Rock & Republic

Då har två dagar gått så himla fort. Vi har ju varit i London! Det har varit precis som jag anade, full rulle hela tiden. Tror vi har gått fem mil. Har träningsvärk i benen och blåsor under fötterna. Men det kan det ju faktiskt vara värt.

Vädret har varit fantastiskt, sol och vindstilla. Vi har gått på stan, vi har åkt sightseeing buss. Bussen hade inget tak och vi satt där uppe, så lite kallt om öronen blev det.

Man kan ju då konstatera att i London är det vänstertrafik, vilket kan bli något förvirrande ibland! Stan är full av folk hela tiden, och då menar jag FULLT MED FOLK, HELA TIDEN. Som vi har här när det är avslutning på malmöfestivalen, fast hela tiden. Ibland stod man bara stilla.

Vi har shoppat, inget första dagen så då kändes det lite tråkigt,,, men jag hann ju ändå.

På kvällen skulle vi ju äta middag och fira vår förlovningsdag! Min man undrade om man fortfarande firar den när man gift sig? Klart att man gör. I väskan låg fin klänning och allt sånt, men vi var ju så trötta båda två så vi däckade så fort vi kommit in i hotellrummet. Vaknade ju naturligtvis efter ett tag och tittade frågande på varandra,,, måste vì? Vi var ju lite hungriga, så det blev en kompromiss. Vi gick ut och åt, men vi brydde oss inte om att byta till några finkläder. Det gick bra ändå. Vi hittade en liten restaurang nära hotellet. Den var riktigt mysig och god mat fick vi oxå, så allt blev ju hur bra som helst.

Andra dagen i London stod ju shoppingen högst upp på listan. Och jag lyckades!! Skor, stövlar,, tre par, ja varför inte:-) Vi kom slutligen in på Harrods, guuud vilket varuhus, bara för det skulle behövas en vecka! Jag köpte jeans, Rock & Republic, två par för säkerhets skull, vet ju inte när man kommer dit nästa gång!

Efter att ha gått hela första dagen, tog vi istället tunnelbana och buss, denna andra dag. Det blev ju långa sträckor att gå iallafall, men inte riktigt lika långa! Synd att åka hem nu när man börjar lära sig tunnelbanesystemet. Men så är det ju alltid!

I denna totala folkmassa är det ju då vissa saker man lägger märke till, en av dom sakerna var att alla små, små barn som satt i sina vagnar. Dom var "inplastade" trots att solen sken och ingen nederbörd. Det såg väldigt makabert ut, tycker jag iallafall, till jag kom på att det förmodligen är mot avgaserna! Då blev det ju en bra tanke.

En annan sak som slog mig, var att somliga har ju som jag, alldeles för mycket kläder på för att gå o shoppa. Men somliga gick omkring i barfota i sina skor, sandaletter eller ballerinaskor. Jag hade frusit ihjäl om fötterna.

Vi kom hem kl 00.00 helt utmattade men fullkomligt nöjda!

Shoppinglust?

Ikväll blir det tidigt i säng, ska upp halv fyra! Vi ska köra kl fem, till Kastrup. Planet går halv åtta. Vi ska till London! Herregud, vad var det som hände?? Jo min kära lilla mamma bjöd oss på en lite tripp som ska bestå av sevärdheter och shopping, och så lite shopping!
Det här hade naturligtvis varit mycket roligare om jag varit frisk!! Men då hade vi ju inte åkt! Känner ju ingen större shoppinglust direkt, men ändå känner jag att den finns där, långt in nånstans, shoppinglusten alltså!! Så helt väck är jag ju inte ändå!

Nu gäller det att hålla sig på benen i två hela dagar, som kommer att bli super intensiva. Iallafall för mig som knappt orkar gå in på apoteket i nästa kvarter!! Orken är ju en sak som bekymrar mig, men även håret. Det sitter ju förvisso kvar, ungefär hälften, och det är nog bara jag själv som kan se att det är annorlunda. Jag känner ju att det som finns kvar är helt dött, det går liksom inte att göra något bra av det alls. Detta faktum gör ju att jag känner mig ful som fan, det är skit tråkigt att känna sig så!

På tal om att barra,,,,

Så, nu känns det lugnt och skönt. Julen är över, åtminstone för min del. Julgranen har förpassats ut på altanen. Men visst var den vacker! Men trots att vi själv varit och huggit granen började den redan barra! Och det är ju skönt om den barrar klart på altanen då, där är det bara att sopa ner barren mellan golvplankorna!

Idag har vi varit hos min pappa och hans fru och ätit jätte god middag! INTE julmat, utan vanlig middag, jättegott. Vi hade med oss våra hundar, plus vår lille låne vovve. Och det gick hur bra som helst! Lille Loffe blev så förtjust i deras Dixi så han hade inte ögon för något annat. Hon ville inte riktigt att han skulle klänga på henne så hon sa ifrån. Sen höll Loffe sig på ett behörigt avstånd om än ganska litet, där satt och ibland låg han och bara tittade på henne. Vaktade riktigt noga. Sen började han jucka, men inte för nära, utan fortfarande på behörigt avstånd,, i luften!!Vi skrattade gott åt den lille killen som förälskat sig i en äldre dam och börjat bli könsmogen. Lille söte goe Loffe! Du skänker mycket lycka och glädje.

