Operationen är genomförd och man känner sig helt matt. Svaren på röntgen är också klar. Det visar sig då att jag har en djävul i min kropp som sakta men säkert brer ut sig och försöker ta över. Djävulen heter Hodkin. Det som det handlar om nu är att se till att han inte får en chans!
På måndag ska jag till onkologen och få träffa en specialist i ämnet. Det som väntar mig är behandlingar som strålning och cellgifter! Dessa cellgifter kommer att förvandla mig från hyfsat vacker till ett missfoster utan hår. Det är då djävulen tror att han har vunnit. Och förmodligen jag också!
Hur fixar man detta, fåfäng kvinna i sina bästa år, älskar hår, smink, kläder och allt sånt. Peruk, ja det får jag ju naturligtvis. Men hur fan kommer detta att se ut? Jag älskar mina "lösnaglar" som ju faktiskt inte är lösa utan byggda. Jag älskar mina plasttuttar som ju är av silikon. Ja onaturligt, visst. Men lägg till detta, peruk och lösögonfransar samt målade ögonbryn. Jag kommer att se ut som en transvestit. Kanske bättre jag satsar på toppluvan, kanske med hål för ögonen! Trivialt, eller hur!
Förövrigt så är det här med håravfall inget att sörja, tänk att slippa raka sig under armarna, eller benen eller andra ställen man rakar. Man kunde ju få bestämma vart man skulle tappa håret nånstans. Då hade jag bestämt att tappa allt utom på huvudet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar