Inatt har jag stundom legat och funderat! Med tanke på att jag skulle gå upp och sätta mig och skriva i bloggen så fort jag vaknade!
Inlägget blev hemskt långt, det handlade om förr och nu!
Om allt som hänt!
Om allt som är viktigt!
Hur märkligt livet kan vara ibland!
Om kärlek och lycka!
Om hemskheter och elände!
Hur fort saker kan gå framåt ibland!
Det är väl lite märkligt vad tanken kan vara snabb ibland. Hur fort man får ihop en historia, i huvudet! Och trots att man är helt klar, tycker man iallafall, så när man reser sig ur sängen på morgonen är historien inte lika lång längre! Konstigt! Eller?
Men om sanningen ska fram så hade jag nog kunnat sätta pränt på mina tankar, i normalfallet!
Men min energi avsattes plötsligt på nåt helt annat! Så koncentrationen blev på ett av ämnena, nämligen hemskheter och elände!
Jag har en (ful) ovana som tyvärr mest gagnar min son. Jag agerar levande väckarklocka, dvs jag ringer och hjälper honom att vakna! Somliga har ju stora problem med detta! Nåväl, det är inte så störande för mig som det kan tyckas.
Det är nog mer störande för andra i min omgivning, inte minst för den jag ringer och väcker :-o
Prick 08.15 ringde jag idag till sonen, vi småpratade lite snabbt och jag frågade hur det var med honom. Svaret jag fick kommer att svartmåla hela min dag och många dagar och nätter härefter!
Inatt hade det ringt på hans dörr och fyra maskerade män hade trängt sig in och hotat honom med kniv och fått med sig lite småsaker därifrån!
Hela min värld rämnar! Tryggheten! Säkerheten! När allt just plötsligt ändå kändes lite lugnt!
Plötsligt så kommer ett helt parti med hemskheter för mina ögon och jag undrar hur jag överhuvudtaget vågar släppa ut mina barn till skolan framöver! Kan man låsa in dom?
Funderar på om jag själv vågar lämna hemmets "trygga" vrå!
Hur ska jag kunna skydda mina barn, stora som små? Hela sinnet blev plötsligt försatt i ett stort jävla kaos som det kommer att ta lång tid att sortera upp i!
Sonen är inte fysiskt skadad, men fan i helvete, hur känns det inom honom då? Förmodligen ännu värre än inom mig!
Barnen, hur stora de än är, är ju det viktigaste som finns. Det finns absolut ingenting jag inte skulle göra för mina barn! Detta får jag ofta kritik för! Men det skiter jag i!
Jag skulle faktiskt hellre haft cancer igen än att det händer nåt av barnen något!
Cancern var ett mindre hot för mig på nåt sätt än det som hänt inatt!
Detta gör såå jävla ont inom mig, det är obeskrivbart!
Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar