Protes(t)

Ja det är onekligen höst! Snart vinter, brrrrr!

Fast idag har det ju varit fint väder och igår också!

Smalltalk!

Idag har jag varit hos ortopeden! En äldre man med stor erfarenhet!

Jag har letat, läst, frågat och förgäves sökt svaren på mina smärtor, men bara blivit avvisad gång på gång! År efter år! Någonstans går gränsen liksom!

Ordet artros har funnits med en tid, men smärtor är alltid svåra att sätta fingret på, var gör det egentligen ont! Till slut går det så långt att man börjar tvivla på sig själv och sin egen förmåga att bedöma!

Är jag möjligen från mina sinnen, inbillningssjuk? Kan det vara så illa??

Svaret är Nej, det är jag inte! Idag har jag fått svart på vitt! En bild, ett foto! 

För en erfaren ortoped säger denna bilden mycket, för oss andra kanske lite mindre!

För mig säger den aj som fan! Och ser ut precis som det känns! Ben mot ben!

Och jag vet nu att jag inte har varit inbillningssjuk och gnällig! Det tog ungefär tre minuter för läkaren att konstatera att jag har artros! Långt gången! Och innan jag hade hunnit säga "helvete" så hade läkaren skrivit papper om operation!

Höftledsprotes!

Thats the shit, liksom!

Tack o hej, leverpastej!

Men nu ska jag fortsätta ploga de breda positiva vägarna! Det är snygg med ett ärr på benet!

Oh yea! Skitsnyggt! Nää, jag protesterar mot detta kroppsliga förfall! Kärringen är för ung för detta!

Vem ska ta på mig strumporna? Vem reser mig upp från toan?

Vem dammsuger hemmet till en dammsugargalen kvinna?

Är jag glad? Nej? Vill jag vara glad? Ja! Gör något annorlunda!

Och så kommer jag förhoppningsvis kunna gå bättre, kanske kunna sova på nätterna!

Gå in och ur bilen ska förmodligen gå som en dans!

Jag kanske till och med kan dansa!!!

Om jag har nån att dansa med!?

Ploga, ploga, assa, assa!

Och så måste jag nog ha nåt intyg när jag ska genom säkerhetskontrollen på flygplatsen! Annars kan de ju stå där o tafsa på mig hur länge som helst utan att hitta nåt efter att det tutat som fan!

Det är nog bäst att resa en gång till innan op!

Vi tar Egypten!

Januari!

Sen,,,,,tar vi då?

Om att oroligt vänta!

Under en tid har jag nästan lyckats glömma att jag varit sjuk! Nästan ifrågasatt om det verkligen är sant att jag haft cancer! Har jobbat mycket och trivs med det.

Livet är på något sätt normalt men ändå så jävla onormalt!

Kan man bli sjuk av oro? Jag menar riktigt sjuk?

Hur bär man sig åt för att till hundra procent tro att man är så kallat frisk?

Var på halvårsbesök i förra veckan hos onkologen. Proverna var bra! De brukar bara ta blodprover!

Ok!?

När jag var riktigt sjuk så var blodproverna oxå bra!?

Ok!?

Nu var det en ny läkare, som inte träffat mig innan! Och hon ville för säkerhets skull skicka mig på röntgen!

Hur ska jag tolka det?

Nu har jag fått en tid den 28. Och därefter är det väntan på svaret!

Svaret som jag fasar för! Jag är så skitjävlanervös så kroppen skakar!

Så har jag sagt det!

Idag

Dagen började med att vi gratulerade min lille minste son!
14 fyller han och är alltså inte så liten längre! Kan inte riktigt förstå vart alla år tagit vägen!

Han blev uppvaktad på sängen med godisbricka och inte mindre än åtta paket !!

Ikväll ska vi fira med våfflor, sylt och vispgrädde! Det har Linus beställt istället för tårta!

Innan jobbet var jag på besök hos onkologen,,,
för att få besked på proverna som jag var och tog häromdagen.

Alla prover är bra och jag är alltså fortfarande cancerfri!

Så vi firar dubbelt idag:-)

När man får veta att man är frisk

Jag startade med den här bloggen i samband med min sjukdom, tänkte att det skulle vara bra att liksom ha nånstans att kräka av sig sorger och bekymmer. Och det har jag väl gjort till och från, men ändå så är det jävligt mycket som jag inte säger något om, med tanke på mina medmänniskor.
Kanske är det inte så roligt att läsa om jämmer och elände alltid,,,,,,

Hur som helst så är jag ju frisk numera, från cancern iallafall. Och det har jag idag ytterligare en gång fått bekräftat av min onkolog på sjukhuset. Alla prover var bra och nästa kontroll blir i september. Så fyra månader till är jag frisk iallafall!

