Igår var det en sån där dag, då jag egentligen skulle fått cellgifter! Och Gud vad jag är glad att jag inte behövde det! Tro inget annat!
Och nu jublar alla och är så glada för att jag är frisk! Och det är ju jättetrevligt och omtänksamt! Och jag blir rörd över alla som engagerar sig och bryr sig om mitt hälsotillstånd!
Det enda konstiga är att jag inte själv jublar och är glad!? Det känns ingen skillnad inom mig, jag känner mig ju fortfarande sjuk!
Det är ingen förändring liksom! Jag skulle nog behöva lite "uppåttjack"!
8 kommentarer:
Man kan inte gå från 0 till 100 på en vecka... Det tar nog lite tid innan du känner dig som vanligt igen! Fast uppåttjack i form av resa blir det ju snart, snart.. Kram
Det tar nog tid att hitta sig själv igen. När man slutar att ständigt tänka på skitsjukdomen då är man nog där och känner sig frisk igen.
Så har jag oxå känt... och gör det fortfarande ibland!! Undrar när det släpper?? Skickar kramar som tröst.. Kram Linda
Men - det kan ju inte vända på en gång. Det kommer säkert att ta tid för dig att förstå och acceptera att du hör till de friskas skara. Du har ju levt med sjukdom, sjukhus, behandling, biverkningar och allt annat så länge att det har blivit din vardag. Nu ska du ställa om till en annan vardag, en frisk vardag - det går nog inte i rappet, men så småningom...
Kram
Eva
Du har nog bara vanlig deppdag...
Du kanske kan uppleva en viss tomhet?
Saknad av din förvisso elaka nära ovän...Men det måste kännas konstigt från den ena gången till den andra.
Känslo paus kanske .
Kram Jenny
Jag kan förstå din reaktion. Under behandlingstiden finns ett fokus på behandling provtagning biverkningar mm. Nu när detta är ett minne blott finns tid och kraft för reflektion.... om livet, om familjen, barnen kärleken. Den typen av tankar tar fysiskt och mental kraft.
Men för oss brevid finns du där och vi väntar tills din själ är redo och helad. Vi använder vår kärlek för att stötta dig
Göran
Åh, vad väl det känns igen min bloggvän. Det var de orden Staffan Ljungman sa på Lydiagården, enda gången jag grät. Just att alla (i all välmening) säger att nu är behandlingarna över, -Då är du väl glad.... glad vaddå glad... näe det känner jag inte. Är jag otacksam för att jag inte är glad...?
Nej det är vi INTE det är bara så att hjärnan hänger inte med. Tidigare har all krut gått till att överleva igenom behandlingarna, så nu är det själens tid och det kan ta tid och SKA FÅ TA TID.
Vi hörs!
Kram Linda
Trevlig helg gumman ta VÄL hand om dig och njut av det DU gillar allra mest :)
Kram Jenny
Skicka en kommentar