Då,,,,, och nu

Då, För ett år sedan (den 13 maj) fick jag den sista giftinjektionen.
Just i det ögonblicket kunde jag bara hoppas och tro att det faktiskt var den sista!
Nu, vet vi att det var den sista!

Då, för exakt ett år sedan fick jag beskedet som gjorde att vi firade att behandlingarna var slut!
Nu, förväntas livet vara som vanligt ?!

Då, för ett år sedan var jag inte särskilt snygg, inte för att jag är det nu heller men skillnaden är enorm. Då hade jag knappt något hår, inga ögonfransar,,,,, det jag hade mycket av var däremot vikt ha ha!
Nu, finns det tio cm hår på huvudet, ögonfransarna är längre än nånsin :-) Och femton kilo av varierad materia har försvunnit från min kropp :-)

Då, för nästan precis ett år sen planerade vi för en resa till Turkiet. Väl där svullnade min kropp upp till oigenkännlighet!
Nu, sitter vi i startgroparna för Egypten! Hoppas verkligen att värmen har en positiv påverkan på min kropp i år!

Vågade tro,,,

För ett år sedan trodde jag mig se slutet!
För ett år sedan gjorde jag en avgörande PET-röntgen. Den som senare skulle visa resultatet!
En behandling väntade, kanske fem?

Hur skulle det bli??

Jag vågade faktiskt tro att det endast skulle bli en! Men var nog ändå lite beredd på att det kunde bli fem, och kanske ännu mer,,,,,,

Det var en helvetes tid med en kropp som var så totalt förstörd både till kropp och själ!

Det var så jävligt att jag faktiskt tror att jag förträngt det värsta, och idag kanske säger "det var inte så farligt"!
Tro inte på mig om jag säger så!

Som om det ena inte var nog

Oj oj oj, vad tiden går fort, har knappt haft en tanke på att jag har en blogg att underhålla, ha ha.
Så detta kan bli ett långt inlägg, mycket att ta igen.

Tiden går som sagt fort, och för drygt ett år sedan fick jag den där porten insatt. Som ju faktiskt fyllt sin funktion. Har varit trött på den länge nu och igår slapp jag den. Fick redan då, i januari förra året, en känsla av att den var lila, men några egentliga belägg för mina tankar hade jag inte. Sen har jag inte brytt mig så mycket. När den blev insatt fick jag ordentligt med droger, precis som jag bad om. Men nu när den skulle tas ut var de inte riktigt lika givmilda med detta. Lokalbedövning,,, aj aj. Ville inte jag men det bästa jag lyckades utverka var lugnande tabletter. Varpå jag befann mig på sjukhuset en halvtimme innan avtalad tid. Två stycken Stesolid svaldes och en halvtimme senare var jag ganska rolig, tror jag. Ha ha. Precis lagom timing trots allt. Men aj aj vad bedövningssprutan gjorde ont. Sen var det naturligtvis inget som gjorde ont längre, men man kände liksom hur de var där och skar och karvade och drog.

Under tiden var jag tvungen att nämna att jag trodde att den var lila. Nej sa personalen, de brukar vara silverfärgade eller så. Gillar du lila? ja blev svaret naturligtvis ha ha.

Efter en stund hörde jag läkaren göra ett litet utrop,, jo minsann, den är lila!! Det var den snyggaste port a cathen vi någonsin har sett, ha ha. Bildbevis finns ha ha.

Så den lilla raringen var lila, och den har jag burit i min kropp i drygt ett år. Nu är den äntligen borta.

Maken har varit ute och rest igen, och i måndags kom han hem från Barcelona. Med sig hade han något som han trodde var matförgiftning. Stackarn hade legat i flera dagar och tömt magen från alla håll och kanter. När han kom hem, vet jag inte riktigt vad han trodde, för han åt bacon och omelett och så drack han kaffe. Pucko!

Naturligtvis blev han sämre igen. Jag har därefter försett honom med hallonsmakande vätskeersättning och rostat bröd och blåbärs Proviva. Nu känner han sig lite bättre och är faktiskt på jobbet idag.

Men det kunde vi ju tro, att han var magförgiftad. So hell,,,,,,igår när jag kom hem från sjukhuset gick jag och la mig och sov i tre timmar. Bra tänkte jag för att få bort alla spår av de där Stesolid tabletterna. När jag vaknade mådde jag som ett svin. Fortsatte att ligga i soffan under ett täcke och huttra. Kämpade ett par timmar med att hålla spyorna tillbaka, men till slut var det bara att inse faktum.

Maken var alltså inte matförgiftad!!!! Vad han var vet vi inte, men smittat hade han gjort. Stackars mig.

Ungefär i samma veva som jag spydde talade maken om för mig att hans son, som varit och hälsat på från måndag till tisdag, också blivit sjuk.

Nu sitter jag här och känner mig som om jag hamnat på fel sida om en ångvält

Flashbacks

De senaste dagarna har bjudit på en del flashbacks.

Såsom igår till exempel. Var med sonen på käkkirurgen.
Käkkirurgen råkar ligga dörr i dörr med onkologen,,,,,, behöver jag säga mer?!

När vi varit på käkkirurgen vill sonen alltid ha nåt att dricka och en kanelsnäcka från Pressbyrån!

Mums,,,,, noooooot!

Tänk att jag älskat dessa kanelsnäckor, det har funnits tider när man nästan kunnat ge vad som helst för att få sätta tänderna i en varm sådan!

Igår kunde jag knappt betala den!

Kunde liksom inte riktigt förstå hur jäääääävla dåligt jag mådde när jag låg där och fick mitt gift. Och att jag samtidigt liksom tuggade i mig såna här kanelsnäckor.

Den underbart goda kanelsnäckan lyckades jag därmed för all framtid ta död på!

Men det finns ju mycket annat gott!!

En annan sak,,, melodifestivalen. Herregud detta spektakel som man sitter och svär över vartenda år.
Och ändå sitter man där som en slav och tittar.

Förra året var vi till och med på Arenan och tittade live. De biljetterna hade jag bokat innan jag visste att jag var sjuk!! Och känslan blev väl inte riktigt vad vi eller jag hade tänkt.
Jag var trött, illamående och orkeslös. Dessutom hade jag peruk.

Detta känns idag som om det vore hundra år sen, men det är bara ett år sen.

Tänk så mycket som kan hända på ett år! Man har verkligen ingen aning om nånting!