25 år

För exakt 25 år sedan såg jag ut så här!

Ung och oförstörd! Väntandes mitt allra första barn, en liten människounge!

Tänk, jag är yngre på bilden än vad han som låg i magen är idag!

Helt ofattbart,,,,,då hade jag ingen aning om vem som fanns där inne! Men det fick jag reda på mindre än 24 timmar senare!

Den 12 januari, kl 15.26 föddes en liten pojke som vägde 3570 gram och var 52 cm lång.

Hans namn blev Robin och han är min första son!

Efter en fantastisk graviditet och en förlossning som tog under timmen, började vårt liv tillsammans!

Jag skulle kunna skriva så mycket här, men känner hur tårarna trycker bakom ögonlocken.

så det viktigaste av allt,

Jag älskar dig Robin

Emporia, det lilla vi hann se!

Idag invigdes Emporia!

Vi har sett byggnaden växa fram, från absolut ingenting! Har kört förbi varenda dag, i flera år! Det första året såg man inte så mycket! När dom bankade ner pålar i marken! Men sen har man sett det växa upp, bit för bit!

Och som vi har väntat, på dagens ögonblick!

Och det kändes som en evighet tills det skulle öppna!

Utifrån sett kan man ju konstatera att det är mycket färger!

Så är det även inomhus!

Mycket färg och mycket glas!

Vi åkte två rulltrappor upp, en blå och en röd!

Sen tog vi en grön trappa upp till taket, och när vi stod där och tittade ut på takträdgården, då började det! Att tuta!

Sen den där rösten som om och om igen talade om för oss att det utbrutit en brand och att vi alla skulle ta oss till närmsta utgång. Och undvika hissarna!

Nej, det var inte särskilt kaosartat, inte alls. Utan det gick ganska lugnt tillväga!

Vi kom ut, på "den gula sidan" och stod i folkmassorna och väntade en stund!

Passade på att titta på detaljerna, häftigt måste jag säga!

Efter en stund så begav vi oss till parkeringshuset, det med alla färgerna på! Och snacka om röra, alla skulle ut, helst samtidigt! Och många gillade att tuta! Som om det hjälper!

Nåväl, vi körde till Mobilia där det faktiskt till vardags är mer kaosartat än på Emporia!

Så det var inte så mycket vi hann se! Vi hann ju bara vara där typ, tre minuter!

Så det blir väl ett återbesök, i morgon kanske! Och då ska jag inte röka på toaletten :-)

"Älgjakt" och att bara äta "skitmat"

Nej, vi har inte varit på älgjakt i ordets rätta bemärkelse, det har vi inte! Men väl en liten tur till de småländska skogarna! Lägg lite shopping till detta och dagen var fullbordad!

Men den blev lång! Älgen stoppade vi inte in i bilen förrän kl 19 men då var den iofs styckad och klar!

Det hela började med att maken i fredags, med ett fånigt flin på läpparna, talade om att han köpt något!!

Oh, tänkte jag, vad har han nu inhandlat?

En älg, säger han då! Oh vad glad jag blev, jag äter ju inte älg!

Och älgen skulle hämtas i Småland!

Ok!

Vi kör!

Men på ett villkor, vi stannar på Ekohallen i Kristianstad:-)

Så det gjorde vi, och när vi handlat där så åt vi en korvobröd!

Utanför denna butik så säljer de munkar i olika varianter och att köpa känns som ett måste!

Några vanliga munkar att ta med hem till barnen, tänkte inte då på att det skulle ta tio timmar tills vi kom hem! Och så två stycken med äpple till mig. Det tog ungefär tre minuter att trycka ner dessa då jag trodde att de skulle bota en analkande huvudvärk! Det gjorde de iofs, men jag blev illamående istället!

Färden gick vidare till Växjö, fortfarande med gott om tid att fördriva!

Samarkand, shopparens paradis!

Oj, säger jag bara, det var nog längesen jag shoppade! Och fick bita ihop lite för att inte göra för stora inköp! En liten fika blev det också!

När vi inte hade råd att vara kvar där längre så begav vi oss ut i bilen!

Ett litet tjuvkik i en av påsarna:-)

I väntan på att älgen skulle anlända stannade vi vid en sjö och utsikten var förbluffande vacker, även om inte bilderna är det!

Små betraktelser!

I väntan på älgen,,,,,

Nåväl, älgen kom till slut och ett litet stopp på vägen tillbaka i Växjö och McDonalds!

Så har man lyckats att en hel dag bara stoppa i sig "skitmat"!

Nu ska vi prata lite skit!

Inga bilder finns till detta inlägg och det ska vi vara tacksamma för!

Och är det någon som är känslig för bajs, så kom tillbaka imorgon!

Idag har jag varit och gjort en coloskopi! Alltså en undersökning av tjocktarmen!

Det kan man ju tycka är läskigt!

Men jag vill nog säga med facit i handen att själva förberedelserna är mer otäcka!

Alltså hela dagen igår gick åt till att dricka en citronsmakande vätska i två omgångar. En och en halv liter varje gång!

Jag vet inte hur folk fungerar men jag har jävligt svårt för att dricka vatten, även om det har en svag smak av citron. Först tyckte jag att "det är väl ok" men efter två glas var det allt annat än ok!

När man har druckit en och en halv liter känns det som om man ska spy lite, eller som om magen ska sprängas! Och inte hjälper det att man är hungrig, eftersom man inte ätit något på hela dagen!

Mellan varje dos skulle man dricka flera liter vatten, vi kan säga så här, att jag kände mig ganska vätskefylld!

Hungern blev värre och värre och inte blev det bättre när maken stod och lagade fin, god söndagsmiddag! Som jag endast fick titta på!

Vid åtta tiden i går kväll tog jag sista dosen, och sen hade jag ju endast några timmar på mig att fylla på med vatten, vatten och åter vatten!

Jag hatar vatten!

Hela eftermiddagen och kvällen sprang jag på toa, ingen beskrivning av detta!

Men min stora fråga var ju om det skulle fungera det här!! Jag menar, är man som jag och bara går på toa o gör nr 2 typ var sjunde vecka, ja då finns det ju en del att tömma liksom!

Men allt verkade gå bra och vid elva tiden gick jag och la mig! Var ju kissnödig som fan, kanske inte så konstigt efter så många liter vatten, och var uppe några gånger!

Och när jag satt där, på toa, vid tre tiden, fick jag så sjukt ont i magen, blev helt plaskvåt av kallsvett och likblek i ansiktet och kunde liksom inte sitta kvar. Utan fick liksom "rinna" ner på golvet och bli liggande! Kravlade sen runt på golvet en stund och var stundtals helt övertygad om att jag skulle dö! På riktigt alltså!

Efter en runda inne i sängen ovanpå man och hundar hamnade jag till slut på köksgolvet. Där drog det kallt och efter en stunds djupa andetag och koncentration på att överleva, så kunde jag återvända till sängen!

När klockan ringde kände jag mig som om jag var överkörd av ett tåg eller något annat tungt fordon!

Kl tio skulle jag vara på plats, och jag var så in i helvete nervös att jag skulle kunnat rymma till en annan världsdel. Men nu så här efteråt så vet jag, att det är ok.

Jag var rädd för nålen, narkosen och överhuvudtaget hela situationen som ju inte är så överdrivet rolig!

Och med mina minnen av att bli stucken för ett vanligt blodprov, när jag kommer hem med tolv plåster på armar och händer för att dom inte kunnat sticka mig! Ja inte konstigt man är rädd!

Men nån stans på denna planeten så finns det folk som kan, som vet och som är så snälla!

Den här sköterskan fick min historia, och hon stack mig EN GÅNG! Alltså en gång, och när hon gav mig narkosmedlet så kändes det inte ett dugg! Tvärtom, det är faktiskt lite roligt att bli sövd, men det varar ju inte så länge, för man somnar ju snabbt!

Ja, och så vaknade jag en halv timme senare, och mådde inte så värst dåligt. Åkte dock hem och sov tre timmar efter en fantastisk frukost! Jag åt så att magen fortfarande värker! Den har väl fått en total chock!

 Ja och förresten så var det inget fel på min tarm:-)

Så jag får fortsätta att tampas med den!

Ja det var min dag, nu ska jag äta middag!

Och hoppas på en bättre natt!

Protes(t)

Ja det är onekligen höst! Snart vinter, brrrrr!

Fast idag har det ju varit fint väder och igår också!

Smalltalk!

Idag har jag varit hos ortopeden! En äldre man med stor erfarenhet!

Jag har letat, läst, frågat och förgäves sökt svaren på mina smärtor, men bara blivit avvisad gång på gång! År efter år! Någonstans går gränsen liksom!

Ordet artros har funnits med en tid, men smärtor är alltid svåra att sätta fingret på, var gör det egentligen ont! Till slut går det så långt att man börjar tvivla på sig själv och sin egen förmåga att bedöma!

Är jag möjligen från mina sinnen, inbillningssjuk? Kan det vara så illa??

Svaret är Nej, det är jag inte! Idag har jag fått svart på vitt! En bild, ett foto! 

För en erfaren ortoped säger denna bilden mycket, för oss andra kanske lite mindre!

För mig säger den aj som fan! Och ser ut precis som det känns! Ben mot ben!

Och jag vet nu att jag inte har varit inbillningssjuk och gnällig! Det tog ungefär tre minuter för läkaren att konstatera att jag har artros! Långt gången! Och innan jag hade hunnit säga "helvete" så hade läkaren skrivit papper om operation!

Höftledsprotes!

Thats the shit, liksom!

Tack o hej, leverpastej!

Men nu ska jag fortsätta ploga de breda positiva vägarna! Det är snygg med ett ärr på benet!

Oh yea! Skitsnyggt! Nää, jag protesterar mot detta kroppsliga förfall! Kärringen är för ung för detta!

Vem ska ta på mig strumporna? Vem reser mig upp från toan?

Vem dammsuger hemmet till en dammsugargalen kvinna?

Är jag glad? Nej? Vill jag vara glad? Ja! Gör något annorlunda!

Och så kommer jag förhoppningsvis kunna gå bättre, kanske kunna sova på nätterna!

Gå in och ur bilen ska förmodligen gå som en dans!

Jag kanske till och med kan dansa!!!

Om jag har nån att dansa med!?

Ploga, ploga, assa, assa!

Och så måste jag nog ha nåt intyg när jag ska genom säkerhetskontrollen på flygplatsen! Annars kan de ju stå där o tafsa på mig hur länge som helst utan att hitta nåt efter att det tutat som fan!

Det är nog bäst att resa en gång till innan op!

Vi tar Egypten!

Januari!

Sen,,,,,tar vi då?

Plötsligt händer det!

Min minste lille son börjar bli stor! Ja så är det onekligen!

Men visst brukar det vara så att om man ser en person varje dag så märker man inte förändringar så mycket!?

Men denna sommaren har gjort min lille plutt gott! För plötsligt, ja plötsligt så ser jag en annan gestalt komma gående. En annan, förändrad person som rör sig här!

En snygg kille, på väg att bli man!

En liten pojke, som bara på en sommar, sakta men säkert förvandlas till vuxen!

Ja så säkert att till och med jag själv ser det! Jag ser det på hans händer, på hans kroppsspråk!

Jag ser det i hans ögon, ja hela han håller på att förvandlas!

Och visst är det kul om än lite vemodigt!

Barnaåren är snart slut, och tiden försvinner. Och inte blir man yngre själv!

Ett litet ögonblick

Oops, det stannade visst upp lite här!

När vi väl kommit hem i lördags med ett plan som var drygt en timme försenat så blev det plötsligt väldigt mycket att göra!

Och på nåt sätt stannade allting upp, ett litet ögonblick!

Två hundar vi saknat så sjukt mycket, som man bara ville sätta sig o kela med, och aldrig mer lämna.

En massa att packa upp och tvätt att ta hand om.

En trädgård som var lite smått igenvuxen av ogräs!

Och så bara känslan av att vara hemma, i sin säng, i sin dusch, i sin soffa!

Och så den där vemodskänslan och att faktiskt längta tillbaka lite grann!

Ja, det blev en paus i bloggandet helt enkelt. Men nu har jag i alla fall lagt in bilder från vår sista dag i det fantastiska blå!

Vardagen är tillbaka!

Jobbet är igång!

Och jag har fyllt år!

Ja nu ligger nya utmaningar för mina fötter och idag kändes det att hösten har kommit!

Vemodigt, ja!

Sitt still!

Tiden går fort, och plötsligt så har man bara tassat runt bland alla bloggar man läser och inte ägnat en tanke åt sin egen blogg!

Men här har det varit fullt upp ändå kan jag säga! Älskade maken har fyllt år och vi hade en riktig baluns i lördags. Så riktig att jag låg pall hela söndagen!

Så är det när man inte tål alkohol!

Då tog jag det ändå så lugnt och fint och minglade mest runt med mitt vinglas i handen!

Veckan har sedan bestått av ett par dagars arbete, ett par dagars ledighet och i morgon avslutas arbetsveckan som sig bör på jobbet!

Vad har jag då sysslat med de här lediga dagarna då,, jaa, inte mycket, inte mycket alls. På nåt sätt så känns det som att vi mest gått och väntat! Väntat på lördagen! Och så har vi provat makens nya objektiv till kameran som han fick i födelsedagspresent!

Fotograferat än det ena och än det andra, på nära håll!

Letat efter småkryp som man möjligen kan be att sitta still, bara en liten stund så man hinner knäppa några bilder!

Plommonen ovan var nog de som var mest stilla :-)

Nu bär det av till restaurang för att än en gång fira makens födelsedag!

Och nej, det blir inte mycket alkohol, det är ju jobb imorgon!

Och sen på lördag, ja då blir det till att stiga upp tidigt, väldigt tidigt!

Att ha guppat

Ytterligare en dag i paradiset!

På havet!

Idag har vädret varit det allra bästa! Helt vindstilla och ett alldeles lugnt hav! Så vackert!

Egentligen så finns det inte så mycket att fotografera ute på Öresund, det är mest bron, och så bron, och så tar vi en bild på bron! :-)

Jag är ju en älskare av "gamla invanda rutiner", som till exempel att köra till Klagshamn och ankra strax utanför stranden där. Det är perfekt att bara gå av båten för att bada. Slippa trängseln på stranden, slippa sanden som sprätter i ansiktet på en när ungarna springer förbi! Ja det här med att ha båt är faktiskt helt underbart!

Så, ja, som alla andra dagar denna veckan har vi  åter legat och guppat utanför Klagshamn!

Sonen gjorde oss sällskap idag och roade sig kungligt med ringen! Att åka ring, ja då går det undan så det gäller att hålla sig i "agebrädan".

Vår båtdag avslutades lite snopet, då maken faktiskt tappade båtnycklarna i plurret!

Ja attans va! Så det kan gå!

4 Juli

Den 4:e Juli föddes min älskade mans barnbarn.

En liten Nea! En liten flicka! Och på bilden får jag äran att hålla henne! Och jag kan säga att jag aldrig tidigare hållit i en sådan liten bebis!

Det är ett tag sen, sisådär drygt femton år sedan sist! Herregud vad tiden går! Men det kändes visst ganska bekvämt det där. Jag hivade vant upp henne på axeln, sådär ni vet, så man precis kan ha näsan i närheten av kinden och snusa sig lite bebis.

En helt underbar liten flicka och jag önskar henne och hennes familj all lycka! 

Vad blir jag nu då, plastfarmor!? 

Hej o hå, vad man blev gammal plötsligt, snart pensionsdags!

Imorgon ska jag berätta om helgen, om hur vi lånade en husbil och for iväg hela lilla familjen. 

När vi shoppade i Kosta och åt pizza i Älghult.

Fiskade i Dragskär och försökte använda lite olika inställningar på kameran.

Hur vi dukade upp till kalas i regn och blåst.

Och hur vi slutligen landade hemma!

När man fixar pass och får sig ett gott skratt

Jaha, då var det gjort, två pass är beställda och klara om en vecka ungefär!

Att det skulle ta sån tid innan vi fick häcken ur vagnen, men nu är det gjort i alla fall. Och vi hinner ju få dem i god tid innan vi ska resa!

Att sitta och bara vänta i över en timme är inte min makes starka sida, det kan jag intyga! När han väl kom fram till luckan så ville han både ta fingeravtryck och betala samtidigt. För att liksom skynda på det hela. När han sen skulle skriva sin namnteckning så blev det lite "stighelmer" över det hela och jag fick ett gott skratt. Han var nämligen på väg att skriva på bildskärmen :-)

Nåväl båda två såg vi ut som två straffångar på bilderna, men who cares liksom!

Innan besöket hos passpolisen så han vi med en mindre shoppingrunda! Inte ofta jag går på Åhlens numera, men idag var vi alltså där. Syftet var att köpa leksaker till makens nya barnbarn och det blev också gjort!

Men den här lilla raringen var ju bara tvungen att följa med mig hem!

Är det nu jag kan titulera mig tant på riktigt, när jag köpt mig ett mjukisdjur?

Ja, men då får jag nog vara tant då, för om jag får vill jag gärna presentera vår nya pudel, lilla Francis!

Vår riktiga lilla vovve Kayla blev lite konfunderad och har tuggat en stund i både tassar och svans, och tagit ett och annat bett över nacken har hon också gjort.  "Mammavovven" bryr sig inte nämnvärt om nytillskottet, hon har väl haft nog med ungar kan man tro :-)

Men nu ligger de här och är lika nöjda alla tre! Den lilla bitchen lurar man inte så lätt, hon vet vilken plats hon har!

Dags igen!

Tror knappt det är sant, men jag är förkyld, igen!!
Det var väl i mitten av februari som den slog ner sist, förkylningen! Och då trodde jag att det skulle dröja sådär, typ, sex år till nästa gång!
Men nähä nä, det var visst redan dags! Helvetes snorbaciller!

Nu ska jag snart ta mitt bultande huvud och krypa ner under täcket och hoppas att jag vaknar med lite mindre förkylning imorgon! En halv dags jobb väntar och sen ett mindre kalas här hemma på eftermiddagen! Så man kan ju säga att den hör förkylningen kunde valt ett bättre tillfälle att slå ner.
Även om jag har lite svårt för att hitta ett, tillfälle alltså!

För övrigt noterar jag att jag måste göra något åt min bloggdesign! Måste! Det ser lite halvfärdigt ut och något är inte riktigt uppdaterat! Får ta tag i det en dag,,

Apropå julfrid,,,,

Ett helt år vet man att det blir jul den 24 december.
Varje år!
Ändå så blir det stress på slutet och man springer som en yr höna kvällen innan julafton. Till och med på julafton kör man till nåt ställe, som visar sig ha stängt!
Ingenting blir som man tänkt sig.

Julen blev trots allt bra och någon liten stund av frid infann sig,,,,
Annars undrar jag vem som kopplade samman orden jul och frid. Det är väl de dagarna på året som är minst fridfulla!?

Nåväl, nästa år ska julklappar vara inköpta och klara till midsommar!
Ja ja, man kan väl få önska iallafall!

Jag är inte med i tiden riktigt. Huvudet hänger inte med!
På nåt sätt går jag i en dimma, där det känns som om jag inte är delaktig i mitt eget liv!
I en bubbla!? Det känns på nåt sätt som om jag ser på mitt liv utifrån lite lätt frånvarande och önskar att jag kunde sparka mig själv i röven och säga ryck upp dig!
Mycket som jag gör kräver en enorm satsning och koncentration utöver det vanliga!
Så,, nu fick jag sagt det!

2009 och 2010 vill jag inte kalla för några bra år, inte alls! Även om det förekommit ljusglimtar!
Nu ser jag fram emot 2011 som jag hoppas blir mycket bättre!

Humle o Dumle

Mina besök i min egen blogg blir numera inte så många. Ibland funderar jag faktiskt på att lägga ner skiten, det verkar inte vara så många som läser ändå!
Och då kan man ju fråga sig för vem man skriver? I första hand så startade jag ju bloggen för att skriva av mig helt enkelt, som en dagbok, för att minnas saker, men det har ju visat sig inte fungera så bra! Av många olika anledningar! Men det finns ju många sätt att se på det, jag kanske ska skita i att ta hänsyn till  andra och bara skriva vad jag känner rakt av? Det blir liksom ingen äkthet i om sitter och sållar orden här.
Nästa steg var ju den att det faktiskt var folk som läste och kommenterade, vilket ju faktiskt kändes härligt! Jag försökte då ändra mitt skrivsätt, med viss inspiration från andra bloggar, men det känns inte som om det slagit väl ut. Så summan av kardemumman är väl den att jag egentligen inte har något att bidra med, mer än just för eget minnes skull!

Så då kör jag, historien om Humle o Dumle.
Den började redan när jag var tonåring. Men jag överlevde helt klart utan Humle o Dumle. Men i slutet av 2000 befann de sig i mitt liv, till och med i min kropp, innanför huden, innanför bröstmuskeln.
Där har de sedan med viss korrektion suttit i tio år!

Jag skulle inte kunnat tänka mig ett liv utan dem, jag var såååå glad. Jag kan ännu känna känslan när jag första gången såg mig själv i spegeln tillsammans med Humle o Dumle.
En obeskrivlig känsla som bara toppades med ett "ohhhhhhhhh men herregud"!
Ha ha,,,

Ja vi har levt i tio år väldigt nära varandra. Men efter mycket hissande och dissande, lite för mycket hissande o dissande så bestämde jag mig för att låta Humle o Dumle gå i pension.
Till förmån för något lite modernare, så kallade gelehallon.
Arbetsnamnet är för närvarande Knatte o Fnatte!
Ingreppet skedde i går fm, och jag vaknade utan att må dåligt nånstans, utan att ha ont nånstans!  Vilken känsla. Dock har jag inte vågat titta på Knatte o Fnatte ännu!

Trodde jag skulle sova som en gris inatt, men nej då. Det är asjävlasvårt att bara ligga på rygg, särskilt som man lätt får ont i kroppen liggandes just på rygg! Så här sitter jag och tycker faktiskt att Knatte o Fnatte orsakar lite mer smärta än förväntat.

Som grädde på moset blev jag störtförkyld just innan jag skulle lägga mig igår. Och det är fan inte mysigt att varken nysa eller hosta i mitt nuvarande tillstånd. Känns som om "knattarna" ska hoppa från sin plats. Nåväl, det får vi väl hoppas att de nu inte gör.

På bilden syns Humle o Dumle. Mina gamla trotjänare.

På tal om något helt annat! Fåfänga jag älskar mitt hår som ju bara är mitt till hälften, plast här och plast där ni vet,, ha ha.

Så här fint var det lördags när jag var ute med jobbet!

En kväll som var hur trevlig som helst, men som slutade med att jag mådde ännu sämre än vanligt!

Därmed kan man ju lätt konstatera att alkohol INTE ska intagas i större doser. Bättre att dricka lite nångång än att inta hela årskonsumtionen på en gång.

Håret har suttit snart tre månader och det börjar bli dags att ta bort det, som min man sa! Eller som jag sa: byta ut det! Vi får väl se hur det går med den saken! Det kanske är dags att ge upp!?

Förövrigt så kan jag ju plåga någon eventuell läsare med hur jag mår. Hur jag mår egentligen! Inte så bra! Cancern är borta, vill bara säga det så ingen tror att jag är så sjuk igen. Nej det är väl snarare så att en depression slagit till. Serotoninnivån är inte tillräckligt hög! Tänker inte utveckla det mera. De som vet , vet! Och de som tror, tror! Tyvärr existerar inte uttrycket "ryck upp dig"! Det går inte, man styr inte själv nånting! Men det är klart att omgivingen  mannen och barnen börjar tycka att det är lite jobbigt nu!
Så man får väl försöka klistra på en fasad!
Nä fan, kanske skulle man gå o försöka sova en timme nu innan klockan ringer. Känns inte som någon bra ide, men här är fan inte kul att sitta vid denna tiden.

Hur man lyckas att vara på fel ställe vid rätt tid!

I våras anmälde jag mig till en hundkurs. Det ska tydligen gå att lära gamla hundar att sitta!

I dag var det så dags för första kurstillfället. Platsen skulle vara bakom Arken Zoo på Svågertorp.

Hur svårt kan det va liksom!?

17.30 var det dags, och jag som alltid är ute i god tid,,,, går av bilen, går en bit på rätt håll, tittar mig omkring, och ser några hundar och människor. Går fram och får frågan om jag ska gå hundkurs? Ja, säger jag, det ska jag.

Bra så!

Väntar och undrar samtidigt varför inga andra har kommit, undrar vad klockan egentligen är? Till slut dyker några andra hundägara upp och vi presenterar oss. Jag vet att jag reflekterade över att jag inte kände igen namnen på kursledarna! Men hur mycket får det plats i ett huvud egentligen.

Sen började vi kursövningarna och det var riktigt roligt!

Förutom att det regnade hela tiden, både jag och vovven såg ut som två våta katter!

När vi avslutade undrade jag  om det var 17.30 även nästa vecka, nej fick jag till svar, det är 18 - 19. Ok tänkte jag då vet jag det.

Sen var det ju det här med betalningen, hade fått besked om att den skulle ske vid första kurstillfället. Så självklart ville jag betala. Men se det fick jag inte. Det skulle jag helst göra via plusgiro. Jaha,, tyckte jag men ni skrev ju i mailet att ni ville ha betalningen kontant idag??!!

Nåväl,, det är ju inga problem tänkte jag och tackade för mig.

När jag körde hem kände jag mig taggad till tänderna och tänkte att det här kommer att bli riktigt kul:-)

När jag kom hem tog jag upp pappret jag fått,

och upptäckte,,,

att jag varit på fel kurs med fel kursanordnare !!!

Men alltså, herregud, var fan höll min kurs hus då??

Semester

Det finns massor, och jag menar massor som jag skulle kunnat skriva om här i bloggen
den sista tiden. Vill inte påstå att mitt liv är händelselöst precis.
Men av olika anledningar har jag svårt för det just nu!
Och vi kan väl då använda den enklaste att skylla på, nämligen
den att det är otroligt fint väder ute! Fast det hade ju varit enklare
att hålla sig till sanningen,,,,,,

När var det senast så här varmt?
Har det någonsin varit så varmt här?
Skulle inte tro det!

Jag gjorde som jag lovade, tog sol med mig hem från Egypten,
i handbagaget.

Och min lille son, fick jag reda på för en stund sedan, gjorde det samma.
Det ser ju onekligen ut som om vi lyckades, för sen vi kom hem har det varit
i alla fall nästan lika varmt som i Egypten.

Just denna natt tillbringar jag och min son på lasarettet i Lund. Sömn är inte prioriterat, inte för honom
och inte för mig! Och kanske just därför sitter jag och skriver detta nu, som egentligen inte
innehåller något vettigt överhuvudtaget!

Dagen, fredagen alltså, blev inte riktigt som vi tänkt oss. Jag ringde vårdcentralen på förmiddagen
för att fråga om en "liten" åkomma som gällde min son. Det hela slutade med en akut operation
på kvällen. Just nu sitter jag på uppvaket och stackars sonen är fullproppad med morfin, har ändå
ont och kan inte sova.

Själv längtar jag till en säng, vilken som helst faktiskt just nu!

Allsång i Pildammsparken

Ingenting är sig likt

Det har varit lite tyst här ett tag,, eller hur?

Bloggade ju på med bilder som bara den första veckan i Egypten, hrm, vilket jag fick betala jävligt dyrt för!

Det är dock löst nu och jag är en lärdom rikare!

Tror att maken tar mobilen ifrån mig nästa gång vi åker utomlands!

Det har också tagit lite tid att landa i den dystra vardagen igen.

Mycket att ta igen, inte minst tvätthögarna blev jääävligt stora när vi kom hem!

Skulle nog kunna lära mig att leva semesterliv för alltid.

Även om somliga tycker att det är just det jag gör :-)

Ja ibland förstår jag inte själv hur jag ska ha tid att jobba.

Städa o tvätta tar ju tid. Sen är det något läkarbesök, någon ska till tandläkaren, någon ska ha skjuts någonstans och så vidare. Något möte här och något möte där! Somliga dagar är liksom fullbokade utan att man förstår varför och hur!? För att inte tala om när man ska gå o fixa naglarna eller håret. Och så naturligtvis alla shoppingrundor!

Kalendern är så fullmatad att det knappt går att få in ett möte med en god vän!

Man ställer oxå orimligt höga krav på sig själv och tillvaron istället för att bara vara.

Tänk att få gå ut och sätta sig i solen, när den nu faktiskt visar sig här. Eller sätta sig ner med ett korsord under parasollet! Det är bara tusen saker man vill bli klar med innan, för att kunna koppla av!

Nää egentligen känner jag mig inte så himla kulig alls just nu.

Det är lite saker som går runt i mina tankar, saker som kanske behöver redas ut.

En del saker som har inträffat som jag inte riktigt förstår och förmodligen aldrig kommer att förstå!

Men man vänjer sig väl. Och lär sig.

Det som inte syns finns inte! Det man inte minns har inte hänt!

Och så tvärtom, det som inte syns har inte hänt,,,,,det finns många varianter!

Det man trott var vackert, rent och äkta var i själva verket en hägring!

Ja ja jag vet att jag låter som en bitterfitta, men låt gå för det då!

