onsdag 13 maj 2009

Förbi, igenom och fram

Nu sitter jag i soffan och försöker känna efter hur jag känner mig! Nyförgiftad, förhoppningsfull och nervös! En himla märklig kombination det där!
Inte konstigt att det går runt i skallen!
Igår var jag ju på Pet-röntgen, glömde kameran, annars skulle jag haft en bild även därifrån. Två och en halv timme tillbringade jag där, varav en timme i själva "tunnan"! Resultatet får jag på onsdag nästa vecka! Åhh denna väntan!



Spår från igår är en svullen och öm hand och ett armveck, då de misslyckades med sticket och blodkärlen sprack. Om någon inte vet hur det känns så kan jag beskriva det!

AAAAAAAJJJJJJ SOM FAAAAN!
Ingång 87, mår illa bara jag ser den! Idag sa jag till min man "kan vi åka hem nu?" innan vi gått in! Hoppas att jag slipper gå in där fler gånger!


Det här är en del av min lilla coktail, som jag fått varannan vecka, idag var det 12:e gången! Jag kan säga att det verkligen känns som om kroppen fått vad den tål!

















Det här är vår underbara "syster" som tagit hand om oss redan från början! Det finns inte ord för vad vi tycker om henne! Det kändes vemodigt idag, eftersom det nog inte blir fler gånger! Det är också lite konstigt, att man liksom kan sakna nåt som egentligen är så hemskt:-o Ja, jag kommer ju inte att sakna gifterna, men Carina kommer jag att sakna! Hon har varit helt underbar och observant, och väldigt trevlig att prata med under tiden gifterna runnit in! TACK Carina för att du varit så go! Kommer aldrig att glömma den här tiden, du har varit en mycket ljus del i den annars så mörka mardrömmen!










Den röda påsen, som har droppat och drippat in i mitt blod!


















En inte alltför smickrande bild av mig, undrar var mina ögon tagit vägen? Det känns som om dom svullnat igen! Känner mig förövrigt helt svullen både här och där!

Här har jag fått på mig innervantarna till isvantarna, som jag haft två gånger nu!

Önskar jag hade haft dem från början!











Här är svullna jag igen, med isvantarna! Helsköna, iskalla och underbara!
Ögonen är verkligen borta!? Och hakan är nog också svullen va,, öhhh! Hemskt att se sig själv på bild!! Eller så är det bra så man vet hur man verkligen ser ut! Brrrrr











Här är det som sprutas in! GIFT, gift och gift!













Och så lite annat tilltugg!













Den fantastiska nålen! NÅLEN den hemska!

Har inte varit särskilt nålrädd tidigare, men den saken har vi rådit bot på nu. Det blir liksom värre och värre med nålar! Särskilt de som ska in i armar eller händer. Det funkar knappt alls numera. Så kanske ska vi hylla just den här nålen, som ska in i "porten" för den har aldrig gett upp! Och kanske är det just den som räddat mina armar från total misshandel. Så tack du underbara nål:-o







Här sitter NÅLEN på plats! Med lite Emla innan så känns det inte så mycket när den sticks in! Maken vågar inte ens titta, ha ha, tur att det blev en bild iallafall, för den är tagen i blindo!








Så då sprutas gifterna in, en efter en! Det här röda, ser ju faktiskt giftigt ut, intravenös bloody mary!

Efter allt insprutande blir det röda droppet! Och efter det en halvliter glukos!

Då gick maken ut på stan och jag sov en hel timme!

Skönt, för då går tiden lite fortare. Mår inte särskilt bra när jag ligger där. Magen vrider och vänder och emellanåt känns det som ett under att innehållet stannar där det ska! Så jag har ganska bråttom att komma därifrån! Hem, byta kläder, nya dofter! Äta, dricka och bara insupa hemmets ljuva betydelse!




Här har jag precis vaknat, droppet är klart! Maken har återvänt från sin lilla runda! Nålen dragits ut! Och nu, nu är det bara att hoppas, på ett bra resultat! Så detta var sista gången!

När vi kom ut tog jag ett djupt andetag och tänkte på hur underbart det ska bli att slippa detta nu!

Än är det en lång väg kvar och förmodligen är berg- och dalbanan inte slut här, men kanske blir den roligare att åka nu när jag förhoppningsvis kommer att känna mig bättre och bättre! Detta är utan tvekan något av det värsta jag varit med om i hela mitt liv! Och jag vill bara förbi, igenom och fram! Glömma allt kommer jag aldrig att göra, det går inte! Men nu är det snart dags att åter erövra livet igen!

6 kommentarer:

Celias Spetsar sa...

HURRA FÖR DIG! Så skönt att slippa gå dit igen. Hoppas du inte mår alltför dåligt. Får du mycket cortison nu de första dagarna?
Jag brukade titta på filmer de första nätterna efter behandling. (har bl.a. sett alla "Desperata hemmafruarna" ;-)) Ha det så gott som möjligt.
Kramar och tankar till Dig
från Linda

Linda Lagnevik sa...

Vad härligt att du är klar gumsan! Bilderna får mig att minnas när jag blev förgiftad... Urk o fy.. Man ska va gla´ att man lever efter allt gift de sprutat in i ens kropp!! Tycker det är skönt att jag hittat tjejer som gått igenom samma som jag... Hoppas du har det bra idag.. Stora kramar från Linda (Emjeno)

Lena sa...

Huva! Precis så är det. Jag mår lite illa när jag ser det. Psyket, det psyket.

Anonym sa...

Jisses vilken kompott..Du behöver inte "festa" på flera ÅR:))
Håller nu tummarna för dig och tår.
Varför har du inte haft isvantarna tidigare?
Du är så duktig och kämpar så bra ..Snart hemma i din härliga trädgård igen!
Hur blev målningen på hundkojan?
Kram Jenny

Kamilla sa...

Linda: Tack! Nej jag mår inte så dåligt, känner mig mest lite "sunken" i kroppen. Med början i morgon och fyra dagar framåt så tar jag 4, 4, 2 och 2 cortisontabletter, så det är inte så mycket! Tar inga illamåendetabletter alls då det är så förstoppande! Men jag klarar mig hyfsat bra ändå tycker jag! Det är magkatarren som plågar mig mest! Jag har spelat in ett antal avsnitt av House, (det går ju samtidigt som Desperate H) så blir nattsömnen mer lidande än den redan är så får jag se på dem:-)
kram

Linda: Usch ja, det ska inte mycket till förrän man minns. Konstigt vad kroppen klarar av egentligen! Kram

Panter: Ja psyket är inte alltid lika starkt som kroppen! Visste inte att du också gått igenom skiten!! Vad var/är du drabbad av och hur är det nu?
kram

Jenny: Isvantarna kom inte på tal tidigare, för händerna var inte så illa däran förrän i februari. Men så åkte jag ju in på isoleringen just som jag skulle få vantarna. Och sen när jag var utskriven och klar för behandling då gick allt så fort så vi missade det där med vantarna!
Hundkojan är sååå fin. Färdigmålad! Ska skriva namn på den snart och sen så kommer det bild i bloggen!
kram

Sofia sa...

Oj, det var magstarkt att se! Gud, vad jag är glad för din skull att det nu är över! Den här sommaren kommer nog bli den bästa någonsin - du får ju återvända till "livet" efter denna mardröm! Det kan ju bara bli bättre framöver. Kram på dig och familjen, hörs snart