tisdag 6 april 2010

Faschinerande minnen utan svar

Vi ser ett svartvitt foto, vi ser ett vackert par! De ser lyckliga ut! Fotot är taget i slutet av 40-talet.
De är nog alldeles nygifta, eller så ska de möjligen gifta sig om bara en liten stund!

Ett liv, ett hem, en familj! Tro, hopp och kärlek!
Livet blev fantastiskt, hemmet tryggt och familjen underbar!
Det yngsta barnet i familjen blev min man, vi gifte oss nästan på dagen 59 år efter att det svartvita fotot togs!

Tidigare på dagen har vi tömt hemmet, sparat, kastat, skänkt bort, delat ut, tagit hem och kastat ännu mer!
Ett liv, ett hem, finns inte mer.
Bland allt som sorterats skymtade vi en klänning.
Tittade på den, mycket vacker, men kastades bland allt annat!

När vi lite senare tittade på det svartvita fotot,
var det något vi kände igen!
Kunde det möjligen vara klänningen????
Det högg liksom till i bröstet, av spänning, av ledsamhet, av lycka.

Vi sökte igenom alla säckarna med kläder,
för att hitta klänningen!
Vi måste få veta! Var det den?
För om, så får den inte ligga i en säck och bara försvinna,,,,
Och ja,, eller nej!
Vi vet inte säkert, vissa detaljer stämmer, andra inte.
Kanske är den omsydd efteråt!?

Men det finns ingen kvar,,,, som kan ge oss svar!

Ett liv, ett hem har ändats!
Men återförenats någon annanstans!
Kvar finns nästa generation, som bär med sig den stora kärleken,,,
från den som bar klänningen!

1 kommentar:

Skogseva sa...

Det finns nästan inget sorgligare än att sudda ut, städa undan och slänga bort ett hem. Radera ut en person från tillvaron genom att stoppa i säckar och skänka bort eller rentav slänga bort.
Sorgligt men nödvändigt...

Kram från
Eva