Nya innetofflor hittade jag idag iallafall, kunde inte motstå dem:-)

Och eftersom jag inte varit inne här på så länge upptäckte jag idag en ny layoutfunktion,,,,

därför ser det inte ut som det brukar här, och känner jag mig själv rätt så kommer det typ inte att göra det heller,, på ett tag.

När man är effektiv

Ovanligt lång helg,, eller är det bara vi som varit förfärligt effektiva?!

Mycket har blivit gjort iallafall, mest i trädgården! En riktig storstädning utomhus.

Det var ju den här granen,, som inte är någon gran utan en cypress. Glömde tyvärr att ta bilder på hur den såg ut från början, men på första bilden har vi sågat ner toppen. Så den var dubbelt så hög som den är nu.
Nu ser den heller inte ut som en gran mer :-o

Den liknar mer ett träd, kanske ett jättestort bonzaiträd eller nåt! Många höjer nog på ögonbrynen men vi tycker faktiskt att det blev myyyyycket bättre så här. Det var faktiskt till och med någon som gick förbi idag och kommenterade trädet, positivt alltså. Dom tyckte det var snyggt. Så det så!

Möjligtvis kan man ha åsikter om hur den ser ut i "toppen" nu, men vi får hoppas att den liksom växer till sig, eller nåt!

I går gjorde jag ett nytt besök på jobbmässan hos XXXLutz, med lite bättre förutsättningar än på fredagen, kanske?

Vi stod bara i kö i två timmar ha ha, det var liksom ingen kö utanför, men där inne var det ringlande köer till intervjuerna, men när man väl kommit in så stannade man, nu är det bara att hoppas att det betydde något.

Känns ungefär som ett lotteri!

Men hur effektiv man än är så är det svårt att göra två saker samtidigt. Och idag stod valet att vara ute i trädgården, i solen. Och förvisso göra lite nytta, eller att måla i sonens rum som jag lovat.

Hittade en superbra lösning på det, jag var i trädgården och satte målarrullen i handen på äldre sonen,,, he he

smart!

Nattvak

En natt går ganska fort egentligen!
Suttit och fixat med min hundsida!

Trött,, nej faktiskt inte!

Varför??

Det är lite rörigt just nu, med valpar och så.
Men de klarar sig ju egentligen utan min inblandning.
Men lillhunden vill ju ha en tass med i spelet och vill inte
att vi stänger in henne med oss i sovrummet när vi ska sova.

Så, då har vi sovrumsdörren på glänt. Då tripper storhunden
in och ut mellan matpassen. In och ut, upp och ner i sängen.
Och så ska lillhunden ut till valparna. OK!
Men när då storhunden ska mata valparna så kommer hon
först och säger till mig, så jag kan ta bort lillhunden som vägrar
flytta på sig. Så att storhunden kan mata sina valpar.

Till råga på allt så har jag en tjugoåring som har en totalt
skruvad dygnsrytm. Det vill säga han sover mesta delen av dagen
och är därefter uppe på natten.
Det är inte ofta han är hemma, när han är uppe! Och då har han
inte riktigt begripit att det är jobbigt för oss när han kommer hem
senare än, typ midnatt. Och är han hemma, så ska det ju ätas, drickas,
gås på toaletten, tittas på tv osv osv.
Överhuvudtaget är det jobbigt med någon som
inte följer en "normal" dygnsrytm !!

Sonen är ju i och för sig väldigt tyst och försynt, och på det viset
hänsynstagande. Så honom hade vi egentligen inte blivit störda av.
MEN både storhund och lillhund skäller satan när han kommer.
Och både jag och min man står upp i sängen. Sen är ju den nattens
sömn förstörd.

Därför sitter jag här just nu. Maken sover förhoppningsvis, efter att
ha varit jävligt irriterad på min son. Maken ska snart gå upp och köra
till jobbet. Då ska jag gå och sova.

Sonen har inte kommit hem ännu, och förmodligen, förhoppningsvis
sover han hos en kompis. Men han kunde ju för fan sagt något, för
hade jag vetat kunde jag sovit för flera timmar sedan.

Så här har vi det alltså. Och det blir ett problem som kommer och går.
Maken retar sig, jag känner mig skyldig, vi ordar om det, vi tycks inte komma
överens, maken förklarar, jag känner mig lugn.
Sen börjar vi om från början igen,,,,,,,
hur länge kan man hålla på så?

Bra fråga, men den löser vi en annan dag.

Godmorgon!