När vi ändå är inne på det här med jämmer och elände så måste jag nämna att även om jag är frisk så är det ju inte samma sak som att jag mår skitbra! Jag har värk precis överallt i kroppen och vissa dagar går jag sämre än min 90åriga farmor. Maken undrar om han ska skaffa en rollator till mig.
Den här värken är lite lurig, ibland sitter den här och ibland där. Några veckor i taget på varje ställe samtidigt som den ändå finns överallt. Värst är det naturligtvis på nätterna när jag ligger ner.
Har varit på besök på reumatologen som i sin tur har skickat mig vidare till neruologen. Och jag väntar på en tid därifrån. Ska bli spännande att se vad de säger om saken!

Folk undrar om jag är sjukskriven! Nej jag är inte sjukskriven, jag gick direkt från cellgifterna, avbröt min sjukskrivning och gick direkt in i heltidsarbete förra sommaren.
Tillfälliga jobb tar slut som säkert alla vet och därför är jag nu arbetslös.

Någon undrar om jag känner mig arbetsför till 100 %, bla arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Rent spontant så skulle jag nog svara nej på den frågan! Men svaret blir ändå ja, självklart är jag arbetsför.Det kommer att bli obeskrivligt jobbigt, det kan jag ju bara räkna med! Men vad är alternativet liksom?

Jag har insett att jag förmodligen inte springer ifrån den här smärtan och stelheten, det är något som jag får leva med om inte för evigt så iallfall för en lång tid framöver. Och jag vill och kommer alltid att göra sånt som jag brukar, och försöka göra på det sätt som jag brukar. Jag ska simma, träna och spela golf. Och då undrar många hur det ska gå med onda axlar och armar, men det ska gå för jag vägrar att bli invalid. Jag får väl hitta mitt eget sving kan jag tänka.

Det viktigaste för mig är att få en förklaring på varför det gör så jävla ont, vad det är som är fel. När jag har fått svar på den frågan så får jag lära mig att leva med problemet. Man lär sig att man inte kan lyfta ut en mjölkpaket ur kylen på samma sätt som innan.
Att man inte kan sätta sig i badkaret som man brukar.
Att det plötsligt är jäääävligt jobbigt att gå in och ur en bil.
Att det kan vara svårt att resa sig från toaletten, för att inte prata om hur det är att sätta sig ner.
Att det tar minst två timmar innan man förstått sig på sin kropp på morgonen.
Att vigselringarna bara passar ibland.
Att det medför stora svårigheter att vända sig i sängen
Att ta av sig en tröja kan bli ett dagsprojekt
det gäller hela tiden att hitta nya sätt att göra saker på, problemlösning på hög nivå!

listan kan göras hur lång som helst, och jag ska väl egentligen bara vara glad att jag inte har cancer!
Men jag hade nog varit gladare om jag bara fick vara som jag skulle, men nu fick jag ju inte det så då får jag vara som jag är!

Som om det ena inte var nog

Oj oj oj, vad tiden går fort, har knappt haft en tanke på att jag har en blogg att underhålla, ha ha.
Så detta kan bli ett långt inlägg, mycket att ta igen.

Tiden går som sagt fort, och för drygt ett år sedan fick jag den där porten insatt. Som ju faktiskt fyllt sin funktion. Har varit trött på den länge nu och igår slapp jag den. Fick redan då, i januari förra året, en känsla av att den var lila, men några egentliga belägg för mina tankar hade jag inte. Sen har jag inte brytt mig så mycket. När den blev insatt fick jag ordentligt med droger, precis som jag bad om. Men nu när den skulle tas ut var de inte riktigt lika givmilda med detta. Lokalbedövning,,, aj aj. Ville inte jag men det bästa jag lyckades utverka var lugnande tabletter. Varpå jag befann mig på sjukhuset en halvtimme innan avtalad tid. Två stycken Stesolid svaldes och en halvtimme senare var jag ganska rolig, tror jag. Ha ha. Precis lagom timing trots allt. Men aj aj vad bedövningssprutan gjorde ont. Sen var det naturligtvis inget som gjorde ont längre, men man kände liksom hur de var där och skar och karvade och drog.

Under tiden var jag tvungen att nämna att jag trodde att den var lila. Nej sa personalen, de brukar vara silverfärgade eller så. Gillar du lila? ja blev svaret naturligtvis ha ha.

Efter en stund hörde jag läkaren göra ett litet utrop,, jo minsann, den är lila!! Det var den snyggaste port a cathen vi någonsin har sett, ha ha. Bildbevis finns ha ha.

Så den lilla raringen var lila, och den har jag burit i min kropp i drygt ett år. Nu är den äntligen borta.

Maken har varit ute och rest igen, och i måndags kom han hem från Barcelona. Med sig hade han något som han trodde var matförgiftning. Stackarn hade legat i flera dagar och tömt magen från alla håll och kanter. När han kom hem, vet jag inte riktigt vad han trodde, för han åt bacon och omelett och så drack han kaffe. Pucko!

Naturligtvis blev han sämre igen. Jag har därefter försett honom med hallonsmakande vätskeersättning och rostat bröd och blåbärs Proviva. Nu känner han sig lite bättre och är faktiskt på jobbet idag.

Men det kunde vi ju tro, att han var magförgiftad. So hell,,,,,,igår när jag kom hem från sjukhuset gick jag och la mig och sov i tre timmar. Bra tänkte jag för att få bort alla spår av de där Stesolid tabletterna. När jag vaknade mådde jag som ett svin. Fortsatte att ligga i soffan under ett täcke och huttra. Kämpade ett par timmar med att hålla spyorna tillbaka, men till slut var det bara att inse faktum.

Maken var alltså inte matförgiftad!!!! Vad han var vet vi inte, men smittat hade han gjort. Stackars mig.

Ungefär i samma veva som jag spydde talade maken om för mig att hans son, som varit och hälsat på från måndag till tisdag, också blivit sjuk.

Nu sitter jag här och känner mig som om jag hamnat på fel sida om en ångvält

Som vanligt?

Huh vad mycket att läsa ikapp när man inte hunnit öppna datorn
på två hela dygn!

Började jobba kl 15 i måndags och kom hem kl 23 igår. Det har varit ett pass
som heter duga för mig. Natten mellan måndagen o tisdagen trodde jag mig
vara skittrött och skulle sova jättegott. Fan heller skulle jag det.

När jag vaknade halv sju igår tyckte jag mig inte ha sovit alls, men så
kan det ju vara fast man har sovit lite!

Nu blir det iallafall lite lugna dagar med småpyssel hemma
och lite hemmajobb!

Maken ska som vanligt iväg på nåt han kallar, hm, ja jag vet inte just
vad han kallar detta denna gången. Men det burkar vara konferens,
teambildning eller något annat fint ord. Ord som i sjävla verkerket
är förklädnader för smärre firmafester! Lite jobb på dagarna
och något som är förvillande likt fester på kvällarna! Och på såna
vet vi ju alla hur det går till:-o

Jag har som sagt jobb känns det som! Har bilder och text som ska
fixas. Dessutom står det en jävla massa färghinkar i garaget
som jag av nån anledning har tänkt att måla ut över väggarna
här!

Nu tänkte jag publicera bloggen här,,, men kom på att jag glömde
något.

Jag var ju hos min läkare i måndags, har liksom nästan glömt, på
grund av allt jobbande!

Hur som helst så talade hon om för mig att cancern håller sig
borta fortfarande!

Och självklart kan jag inte påstå annat än att jag är glad för det!

Men, va fan! Inte känner jag mig bättre för det! Inte jublar jag av
glädje och skratt! Det borde jag väl, eller?
Jag känner mig i vart fall inte bättre än innan! Så är det!

Dessutom så är det lite vilseledande! Folk tror nu att allt är
precis som vanligt! Jag är frisk och livet kan fortsätta.
Ja utan tvekan så fortsätter det! Men absolut inte som vanligt!

Snabbt men inte alltid perfekt

Veckorna rusar iväg, tycker jag!

Förra helgen köpte vi en "paviljong" till altanen! Den skruvades ihop,
av maken kan tilläggas:-)

Sen visade det sig att altanen var för smal, fuckin shit alltså!

I vanlig ordning så tänker "vi" lite för sent!

Jag skriver "vi" för att vara snäll mot maken!

Eftersom han har varit bortrest under större delen av veckan har
paviljongen stått och väntat på gräset!

Idag skulle det ske, innan fan hade fått på sig morrontofflorna,
och fan får väl vara jag då, för jag gick och la mig igen när maken
körde för att köpa virke till utbyggnaden av altanen!

Sen börjades det sågas och skruvas därute! Och än en gång
tänks det lite för sent! Så imorgon ska det köpas mer virke och byggas
en liten bit till på altanen.

Jag kom ju naturligtvis ut när det var hälvfärdigt och hade vissa synpunkter
på en del saker. Som tyvärr var för sent att ändra på då plankorna redan
var sågade. Och så fick jag mig en åthutning om att jag ju kunde varit med
från början :-o

Inte nog med det, när vi satt upp tyget, som är som tak på den
här fina paviljongen, så finns det ett snöre som man kan dra
taket fram och tillbaka med.

Snöret var tyvärr inskruvat i själva ställningen,,,
Undrar vem som har gjort det :-o
Även här borde jag alltså ha haft ett finger med i spelet!

Klagar inte alls på min älskade man, han är jätteduktig på att ta
itu med saker och ting och det händer saker väldigt snabbt när jag bestämt,
vad som ska hända, även om det inte alltid blir perfekt!

På måndag ska jag till läkaren och få beskedet på röntgen som jag
gjorde förra veckan! Det är jävligt värre och vänta på ett sånt besked!

Men det ska bli skönt att träffa läkaren nu, fyra månader efter sista
cellgiftsdosen! Äntligen kan jag få gnälla professionellt, och förhoppningsvis
få lite hjälp med min kropp som känns som om den vore 98 år.

Ikväll ska vi gå ut på krogen igen! Ett himla rännande, eller vad tycker ni?