Nu ska vi prata lite skit!

Inga bilder finns till detta inlägg och det ska vi vara tacksamma för!

Och är det någon som är känslig för bajs, så kom tillbaka imorgon!

Idag har jag varit och gjort en coloskopi! Alltså en undersökning av tjocktarmen!

Det kan man ju tycka är läskigt!

Men jag vill nog säga med facit i handen att själva förberedelserna är mer otäcka!

Alltså hela dagen igår gick åt till att dricka en citronsmakande vätska i två omgångar. En och en halv liter varje gång!

Jag vet inte hur folk fungerar men jag har jävligt svårt för att dricka vatten, även om det har en svag smak av citron. Först tyckte jag att "det är väl ok" men efter två glas var det allt annat än ok!

När man har druckit en och en halv liter känns det som om man ska spy lite, eller som om magen ska sprängas! Och inte hjälper det att man är hungrig, eftersom man inte ätit något på hela dagen!

Mellan varje dos skulle man dricka flera liter vatten, vi kan säga så här, att jag kände mig ganska vätskefylld!

Hungern blev värre och värre och inte blev det bättre när maken stod och lagade fin, god söndagsmiddag! Som jag endast fick titta på!

Vid åtta tiden i går kväll tog jag sista dosen, och sen hade jag ju endast några timmar på mig att fylla på med vatten, vatten och åter vatten!

Jag hatar vatten!

Hela eftermiddagen och kvällen sprang jag på toa, ingen beskrivning av detta!

Men min stora fråga var ju om det skulle fungera det här!! Jag menar, är man som jag och bara går på toa o gör nr 2 typ var sjunde vecka, ja då finns det ju en del att tömma liksom!

Men allt verkade gå bra och vid elva tiden gick jag och la mig! Var ju kissnödig som fan, kanske inte så konstigt efter så många liter vatten, och var uppe några gånger!

Och när jag satt där, på toa, vid tre tiden, fick jag så sjukt ont i magen, blev helt plaskvåt av kallsvett och likblek i ansiktet och kunde liksom inte sitta kvar. Utan fick liksom "rinna" ner på golvet och bli liggande! Kravlade sen runt på golvet en stund och var stundtals helt övertygad om att jag skulle dö! På riktigt alltså!

Efter en runda inne i sängen ovanpå man och hundar hamnade jag till slut på köksgolvet. Där drog det kallt och efter en stunds djupa andetag och koncentration på att överleva, så kunde jag återvända till sängen!

När klockan ringde kände jag mig som om jag var överkörd av ett tåg eller något annat tungt fordon!

Kl tio skulle jag vara på plats, och jag var så in i helvete nervös att jag skulle kunnat rymma till en annan världsdel. Men nu så här efteråt så vet jag, att det är ok.

Jag var rädd för nålen, narkosen och överhuvudtaget hela situationen som ju inte är så överdrivet rolig!

Och med mina minnen av att bli stucken för ett vanligt blodprov, när jag kommer hem med tolv plåster på armar och händer för att dom inte kunnat sticka mig! Ja inte konstigt man är rädd!

Men nån stans på denna planeten så finns det folk som kan, som vet och som är så snälla!

Den här sköterskan fick min historia, och hon stack mig EN GÅNG! Alltså en gång, och när hon gav mig narkosmedlet så kändes det inte ett dugg! Tvärtom, det är faktiskt lite roligt att bli sövd, men det varar ju inte så länge, för man somnar ju snabbt!

Ja, och så vaknade jag en halv timme senare, och mådde inte så värst dåligt. Åkte dock hem och sov tre timmar efter en fantastisk frukost! Jag åt så att magen fortfarande värker! Den har väl fått en total chock!

 Ja och förresten så var det inget fel på min tarm:-)

Så jag får fortsätta att tampas med den!

Ja det var min dag, nu ska jag äta middag!

Och hoppas på en bättre natt!

Om att förlora fotfästet,,,,

Ja det är nog vad jag gjort! Förlorat fotfästet,,,,
Ett år har tagit slut och ett annat har tagit vid.
Och jag har inte riktigt hängt med i svängarna. Förra året avslutades med en resa som egentligen kunde varit hur bra som helst. Det var ju meningen!
Men det blev på något konstigt sätt bara dagar som passerade,,,,,,

Passerade gjorde också både jul och nyårshelg,,,, i mjukisbyxor,,,,,,

Inte mer att säga om det alltså!

Året inleddes med en, eller kanske två, "vänner" fattigare,,,,,,,,
och med nya arbetsuppgifter,,, ja det var den där utmaningen jag skrev om tidigare. Som jag var så säker på att jag skulle klara av.
Tro mig när jag säger att jag är sjukt besviken på mig själv,,, när jag tvivlar på att jag klarar det!!
Det har gått några veckor nu,,,,och ja,,,, jag är lost!
Jag har alltid i arbetssammanhang marknadsfört mig själv som lättlärd. Men något har hänt, jag känner inte igen mig själv!

Smärtan som är okänd och konstant, tilltar alltjämt! Och vissa dagar, som idag till exempel, är riktigt dåliga! Hela kroppen är ledsen och det krävs att jag biter ihop för att gå hel igenom den! Nätterna är jävligast,, skulle behöva en lyftkran för att vända mig i sängen!
Själv tycker jag att det kan få vara nog nu, jag fick cancer och blev botad!!!! Kan jag inte få må bra nu!

Och så skulle jag behöva mer tid. Min tidslinje är helt och hållet skev!
Hur skev, fick jag en aning om häromdagen. Min mobil gick åt helvete och jag nämnde för en kollega något om att den ju var helt ny, bara någon månad gammal.
Va, sa hon, vaddå helt ny?? Hon köpte sin i maj, jag hade min innan!!!
Behöver jag säga mer??

Apropå julfrid,,,,

Ett helt år vet man att det blir jul den 24 december.
Varje år!
Ändå så blir det stress på slutet och man springer som en yr höna kvällen innan julafton. Till och med på julafton kör man till nåt ställe, som visar sig ha stängt!
Ingenting blir som man tänkt sig.

Julen blev trots allt bra och någon liten stund av frid infann sig,,,,
Annars undrar jag vem som kopplade samman orden jul och frid. Det är väl de dagarna på året som är minst fridfulla!?

Nåväl, nästa år ska julklappar vara inköpta och klara till midsommar!
Ja ja, man kan väl få önska iallafall!

Jag är inte med i tiden riktigt. Huvudet hänger inte med!
På nåt sätt går jag i en dimma, där det känns som om jag inte är delaktig i mitt eget liv!
I en bubbla!? Det känns på nåt sätt som om jag ser på mitt liv utifrån lite lätt frånvarande och önskar att jag kunde sparka mig själv i röven och säga ryck upp dig!
Mycket som jag gör kräver en enorm satsning och koncentration utöver det vanliga!
Så,, nu fick jag sagt det!

2009 och 2010 vill jag inte kalla för några bra år, inte alls! Även om det förekommit ljusglimtar!
Nu ser jag fram emot 2011 som jag hoppas blir mycket bättre!

Efter regn kommer sol

Ja det sägs ju så i alla fall!

Denna veckan har präglats av migrän, varenda jävla dag!

Fick en ispåse av min mamma som redan är flitigt använd!

Trots detta så har jag försökt att förbereda lite saker inför resan,,,,

för på måndag blir det sol mina vänner, jääääävligt mycket sol,,,,,,

och varmt,,,,,,på måndag kväll landar vi i Egypten och där ska vi tillbringa

två veckor.

Tänk två veckor utan att tvätta, städa eller behöva tänka på tider.
Man går ut ur rummet på morgonen och när man kommer tillbaka på kvällen

är det nystädat och fint. Maten står serverad vid varenda måltid, och disken

ja den är det nån annan som tar hand om!

När man drabbas av en sjukdom som jag gjorde så är man ju naturligtvis
väldigt glad att det gick att bota. Tro inget annat! Men det man inte räknar med
är att det faktiskt kommer en efterreaktion, som säkert är olika för olika människor.
Just nu är jag inne i en fas som är skitjobbig. Det är som hela mitt inre har upplösts
i smådelar och skramlar runt inuti kroppen. Och det går liksom inte att få ordning
på delarna. Man undrar oxå varför vi gjorde si eller så. Varför gjorde vi inte så i stället.
Men vi vill inte skruva tiden tillbaka och göra om det,,,,, nej det vill vi inte!

Denna veckan har varit värre, då det inträffat saker som gjort mig upprörd och ledsen.
Saker som gör att man ifrågasätter tillvaron och meningen med det man sysslar med.
Jag har i min enfald alltid trott, trots allt, att livet kan vara härligt och skimrande rosenrött,
mitt jävla pucko! Så är det inte har jag fått berättat för mig!
Somliga har ett sent uppvaknande i livet! Gomorron!

Så kanske, kanske är det nu skönt att resa bort dessa två veckor och få tänka på något
helt annat. Nu ska det solas och badas! Jag tänker på er alla när jag ligger i solstolen!

När man får veta att man är frisk

Jag startade med den här bloggen i samband med min sjukdom, tänkte att det skulle vara bra att liksom ha nånstans att kräka av sig sorger och bekymmer. Och det har jag väl gjort till och från, men ändå så är det jävligt mycket som jag inte säger något om, med tanke på mina medmänniskor.
Kanske är det inte så roligt att läsa om jämmer och elände alltid,,,,,,

Hur som helst så är jag ju frisk numera, från cancern iallafall. Och det har jag idag ytterligare en gång fått bekräftat av min onkolog på sjukhuset. Alla prover var bra och nästa kontroll blir i september. Så fyra månader till är jag frisk iallafall!

När vi ändå är inne på det här med jämmer och elände så måste jag nämna att även om jag är frisk så är det ju inte samma sak som att jag mår skitbra! Jag har värk precis överallt i kroppen och vissa dagar går jag sämre än min 90åriga farmor. Maken undrar om han ska skaffa en rollator till mig.
Den här värken är lite lurig, ibland sitter den här och ibland där. Några veckor i taget på varje ställe samtidigt som den ändå finns överallt. Värst är det naturligtvis på nätterna när jag ligger ner.
Har varit på besök på reumatologen som i sin tur har skickat mig vidare till neruologen. Och jag väntar på en tid därifrån. Ska bli spännande att se vad de säger om saken!

Folk undrar om jag är sjukskriven! Nej jag är inte sjukskriven, jag gick direkt från cellgifterna, avbröt min sjukskrivning och gick direkt in i heltidsarbete förra sommaren.
Tillfälliga jobb tar slut som säkert alla vet och därför är jag nu arbetslös.

Någon undrar om jag känner mig arbetsför till 100 %, bla arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Rent spontant så skulle jag nog svara nej på den frågan! Men svaret blir ändå ja, självklart är jag arbetsför.Det kommer att bli obeskrivligt jobbigt, det kan jag ju bara räkna med! Men vad är alternativet liksom?

Jag har insett att jag förmodligen inte springer ifrån den här smärtan och stelheten, det är något som jag får leva med om inte för evigt så iallfall för en lång tid framöver. Och jag vill och kommer alltid att göra sånt som jag brukar, och försöka göra på det sätt som jag brukar. Jag ska simma, träna och spela golf. Och då undrar många hur det ska gå med onda axlar och armar, men det ska gå för jag vägrar att bli invalid. Jag får väl hitta mitt eget sving kan jag tänka.

Det viktigaste för mig är att få en förklaring på varför det gör så jävla ont, vad det är som är fel. När jag har fått svar på den frågan så får jag lära mig att leva med problemet. Man lär sig att man inte kan lyfta ut en mjölkpaket ur kylen på samma sätt som innan.
Att man inte kan sätta sig i badkaret som man brukar.
Att det plötsligt är jäääävligt jobbigt att gå in och ur en bil.
Att det kan vara svårt att resa sig från toaletten, för att inte prata om hur det är att sätta sig ner.
Att det tar minst två timmar innan man förstått sig på sin kropp på morgonen.
Att vigselringarna bara passar ibland.
Att det medför stora svårigheter att vända sig i sängen
Att ta av sig en tröja kan bli ett dagsprojekt
det gäller hela tiden att hitta nya sätt att göra saker på, problemlösning på hög nivå!

listan kan göras hur lång som helst, och jag ska väl egentligen bara vara glad att jag inte har cancer!
Men jag hade nog varit gladare om jag bara fick vara som jag skulle, men nu fick jag ju inte det så då får jag vara som jag är!