Semester

Det finns massor, och jag menar massor som jag skulle kunnat skriva om här i bloggen
den sista tiden. Vill inte påstå att mitt liv är händelselöst precis.
Men av olika anledningar har jag svårt för det just nu!
Och vi kan väl då använda den enklaste att skylla på, nämligen
den att det är otroligt fint väder ute! Fast det hade ju varit enklare
att hålla sig till sanningen,,,,,,

När var det senast så här varmt?
Har det någonsin varit så varmt här?
Skulle inte tro det!

Jag gjorde som jag lovade, tog sol med mig hem från Egypten,
i handbagaget.

Och min lille son, fick jag reda på för en stund sedan, gjorde det samma.
Det ser ju onekligen ut som om vi lyckades, för sen vi kom hem har det varit
i alla fall nästan lika varmt som i Egypten.

Just denna natt tillbringar jag och min son på lasarettet i Lund. Sömn är inte prioriterat, inte för honom
och inte för mig! Och kanske just därför sitter jag och skriver detta nu, som egentligen inte
innehåller något vettigt överhuvudtaget!

Dagen, fredagen alltså, blev inte riktigt som vi tänkt oss. Jag ringde vårdcentralen på förmiddagen
för att fråga om en "liten" åkomma som gällde min son. Det hela slutade med en akut operation
på kvällen. Just nu sitter jag på uppvaket och stackars sonen är fullproppad med morfin, har ändå
ont och kan inte sova.

Själv längtar jag till en säng, vilken som helst faktiskt just nu!

Ta i trä!

Idag är den där dagen, när vi skulle sitta ihopkurade i soffan
allihopa och inte röra oss ur fläcken.

Varför det då? Undrar ni säkert!

Jo, för att jag själv har nominerat denna dagen till otursdagen med stort O!

För exakt två år sedan gick mina små barns pappa bort!
För exakt ett år sedan fick jag diagnosen cancer!

Nu är det inte så att vi sitter här omslingrade, var ju tvungen att
släppa iväg maken till jobbet imorse! Så där är han, och här sitter jag och arbetar!

Och än så länge är det lugnt,, ta i trä!

Det är mycket nu,,,,

Nästan för mycket om ni frågar mig!

Lagom är ju alltid bäst sägs det!

Trodde jag skulle ha några lugna dagar, men fan heller!

Det har varit två riktiga maratondagar, och både huvudet och kroppen
känns som bly!

Och nu är i inne på den tredje maratondagen, eller egentligen den femte!

Nu ska jag iallafall iväg till Manpower för att övertyga dem om
att jag är den absolut bästa de kan tänka sig att anställa
på Skånemejerier!

Hoppas de köper det!

Allting kan gå itu

Inatt har jag stundom legat och funderat! Med tanke på att jag skulle gå upp och sätta mig och skriva i bloggen så fort jag vaknade!

Inlägget blev hemskt långt, det handlade om förr och nu!

Om allt som hänt!

Om allt som är viktigt!

Hur märkligt livet kan vara ibland!

Om kärlek och lycka!

Om hemskheter och elände!

Hur fort saker kan gå framåt ibland!

Det är väl lite märkligt vad tanken kan vara snabb ibland. Hur fort man får ihop en historia, i huvudet! Och trots att man är helt klar, tycker man iallafall, så när man reser sig ur sängen på morgonen är historien inte lika lång längre! Konstigt! Eller?

Men om sanningen ska fram så hade jag nog kunnat sätta pränt på mina tankar, i normalfallet!

Men min energi avsattes plötsligt på nåt helt annat! Så koncentrationen blev på ett av ämnena, nämligen hemskheter och elände!

Jag har en (ful) ovana som tyvärr mest gagnar min son. Jag agerar levande väckarklocka, dvs jag ringer och hjälper honom att vakna! Somliga har ju stora problem med detta! Nåväl, det är inte så störande för mig som det kan tyckas.
Det är nog mer störande för andra i min omgivning, inte minst för den jag ringer och väcker :-o

Prick 08.15 ringde jag idag till sonen, vi småpratade lite snabbt och jag frågade hur det var med honom. Svaret jag fick kommer att svartmåla hela min dag och många dagar och nätter härefter!
Inatt hade det ringt på hans dörr och fyra maskerade män hade trängt sig in och hotat honom med kniv och fått med sig lite småsaker därifrån!

Hela min värld rämnar! Tryggheten! Säkerheten! När allt just plötsligt ändå kändes lite lugnt!

Plötsligt så kommer ett helt parti med hemskheter för mina ögon och jag undrar hur jag överhuvudtaget vågar släppa ut mina barn till skolan framöver! Kan man låsa in dom?
Funderar på om jag själv vågar lämna hemmets "trygga" vrå!
Hur ska jag kunna skydda mina barn, stora som små? Hela sinnet blev plötsligt försatt i ett stort jävla kaos som det kommer att ta lång tid att sortera upp i!

Sonen är inte fysiskt skadad, men fan i helvete, hur känns det inom honom då? Förmodligen ännu värre än inom mig!

Barnen, hur stora de än är, är ju det viktigaste som finns. Det finns absolut ingenting jag inte skulle göra för mina barn! Detta får jag ofta kritik för! Men det skiter jag i!

Jag skulle faktiskt hellre haft cancer igen än att det händer nåt av barnen något!
Cancern var ett mindre hot för mig på nåt sätt än det som hänt inatt!
Detta gör såå jävla ont inom mig, det är obeskrivbart!
Varför?