Närmare sanningen

Sen den där dagen i maj, då jag fick beskedet att
jag inte behövde mer cellgifter har det flutit mycket
vatten under broarna! Eller blod i venerna,, eller tankar i skallarna!
För naturligtvis är det inte bara i min skalle tankarna far
omkring! Men det är bara i mina vener det sjuka blodet flyter!

Sedan den där dagen, har vi väntat och med skräckfylld
förtjusning sett fram emot de kontroller som komma skall!
Med en därpå lika skräckfylld väntan!

Nästa vecka var det dags!
Första röntgen efter!
Och i vanlig ordning så blir det ju läkarbesök efter ca en vecka!

Just nu,,,, så ringde de från sjukhuset med ett återbud som
jag skulle kunna få ta om jag ville!

Vill och vill!? Klart som fan att jag vill! Men klart att
jag önskar jag slapp!

Jag sa att jag självklart kommer imorgon, trots att det är
min födelsedag, varpå hela min inre planering gick omintet!
Och det var inte planeringen av min födelsedag jag menar då.
Jag är så pass gammal att jag slutat planera såna dagar!

Hela kroppen blev plötsligt som ett darrande asplöv
och nu har jag lite svårt att koncentrera mig på något annat!

Inte nog med att det tar hela förmiddagen imorgon.
För sen kommer minst en vecka av väntan! För att
det hela sen slutligen ska kulminera med ett läkarbesök,
där jag förväntar mig att få bot och lindring för de
biverkningar jag fortfarande dras med!

Det där var lindrigt sagt, inte nog med att jag fortfarande
dras med dessa biverkningar, de blir fan i mig värre och
värre för varje dag!
Något klokt inom mig säger att det borde vara tvärtom!?
Men vad vet jag egentligen om cellgiftsbehandlingar och
dess biverkningar! Allt!

Hoppas att läkaren vet mer!

Ok,, nu kom vi iallafall en vecka närmare sanningen och
väntan blev förhoppningsvis en vecka kortare. Hur jag nu
fick ihop det! Dessutom blir jag ett helt år äldre!

Håll en tumme mina vänner!