Julklapparna är nu till stor belåtenhet både bland barn och vuxna. Själv har jag fått spelat både golf och bowling i vårt nya lilla tv-rum. Nästan så jag har träningsvärk!

På tal om att barra, så är det ju då inte bara granen som gör det. Även jag har ju börjat barra. Och det känns inte särskilt fräsht! Hår överallt har jag, det bara dröser av och hamnar längs armar o ben, ner i maten, ja överallt. Varje gång jag kammar det så halveras frisyren. Frågan är om jag klarar Londonresan med eget barr, eller om jag själv ska skala av skiten och använda peruken. Det är ett svårt beslut att ta, jag lovar! Men, visst, det ger sig en dag förr eller senare.

Annars mår jag hyfsat bra emellanåt, och allting är som vanligt,,,,emellanåt! Och hade det inte varit för hårets skull så hade jag nog kunnat lura mig själv att tro att allt är som vanligt! Illamåendet är ju som en lindrigare baksmälla, såå varför inte! Men min ork och kraft är som bortblåst men det är inget som syns utåt! Men det känns inåt! Men säger jag inget om det så är det ingen som vet, därför försker jag att inte gnälla!

Hår, och nu!

Idag kände jag mig verkligen sjuk! Tog mig in i duschen ganska tidigt på dagen faktiskt. Sedan iväg till apoteket, där var kö naturligtvis. Och alla gamla tanter med rullatorer satt i stolarna. Jag fick stå! Och så stod jag där, till slut halvlåg jag över en av hyllorna med kallsvetten rinnande innanför jackan och kände hur blodet försvann från huvudet! Det var då jag hade lust att be en av tanterna att dra åt helvete!!
Men sånt gör man ju inte, eller?

Till slut kom jag äntligen ut därifrån. Femton steg så var jag inne på ica för att köpa bullar o mjölk så vi kunde äta frukost hemma. Betalade och gick till bilen! Äntligen på väg hem!
Halvvägs till bilen kom jag på att jag glömt att köpa en sak, så jag gick tillbaka till ica. Hela tiden intalade jag mig själv, att jag är snart hemma, snart, bara en liten stund till. Fy fan vilken plåga!!
Innan jag gick tillbaka till ica slängde jag in påsarna i bilen.
Tog vad jag skulle på ica och kom till kassan,, upptäckte där att jag ju lagt plånboken i en av påsarna som ju nu låg i bilen. Varpå jag fick gå tillbaka till bilen för att hämta den, tillbaka till ica och äntligen betala o gå. Fortfarande fanns en liten röst i mitt huvud som sa, snart hemma, snart!

Det här som skulle blivit ett litet, mycket litet, uppdrag, blev en hel dagsutflykt. Iallafall för mig, för jag kände mig verkligen sjuk. Jag fick gå hem o lägga mig efter äventyret! Och när jag låg där lovade jag mig själv att aldrig mer gå ut! Iallafall inte ensam!

Men det här är ju det lilla problemet. Som jag skrev så var jag o duschade innan jag gick ut. Och tvättade håret!! Behöver jag säga mer? Om jag tappat mycket hår innan när jag var frisk så tappade jag ofattbara mängder idag. Märkligt att det faktiskt fortfarande ser ut som om jag har hår kvar på huvudet! Nu räcker det att jag kammar mig så har jag handen full med hår! Frågan är om det klarar sig över nyår, eller blir det ny hår??

Gnistan?

Alltså, nu är det morgon, igen!! Jag ville inte alls stiga ur sängen. Inte för att det är särskilt skönt att ligga där, men det är ju absolut bättre än att vara uppe!
Fy fan vad allting är motigt just nu. Inget är kul, fast det är jul! Finns så mycket jag vill göra, och så har jag så många krav på mig själv. Städa o göra fint här hemma, hålla högarna nere i tvättkorgarna. Hundarna ska vara badade och fina! Och så jag själv, jag ska också vara snygg o fin! Känner mig allt annat just nu!
Julklapparna skall slås in, har några kvar! Har några kvar att köpa oxå, men det än finns det ju tid. Men jag tror inte min gnista hinner återvända innan julafton!
Är det nån som vet var man kan hämta en gnista?

Hundarna eller vi?

Lördag idag, har varit ute o köpt lite julklappar och nu är det mesta ordnat!
Igår mådde jag konstigt nog jättebra! Inte ens huvudvärk hade jag på hela dagen. Så är det så här det ska vara fortsättningsvis kan jag nog vara glad. Men det återstår ju att se!
Trött är jag ju emellanåt, och det är inte så gott att äta. Jag äter lite och ofta, det känns bäst så!

Idag kom lille Loffe vovven till oss, han ska vara här en vecka. Han är nästan dubbelt så stor som Kayla. Och så skäller han "fniss" han är en stor hund! Undrar just nu vem som kommer att ligga i vår säng inatt. Blir det hundarna eller vi? Jag börjar också förstå varför han är så stor, han har redan ätit lika mycket som båda våra vovvar äter på en hel vecka! Nåväl, det blir säkert bra!

Veckotidningar

Här sitter jag nu, efter dagens giftinjektion. Känner mig som ett gående apotek, eller iallafall sittande. Känner mig ganska matt och illamående just nu!
Först får man fyra olika sorters gift insprutad direkt i blodet, plus kortison och illamåendemedicin. Sen får man ta piller mot illamående, piller mot huvudvärk, piller mot migrän. Olika mediciner för att få magen att fungera. Sen när man ska gå o lägga sig en pilla för att kunna sova. Lägg till detta att jag dessutom tar mina vanliga astma mediciner.
Guuud ja, snacka om att man har fått ett STORT medicinskåp!
Känner mig totalt förgiftad!

Nåväl, häromdagen frågade min man mig om jag vill ha någon tidning när han skulle handla. Och jag brukar älska veckotidningar, och har någon gång själv tänkt köpa en. Men det blev som ett hån när jag skulle välja vilken!! "Må bra", "Hälsa", "Mode och skönhet", "Stort hårspecial" hrmm, det fanns ingen som direkt stämde in på mig längre!
Det blev ingen tidning!

Carpe Diem

Onsdag idag, vilket innebär blodprov. Alltid, varannan onsdag. Så kommer mitt liv se ut åtta månader framöver.
Vad rör sig i mitt huvud, ja jag vet faktiskt inte riktigt! För plötsligt är jag mitt inne i något jag aldrig kunnat föreställa mig. Plötsligt så lever jag med en sjukdom som faktiskt kan ta livet ifrån mig! Gäller det att leva nu??Förmodligen så är det så! Carpe Diem!

En kuslig detalj i det hela är denna, jag blev sjukskriven den 11/11 i år, på dagen exakt ett år efter att mina barns pappa gick bort! Så från och med nu är den 11/11 min otursdag!

Plötsligt när jag sitter här och skriver detta så blir det strömavbrott, halva stan verkar ha slocknat. Och så tänds det igen,, slocknar,,, och tänds! Man blir väldigt handikappad utan el, men det var väl ingen nyhet för någon! Man hinner tända tusen stearinljus,,, himla mysigt!

Är nog lite nervös nu, därav pladdrandet utan egentligt innehåll! Imorgon är det dags för nya cellgifter. Samma dos som förra gången. Men frågan är ju kvarstående, hur kommer jag att må efter denna gången?? Det är det man är nervös för. Blir det som förra gången är det ju hyfsat lugnt, men blir det värre,, ja , då blir det ju värre. För som jag skrev innan så är detta något jag är inne i nu, det finns liksom inget annat liv. Detta är något jag måste gå igenom, kan inte ta semester.
Men på tal om semester, så tänkte jag ändå ta en sådan!! Vi åker till London två dagar mellan jul och nyår. Och jag ska må bra då. Ska hinna se så mycket som möjligt och shoppa så mycket som möjligt. Dessa två dagarna ska utnyttjas till max, för sen vet man inte när man orkar något nästa gång!!
Carpe Diem!

En magisk kväll,,

,, och en mindre magisk dag! Cellgifter tål jag, men litta sprit i kroppen gör mig helt utslagen, en hel dag har gått till spillo "fniss"

Men det var det värt, kvällen igår var helt underbar! Magisk, spännande jag helt enkelt är den obeskrivbar. Jag hade en fantastisk kväll från början till slut!

Lite vin och sen bar det iväg till Amiralen och Labero tillsammans med våra bästa vänner. Mer vin och god mat, o så lite vin till! Innan magin började hann jag dessutom få en skymt av en riktig snygging, nämligen min son, som också var och såg Labero.

Showen var fantastisk och magisk och på nåt sätt kände jag mig utvald, fast det hände ju inget med det där kortet som jag fick av "spöket" och inte blev jag borttrollad heller,,,

När vinet var slut skickade jag ut min underbare man i foajen för att köpa en flaska till,,, men han kom inte tillbaka,,, förrän långt senare och då utan vin!!

Nåväl, showen var ju ändå slut och vi gick ut, och vem träffade vi väl där, jo, Labero i egen hög person och detta måste ju självklart förevigas!

När detta var klart var jag på ett sprudlande humör och hade absolut ingen tanke på att åka hem, utan färden gick istället till Syltan. Där inhandlades fler alkoholhaltiga drycker!! Som hade en rykande åtgång, vilket märks i huvudet idag! Som sagt, först nu börjar jag känna mig normal igen. Eller vad det nu är för nåt, normalt är det ju inte, men så nära man nu kan komma!

