har jag mer eller mindre regelbundet träffat en kurator på onkologen.
För det mesta har det varit en bra kontakt, men stundtals har det känts obehövligt.

Idag hade jag bestämt mig för att det var sista gången! Av olika anledningar.

På något sätt så har kuratorn blivit som en god vän som lyssnar och ger goda råd. Och alltid står på min sida :-)

Hur ska jag klara mig utan henne?

Men det gör jag ju! Vi (jag och min älskade man) fick ju som sagt lite verktyg med oss från Brännö. Dem ska vi nu spinna vidare på och utveckla. Och vi ska använda oss av de kontakter vi fick där!
Det känns rätt och riktigt på alla sätt!

En annan fördel med att lämna kuratorn är att jag slipper gå till onkologiska avdelningen på sjukhuset! Jag tycker att jag sett nog av den nu. Det blir något besök då och då ändå ju men inte så täta.

Redan om ett par veckor ska jag dit faktiskt, för att förhopningsvis få reda på att jag är fortsatt frisk! Vilket jag sen kan leva på ett halvår ungefär!

Oron kommer väl alltid att finnas kvar, det har jag insett!

Nu gör vi ett avstamp här

Jump,,,,,,,

Brännö, del 1

Har länge gått omkring som en zombie, känslolös och kall men ändå så full av känslor som liksom varit instängda i ett annat rum. Har letat efter en vändpunkt, har sökt efter hjälp och inte riktigt fattat att hjälpen varit mycket närmre än jag trott!

Gripit efter halmstrån! Trott att det fanns en enkel lösning, att någon skulle kunna säga några förlösande ord så skulle allt vara över! 

Det som är livsvikigt för mig har jag varit rädd att förlora.

Så,,, hände något. Jag läste något någonstans som fångade mitt sinne. 

En parkurs på Brännö ! Skulle det kunna vara något?? Skulle min man vilja åka med? Skulle det betyda något för honom? Eller tycker han att alla problem är mina!?

Hälften var faktiskt nästan vunnet när jag märkte att han var glad att vi skulle åka!

Så vi åkte, i måndags och kom hem igår!

Vilka dagar, fulla av känslor, gråt och skratt! Saker som jag tidigare tyckt varit "trams" och inte trott på blev plötsligt verklighet och jag fattar nu att det faktiskt finns saker som man kan göra för att må bättre. Det handlar bara om att få rätt verktyg!

På Brännö fick vi dessa verktyg och vi har öppnat dörrar som vi inte visste fanns! Tillsammans med underbara människor delade vi mycket djupa känslor. Så djupa att jag fortfarande är tagen!

Tack alla underbara människor vi mött på Brännö!