Om att läsa bloggar och att ha facit i handen!

I vanlig ordning ägnar jag mycket tid åt att läsa bloggar.

Det är så roligt och läsa om andras upplevelser och på något sätt så lever man sig in i dessa liv som om man vore en del av det! Det blir som om man känner personerna i fråga och hela tiden kommer det nya bekantskaper in i vänskapskretsen:-) Alla har sitt eget sätt att skriva på, en personlighet. Hos någon skiner solen alltid! Hos någon finns alltid mat. En är alltid rolig och skämtsam! Och de flesta tar fantastiska foton!

Min egen blogg, ja den blir det liksom inget av! Nä, jag lyckas inte riktigt leva upp till mina egna önskemål! Och jag känner inte av att det är några läsare som återkommer om man säger så, ingen som liksom vill vara en del av mitt liv! Nä så är det inte riktigt, det blir mer som en dagbok!

Och det händer ibland att jag läser min egen blogg också! Och det är nu ni undrar om den här tanten är totalt felvaggad!!

Jo jag läser min egen blogg, ibland, precis som en dagbok! Och idag var en sån dag då jag fastnade.

I gamla sjukdomsminnen, i händelser och i sättet att skriva. Jag hade ju definitivt mina höjdpunkter! Jag skrattade i alla fall för mig själv så tårarna rann åt den här händelsen!

Sen kunde jag ju konstatera att de där fönsterna som jag skrapade färgen av för nån månad sen, jo det var faktiskt i september 2009 som jag påbörjade jobbet med det fönsterpartiet! Men herregud tänkte jag, inte kan det vara två och ett halvt år sedan som jag satt och skrev att det skulle fortsätta i samma takt tills det var färdigt! Oss emellan så har det inte hänt något alls mellan då och nu !

Ha ha,, jag dör! Gud va tiden springer iväg!

Eller den här kärleksförklaringen, jag hade planer på att fria till min man! Kan man det för resten? Planer på ett nytt bröllop, planer på att genomföra det jag inte gjorde på vårt bröllop med sång och dans. Jag skulle bara hitta en tidpunkt, en dag, en plats. Det är två och ett halvt år sedan!

Då hade vi varit gifta nästan två år. Nu har vi snart varit gifta i fem! Tanken var att förnya äktenskaplöftena just på vår bröllopsdag i år nämligen den 22 september. Men av en händelse så blev vi bjudna på bröllop just den dagen. Så dagen kommer ändå gå i kärlekens tecken! Så får vi väl se hur det blir med förnyandet av vårt äktenskap!

Blev lite nostalgisk på vissa punkter. Både ledsamma och glada! Men mest kunde jag konstatera att då, 2009, så trodde jag att jag skulle må bättre nu! Att tiden skulle läka alla sår! Att jag om två år skulle vara som vanligt igen! Men se, så blev det inte! Många av de situationerna som jag beskrev det året finns kvar ännu, mer eller mindre! 

Det blev lite bisarrt när jag läste, för på något sätt så hade jag ju facit i handen nu vilket jag inte hade när jag skrev!

En symbol för livet

Precis exakt för tre år sedan satt jag här och skrev ett inlägg. Då var jag mittemellan någonting känt och någonting okänt. Det var en märklig känsla att titta sig i spegeln. Jag minns att jag kände mig precis som vanligt men när jag såg mig i spegeln, såg jag en sjuk människa.
Det blev en kamp för att allt skulle vara som vanligt så länge som möjligt! Jag väntade på vad som skulle hända och på vad jag skulle tvingas uppleva!

Det här med väntan är olidligt. Nyligen så var jag ju på efterkontroll som av någon anledning ledde till en datortomografi. Först väntade jag tre veckor på att få göra den och sen väntade jag en vecka på svaret!
Under den tiden tror jag att jag hade minst fyra olika sorters cancer,,,,,,och tusen tankar i huvudet. Vad skulle jag göra om cancern gett sig på mig igen? Hur skulle jag tackla det? Jag som precis börjar komma tillbaka liksom!
Den 4 november ringde maken till sjukhuset och fick svaret på röntgen, ja jag vågade inte själv ringa dit!

Självklart var min mamma den första att få veta! Igår fick jag en gåva av henne som hon köpt samma dag, den 4 november. En sfär, ett smycke, en symbol för livet! Som ska påminna mig om att cancern är borta och att den inte kommer tillbaka!

111111

Rubriken avser dagens datum! Usch,,,
För ett år sedan befann vi oss på andra sidan jordklotet, nämligen i Kina.
Det var den bästa resan någonsin och jag har bara varma minnen därifrån!
Jag tror inte att jag tänkte så mycket på datumen just då, det här med 11/11 alltså!

Men för mig har svarta slöjor slingrat sig runt just den 11/11!
11/11-07 Gick mina små barns pappa bort.
11/11-08 Fick jag min cancerdiagnos.

Nu håller jag andan till det är den 12/11.

Livet före, och livet efter!

För tre år sedan så hade jag ingen aning om vad vi skulle drabbas av för elakheter,,,,,

För 47 år sedan var jag en gullig bebis.

För 24 år sedan väntade jag mitt första barn.

För 14 år sedan hade jag fyra barn.

För 10 år sedan var jag arbetslös.

För 7 år sedan hade jag jobb.

För 6 år sedan såg jag mannen som skulle bli min stora kärlek.

För snart 5 år sedan förlovade vi oss.

För 4 år sedan gifte vi oss.

För 4 år sedan åkte jag utomlands för första gången typ,,,

För 4 år sedan dog mina små barns pappa :-(

För 3 år sedan fick jag cancer!

För 2 år sedan blev jag färdigbehandlad för densamma.

Det tar tid att läka sår, och vissa går inte att läka!
Man ska på nåt sätt försöka lära sig leva normalt igen! Man ska försöka se saker på nya sätt,,men det är svårt att se det på något annat sätt än att jag faktiskt varit dödssjuk, på riktigt alltså!

Jag jobbar där jag vill jobba. Jag gör det jag vill göra. Jag är gift med den man jag vill vara gift med, den man jag älskar! Och även om jag inte är återställd och även om man kan tycka att jag är och beter mig annorlunda, så är jag fortfarande jag. Jag är fortfarande samma bebis. Fortfarande samma fru!
Det finns bara en del sår inombords som kanske går att läka!
Kan hända att min man faktiskt bättre förstår hur allvarligt sjuk jag var! Han är klok min man.
Han förstår säkert hur han ska möta mig nu, för att allt ska bli bra!
Men cancer kan han inte bota!

På väg mot den andra sommaren!

Ja det är just det jag är nu, eller vi! Hela min underbara familj är tillsammans med mig på väg mot den andra sommaren!
Utan att de har en aning!

Den andra sommaren ska enligt beskrivning vara den sommaren då allt som har med cellgifter att göra, typ som i ett trollslag försvinner ur kroppen! (min egen tolkning)
Det är då kroppen har lidit nog och sol och värme tinar en frusen sjuklig kropp, för andra gången efter behandlingar!
Det är då det liksom händer!

På nåt sätt ser jag fram emot denna sommaren, och med näsan halvt ovanför vattenytan kan jag inse att det kommer hända en hel del som kommer att vara betydande för min fortsatta överlevnad.

Vi börjar så smått nu om en vecka, då jag och min man, jaaa bara vi, åker iväg några dagar på nån sorts rehabilitering. Vi ska lära oss att förstå varandra och sånt,,,, Nåväl, vi får väl se hur det går med den saken. Det stora är nog att vi kommer iväg, och att syftet med resan faktiskt är att bearbeta det vi gått igenom. För det är ju jag som varit sjuk och det är jag som mår och mått dåligt. Men det finns människor jag älskar som också lidit!

Och det ångrar jag nu, att vi inte pratat mer med varandra under tiden. Varför stängde vi av då liksom??
Precis som om vi försökte låtsas som ingenting! Varför körde vi inte hela racet, tog det bit för bit under tiden?
Var det någon slags försvarsmekanism eller?
Okey, vi har lite att komma ifatt med här nu!

Jag vill lämna cancern bakom mig, jag vill komma upp med hela näsan ovanför ytan! Och jag vill se hela solen!
Jag vill känna lycka och gjädje och känna stor lust att göra roliga saker. Jag vill dansa, sjunga och älska vanvettigt!

Den andra sommaren forsätter sen med en vecka i Egypten Gran Canaria. Med förhoppning om sol och värme som ska tina kroppen efter denna sjukt sanslösa vinter. När vi kommer hem är det vår här hemma!

Den andra sommaren är på gång och jag ser fram emot den!

Egentligen vill jag inte titta tillbaka, men någon sjuk liten gen inom mig gör det ändå,,,

för två år sen, febr 2009 såg jag ut så här:

och för ett år sen, febr 2010 såg jag ut så här:

Det går onekligen framåt :-)