På Syltan träffade jag en massa vänner som jag inte sett på mycket länge! Det kändes bra att träffa alla igen och nu var kvällen full ändad,, ja ja, full iallafall!

Vi åkte hem till oss med våra vänner, har ingen aning om vad klockan var då, och ännu mindre när våra vänner åkte hem. Då hade det nämligen intagits mer alkoholhaltiga drycker,,,

Men summan av det hela blev en hel lyckad kväll!

huller om buller,,,,

Ja då sitter man här i sin ensamhet! Efter en söndag med massor av ont i kroppen och en natt med massor av sömn, låångt in på förmiddagen!
Jag har nog inte ont nånstans, just nu! Men själen värker!
Ingenting känns meningsfullt längre! Jag som hade såna planer, massor att göra klart här hemma. Skulle söka jobb med full aktivitet och jag skulle få ett jobb! Men inte ens det är ju lönt längre! Vem skulle vilja anställa mig nu, ingen!
Duscha o fixa håret, hrm,, hyfsat meningslöst, det finns ju snart inte kvar längre! Har massor av kläder, skor o stövlar som jag skulle "snobbat" runt med nu i vinter! Har nog aldrig varit så nöjd med min garderob som jag är just nu! Snopet va, för det jag använder är ett par svarta mysbyxor i plysh och en t-shirt. Jag tillhör nämligen kategorin människor som har sånt på mig hemma och tar på mig nåt snyggt när jag ska gå ut, till jobbet, på krogen osv.

Imorgon ska vi träffa en kurator! Alla säger ju det, "du ska prata med en kurator"!! Jag vet inte riktigt vad hon ska göra för att hjälpa oss och mig! Har träffat kuratorer och psykologer tidigare i mitt liv och haft sån tilltro, trott att allt ska bli bra. Att man ska få ventilera, vända o vrida ut och in på hjärnan och själen, till nån som kan det här med att stoppa in allt på rätt plats igen. Men än har ingen lyckats! På nåt sätt så stoppar man in allt själv ändå, och för tillfället så hamnar det på, kan tyckas, rätt plats. Men nån stans i livet förstår man att det nog fan låg huller om buller ändå!

Det går ändå bra, att inte allt ligger på sin rätta plats, man hittar oftast rätt ändå! Men vid vissa tillfällen är det himla bra med ordning o reda, så att man har struktur. Och detta är väl ett sånt tillfälle, skulle jag tro.

I garderoben är det iallafall fin ordning!

Söndag

Söndagar har alltid varit mina hatedagar. Jag har alltid hatat söndagar. Tråkiga, meningslösa, absolut inte till någon nytta. Men sen jag träffade Göran är söndagar något helt annat!! Nu är dom värdefulla och helt underbara!
Idag känns det dock inte som söndag. Idag är det ytterligare bara en dag på resten av livet. Igår mådde jag piss. Ont i armarna, ont i magen, trött och jätteledsen inombords!
Vi var dock på bio med våra bästa vänner och tiden försvann ganska fort, filmen var bra också och rolig! Sen har jag sovit som en stock till nu!
Idag känner jag mig också slö. Har ingen motivation att göra något alls fast det finns så mycket jag vill göra. Det blir så konstigt!
Två dagar kvar av penicillinet, sen hoppas jag att jag mår bättre. Just nu känns det normalast att skylla på penicillinet och inte på cellgifterna!

Hur mår jag?

Jag hade ju då förväntat mig att må piss idag! Eller jag hade nog förväntat mig att må piss redan igår på sjukhuset.
Igår var jag bara lite trött och ont i magen. Och så tar man sin lilla sängfösar pilla o sover som en stock hela natten.
Är nästan lite rädd för att vakna, för jag trodde jag skulle må sämre. Men inte alls här sitter jag nu och mår "som vanligt" vilket de flesta nu väl förstår inte har varit så bra.
Men jag spyr inte. Har bara lite ont i magen. Ja, ja, lite säger jag, det känns som om den ska vridas sönder. Kraftig magkatarr början till magsår känns det som. Men det kan liakväl bero på den här kuren med penicillin som jag tvingas ta pga något helt annat (en stor jävla varböld i ljumsken) som jag har fått för andra gången i mitt liv. Just nu ville det dyka upp en sådan och ställa till livet för mig!
Men det är bättre nu och jag kan åter sitta, gå och stå!
Håll tummarna för att jag inte blir sämre än så här, rent fysiskt då.

Psyket, tja,,, vet faktiskt inte.

Dagen efter,,,,

Igår fick jag då den första behandlingen. Nu första gången körde dom in det i armen, vilket totalt tog tre timmar! Det var både det ena och det andra som flöt in där. Och man kan egentligen undra hur fan kroppen klarar av det utan att kollapsa.
Armen höll däremot på att kollapsa. Det kändes som om min högra underarm skulle sprängas!
Men med min toleransnivå så fick det gå! Jag hade mysigt sällskap hela tiden. Göran var med och gick och köpte lussekatt o cola till mig.

Så ligger man då där och får en massa information inpumpad i hjärnan samtidigt som inpumpningen i armen sker. Det jag kan räkna med då är att om tre veckor har jag själv tagit fram rakapparaten och skalat huvudet. För det som kommer hända är att tussar snart börjar trilla av och att gå med nåt tunt, tufsigt eller halvdant på huvudet är inte aktuellt. Ska det vara så ska det vara ordentligt. På ett eller annat sätt.

Det som jag mer skulle kunna räkna med var att jag kunde må illa och bli trött som idag då, alltså dagen efter! Men jag känner mig precis som vanligt. Eller rättare sagt, precis som jag känt mig det senaste året. Det som varit mitt allmäntillstånd en låååång tid. Och nu börjar jag förstå att jag ju inte alls mått bra. Jag har ju faktiskt varit sjuk i mer än ett och ett halvt år.
Vi satt och pratade om det igår, och räknade ut att det hela måsta ha börjat för kanske två år sen. Och sen har det bara accelererat! Men man vänjer sig ju. Men det är ju inte kul när man vid 44 år inser att man är gammal och trött och tror att det är så det ska vara.
När den här behandlingen är över kommer jag att vara frisk!!!!!! Gud ja vilken känsla och vad jag längtar.
Sjukdomen har alltså fått en stor utbredning i kroppen men är tydligen av en gynnsamm sort. Så ser dom det i detta läget.

Nåväl, vad jag mer kan förvänta mig är att biverkningarna av behandlingarna blir inte mindre ju fler behandlingar jag får. Snarare tvärtom. Så om jag mår hyfsat idag, så betyder inte det att jag behöver göra det nästa gång, eller nästa, eller nästa. För det kommer ju att bli minst 16 behandlingar. Och varannan månad kommer det att göras en PET röntgen där sjuka områden färgas in. Dessa områden ska nu redan med den första behandlingen börja "släckas" ned. Visar det sig att det inte släcks ned kommer vi in på plan B. Den innebär starkara gifter och längre behandling.

12 timmar

Ja då har den här kvällen kommit, och om jag säger att jag inte är nervös så ljuger jag! Annars så har jag nog verkat ganska oberörd den sista tiden. Jag går som i en dimma och låstsas som om allt är som vanligt! Och det är det ju på ett sätt, men ändå inte. Det känns som man går i en tät dimma och inte hittar ut igen.
Jag har iallafall hunnit julstäda lite och här är fint i huset med massor av julljus och stjärnor!
Tvätten är jag också ikapp med, vilket inte tillhör vanligheterna! Hur mår jag då, jag vet faktiskt inte. Men det känns inte som om jag ska dö. Det känns bara som om jag ska tillbringa ungefär ett år åt något jävligt otrevligt. Och det året skulle jag vilja ha och behöva till något annat! Det är ju nu jag skulle leva livet och ha det underbart, men så kommer det först en käftsmäll, förra året när barnens pappa gick bort. Och nu ett år senare så kommer nästa käftsmäll. Vad har jag gjort för ont egentligen. Men som jag sagt innan så är det nog värre för de som är nära mig än för mig. Jag är ju glad, missförstå mig rätt, att jag är sjuk och inte min man eller något av mina barn.
Egoististiskt, ja kanske.
Just nu vet jag inte vad jag känner överhuvudtaget, vill bara skruva klockan framåt, bli ett år äldre, dock inte till utseendet. Men om ett år så har jag förmodligen åldrats fem eller tio år utseendemässigt, så där gick den skönheten upp i rök.
Klandra mig inte om jag gör en ansiktslyftning om fem år!!

Om exakt tolv timmar är det dags för två timmars insprutning av fyra sorters gift!

De sista dagarna,,,,

Ja det lät värre än jag menade. Men måndag, tisdag och onsdag denna veckan är fullspäckade. Ska hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. För på torsdag är det ju tid för första behandlingen, och jag har ju ingen aning om hur utslagen jag blir efter den.
Kanske blir det hur bra som helst, men då får jag ju hitta på något att göra!

Här sitter jag iallafall nu mitt i natten, när alla andra sover. Det är tyst i huset, det regnar ute. Julljusen lyser utanför fönstret. Två små vovvar ligger sidan om mig o snusar! Och brasan sprakar i öppna spisen.
Sova var nämligen en omöjlighet, för andra natten irad. Det blir värre och värre. Smärtan i kroppen gör det omöjligt att ligga ner, och framför allt att sova. Ännu vet jag ju inte om smärtan i kroppen har med sjukdomen att göra, men det är ju något man har antagit! Och så även jag.
Måste snart försöka sova en stund till, snart dags att stiga upp ju! Skicka barnen skolan, ut med vovvarna. Vinka av mannen. Och sen normalt,,,, krypa ner i sängen igen. Då brukar det går bra att sova en stund. Men inte imorgon, ska iväg till ett läkarbesök. Så det blir ytterligare en lång dag! Natti

Första advent

Ja då har denna helgen också försvunnit. Den har gått åt till att göra färdigt vår klädkammare. Har målat och satt upp lister hela helgen. Igår blev det liten julstädning och idag har det kommit upp lite ljus här och var.
Dagarna fram till torsdag ska jag ägna mig åt trevliga saker, träffa vänner, fixa naglarna och gå till tandläkaren. Hrmm,, tandläkaren kanske inte tillhörde kategorin trevliga saker. Men faktum är att det är en himla trevlig tandläkare! Jag har nog aldrig skrattat så mycket hos en tandläkare förut. Han och tandsköterskan är ett oslagbart team som verkligen kan få en patient att må bra!
På onsdag ska jag också lämna blodprov på morgonen, vilket tydligen skall göras dagen innan varje behandling! Jag börjar känna till UMAS nu. Vet var allting är, vilken ingång, vilken våning osv. Hittar till och med parkering ganska nära ingången. Och det vet väl de flesta att det i det närmsta är en omöjlighet!
Nåväl, dagarna fram till torsdag kommer att gå fort, och snart är vi där! Förut kunde man planera in saker man skulle göra, nu vet jag att jag inte kan planera något alls efter torsdagen! Men man vet ju aldrig, till nästa behandling kanske jag kan planera något för då vet jag ju hur jag reagerar! Nu kallar sängen snart och kudden.
Min älskade man är trött, han har också jobbat på här hemma hela helgen. Och mina små pälsbollar är helt slut.

Min man,,,,

,,,,är det absolut bästa som hänt mig under min livstid. Utan honom hade jag inte tagit mig igenom detta så lätt. Jag älskar honom så innerligt så det går inte att beskriva!
Detta är till dig Göran: Du är mitt liv, mitt hjärta och min själ. Du ger mig allt känslomässigt som ingen annan har klarat tidigare! Jag älskar dig så mitt hjärta går sönder. Jag kommer aldrig att sluta med det och jag kommer aldrig att lämna dig! Du är ljuset i mitt liv, gräset kommer aldrig att bli grönare än på vår gräsmatta! Glöm aldrig det! Solen skiner alltid nånstans även om molnen drar förbi ibland, men dom stannar inte kvar för evigt. Du är min o jag är din! G plus K forever!!

hur det egentligen började, en lång historia

I juni 2008 upptäckte jag att jag hade en del knutor på halsen. Vissa försvann andra stannade kvar. Jag uppsökte vårdcentral och fick beskedet att det inte var något att oroa sig för. I samband med läkarbesöket påtalade jag också att jag haft konstigt ont i kroppen ungefär ett helt år, framförallt nattetid. Läkaren trodde det berodde på att jag var lång!?
Jag vet hur det känns när kroppen är överbelastad eller felbelastad, så den teorin köpte jag inte alls. Läkaren och jag kom överens om att jag skulle återkomma om en månad om knutorna på halsen inte försvunnit. Vid detta laget hade jag ju naturligtvis läst på internet och själv ställt diagnosen. Dessutom hade jag börjat undra om inte smärtan i kroppen och knutorna faktiskt hade något samband.
Detta samband var inget som läkaren såg, då jag faktiskt återsåg honom i juli. Han skickade mig då till en öron, näsa-hals läkare. Som även han sa att det inte var något att oroa sig för.
Det har tagit prov i näsan, halsen, blodet och gud vet allt, inget fel har hittats nånstans.

Den sistnämnde läkaren skickade mig dock till provtagning, men mest för att jag skulle få lugn i kroppen och kunna sluta oroa mig. Vid denna provtagning skulle man sticka med nål i knutorna för att kunna klargöra vad det rörde sig om.

Efter en månad undrade jag var tiden för provtagning tog vägen, och ringde upp läkaren. Blev hänvisad till sjukhuset, där hade dom inte fått någon remiss. Ringde tillbaka till läkaren och talade om vad jag fått veta. Oj, så lång tid ska det inte ta, var svaret jag fick. Varpå det sen gick ganska fort. Någon dag senare befann jag mig på sjukhuset, där stack dom mig sex gånger i halsen.
Svaret dröjde en vecka ungefär, och svaret var: att det inte var tillräckligt för att kunna utröna vad det rörde sig om! Då fick jag besked om att det skulle skäras bort en hel knuta istället. Tid för detta fick jag, men inte skar dom i mig då inte. Istället fick jag veta att nålproven visst hade gett indikationer om Hodkins Lymfom. Där kom domen alltså! Jag grät en hel dag!
Ok,, ny tid bokades för operation, där man skulle ta bort en hel knuta. Detta gjordes den 13 november. Jag valde att göra det under narkos. Vilket innebar sjukhusvistelse i två dagar!
Det var röntgen i stora apparater, och det jag var mest rädd för var ju naturligtvis att dom skulle hitta något annat. Men inga golfbollar, svalda flygplan eller andra oväntade föremål hittades i min kropp vilket i det läget gjorde mig glad.

Sen blev det lång väntan, och väntan och väntan! Sen fick jag träffa en läkare på onkologen. En underbar kvinna som jag och vi genast kände stort förtroende för.
Därefter skulle det tas benmärgsprov, vilket inte var det roligaste jag gjort i mitt liv! Men nu är det över. Fick även information om behandling och remiss till peruk. Därefter var det ytterligare en röntgen som skulle göras. Alla svar har inte kommit ännu, men tydligen så påverkar inte de prognosen eller behandlingen.
Då såg jag ungefär hur mitt liv kommer att se ut det kommande året!
Nu har jag behandlingstider, peruk och en stor undran om hur jag egentligen kommer att må! Kommer jag att orka göra något överhuvudtaget?

hår,,,

Ja då har ytterligare en vecka gått!

Ett läkarbesök i onsdags och ett besök hos frisören idag! Hos frisören provade jag mitt "nya" hår. Började med den långa mörka, och den kändes rätt med en gång. Den långa ljusa såg jag bara blek och menlös ut i. Den som var lite kortare och mörk såg jag med en gång att det var helt fel. Den såg verkligen ut som en peruk. Ok, det är en peruk, men det behöver ju inte se ut som en, eller hur! Så utan att ha provat den kortare blonda saken bestämde jag mig, tillsammans med min man, att det blev den långa mörka. Den är faktiskt skitsnygg. Nästan så man längtar efter att få använda den. Precis sånt hår jag alltid velat ha!

Så det slutade med att jag bar hem mitt nya hår i en påse och nu står den i sovrummet!

Nästa vecka är det dags för första cellgiftsbehandlingen, på torsdag kl 10. Det värsta med det är att jag inte har en aning om hur det kommer att påverka mig! Bara känslan av att veta att jag kan bli skitdålig gör mig helt matt inombords. Man vet ju hur dåligt man mår efter en rejäl fylla.

Ja fortfarande inte mycket jag kan göra åt saken, bara att stå ut! Tur att jag har en så underbar man som finns där hela tiden. Och alla andra goa människor som finns runt omkring mig! Ja vad mer ska jag säga,,,,

skyldig

Det konstiga är att jag känner mig skyldig. Skamlig på något sätt. Som om jag är mindre värd för att jag inte kunde hålla mig frisk! Hur ska någon kunna älska mig när jag inte är jag längre. Tänk så mycket lidande jag orskara andra människor. Mina barn, min älskade man! Mina vänner som alla finns där för mig. Alla är så goa o varma o omtänksamma att jag blir helt rörd! Tänker ,,,, att jag kanske inte är värd allt detta.

har fått domen,,,,

I går var det läkarbesök igen! Svaren hade kommit från operationen, och det var precis som dom misstänkte från början. Hodkins lymfom. Den lilla djävulen som försöker ta över!
Svaren från benmärgsprovet var inte klart, men tydligen spelar det ingen roll för sjukdomsförloppet eller behandlingen.
Från och med nästa torsdag kommer mitt liv att förändras från en dröm till en mardröm! Fyra olika cellgifter kommer att sprutas in i mitt blod varannan torsdag i åtta månader. Antingen vill dom sätta en slang i armen på mig. Den syns och måsta ha bandage runt sig hela tiden. Man kan duscha,,,, det var ju hyggligt!!!! Jag tänker inte ha en sådan!! Istället kan dom operera in en liten dosa vid nyckelbenet, den är av metall och syns inte direkt, men den kommer ändå att synas genom att det blir en utbuktning där. Hrm,, jag vill inte ha en sådan heller!
Sköterskan kollade mina vener igår, och dom såg bra ut, så länge det går får dom sticka mig direkt i armarna. Är jag kanske dum och fåfäng? Men nåt helt o fint kan man väl få ha kvar, eller hur! Vi får se hur det går med det där!

I dag ringde killen från frisören där vi tittat på peruker! Imorgon ska vi dit och prova o kolla vilken jag gillar. Frågan är om jag kommer att gilla någon? Eller alla?`
Ärligt talat så tror jag inte riktigt att jag har fattat vad det är som händer ännu. Alltin känns ju precis som vanligt! Konstigt, eller hur?
Redan i somras när jag upptäckte de här knutorna satt jag och läste på internet, och det fanns typ två sjukdomar som passade in. Den ena var Hodkins lymfom och den andra något lindrigare. Men då tänkte jag, att nää, inte kan jag har cancer. Sånt slår man ifrån sig. Och läkarna sa ju att det inte var något att byr sig om!
Nu vet vi bättre!! Kanske ställde jag själv diagnosen redan då, och ärligt talat så har jag känt i den berömda maggropen att det var illa ställt. Men har inte vågat uttala det!
Kanske har jag varit så förberedd att jag redan sörjt?? Jag vet faktiskt inte just nu. Ibland tror jag att hjärnan kanske spelar mig ett spratt. Borde jag ligga ner och bara gråta? Kanske inte nu, men säkert kommer det stunder när det händer!

sista jobbiga undersökningen,,,,

,,,, tror jag. Idag jag fått tagit ett benmärgsprov. Vilket innebar att dom stack mig i höftbenet flera gånger vilket var otroligt otrevligt. Men nu är det över. Nu väntar en röntgenundersökning till och det är ju en baggis nuförtiden. Börjar redan känna mig hemma på sjukhuset, ingång 75.

Det känns som om man går en bit ovanför marken. Allting känns osäkert. Väntar fortfarande på provsvar och behandlingsalternativ. Igår var vi och tittade på peruker. Fy fan. Det kändes jävlig ödesdigert! Just nu inga fler tider inbokade så jag får en liten andhämtningspaus! Men sen rullar snart allting på igen.
En sak är klar, vi SKA åka till Turkiet i juni, stor solhatt, solglasögon och en stor spypåse på planet så löser det sig nog!

Dagen efter dagen innan,,,,

Detta är dagen efter igår, och dagen innan imorgon. Nånstans mittemellan något!
Konstigt nog har jag känt mig nästan precis som vanligt denna helgen. Har gjort vanliga saker och sovit ovanligt gott. Stesolid heter min nya vän om natten!
Men nu när helgen snart är slut så kommer måndagen. Och med den så kommer ett nytt läkarbesök som jag inte har en aning om vad det kommer att ge. Och plötsligt blir man påmind om att allting inte är som vanligt längre. Kommer det någonsin att bli som vanligt igen? Kan det bli som vanligt?

Ny dag

Lördag idag, vanlig dag, göra vanliga saker. Bara det att ingenting känns vanligt längre. När jag tittar mit i spegeln ser jag en sjuk människa.
Sov gott i natt trots allt, kanske berodde det på tabletten jag tog igår kväll. Den fick mig att domna in, domna bort. Har inte ens hört min lilla vovve som vill komma upp i sängen till mig!

Nu ska vi göra saker som vi har bestämt sen länge. Flytta garederober o sånt. Plötsligt så känns det så meningslöst.
Bredvid mig ligger två underbara pälsbeklädda vovvar o kelar med varandra. Min man målar i hallen. Och här sitter jag och beklagar mig! Ska gå o hjälpa min älskade man nu!

En djävul

Operationen är genomförd och man känner sig helt matt. Svaren på röntgen är också klar. Det visar sig då att jag har en djävul i min kropp som sakta men säkert brer ut sig och försöker ta över. Djävulen heter Hodkin. Det som det handlar om nu är att se till att han inte får en chans!

På måndag ska jag till onkologen och få träffa en specialist i ämnet. Det som väntar mig är behandlingar som strålning och cellgifter! Dessa cellgifter kommer att förvandla mig från hyfsat vacker till ett missfoster utan hår. Det är då djävulen tror att han har vunnit. Och förmodligen jag också!
Hur fixar man detta, fåfäng kvinna i sina bästa år, älskar hår, smink, kläder och allt sånt. Peruk, ja det får jag ju naturligtvis. Men hur fan kommer detta att se ut? Jag älskar mina "lösnaglar" som ju faktiskt inte är lösa utan byggda. Jag älskar mina plasttuttar som ju är av silikon. Ja onaturligt, visst. Men lägg till detta, peruk och lösögonfransar samt målade ögonbryn. Jag kommer att se ut som en transvestit. Kanske bättre jag satsar på toppluvan, kanske med hål för ögonen! Trivialt, eller hur!
Förövrigt så är det här med håravfall inget att sörja, tänk att slippa raka sig under armarna, eller benen eller andra ställen man rakar. Man kunde ju få bestämma vart man skulle tappa håret nånstans. Då hade jag bestämt att tappa allt utom på huvudet!

Väntan

Ja, då sitter man här. Väntar! På vad? På att få veta, av vad, hur länge? Och jag med mitt kontrollbehov, några säger att jag har ett sådant, jag vill väl inte erkänna riktigt! Men det är kanske så att jag har ett kontrollbehov!
Jag vill planera och veta vad som händer den dagen jag inte finns här mer! I nästa andetag rinner allt av mig. Finns inget jag kan göra! De som finns kvar löser det nog!

Hur lång tid får jag på mig? Att leva! Kommer skuggan av döden alltid hänga över mig och oss även om jag klarar detta? Kan man återgå till ett normalt liv? Kanske, kanske inte. Det är så mycket man inte vet, och tur är kanske det.
Jag tycker att jag har så mycket kvar jag vill göra, så mycket kvar jag vill uppleva. Jag vill!

Imorgon är det torsdag! En vecka efter Beskedet! Imorgon är det operation som gäller! Själva operationen är jag inte orolig för, snarare resultatet! Jag har svårt att tro att allt är så enkelt, slätstruket. Att det är det dom misstänker, får behandling och blir frisk! Jag tror snarare att det är antingen bättre eller värre! Kanske säger dom att dom haft fel, att det inte är något farligt. Eller så är det värre! Jag förbereder mig på det värsta! Det är bara att inse, det finns inget jag kan göra! Bara vänta och låta det som ska ske, ske!