Och här är sladden,,,,,

Här är sladden som maken hade hängade som en svans under bilen ända till Vetlanda igår,, ha ha,, den har ju klarat sig ganska bra ändå!

När maken är trött

Maken har en motor och kupé värmare i sin bil. Den är kopplad med en sladd i väggen. Väldigt tidigt i morse efter en natt med dålig sömn körde han iväg till Vetlanda. Och vad hängde utanför bilen när han kom fram? Jo sladden, den hade hängt med hela vägen! Imorgon får han ingen värme i bilen kan jag säga!

Nu har jag kommit igång:-D

Äntligen lite mer förvaringsplats....

Och ganska kul eftersom man kan byta innehåll i dörrarna!

Idag firar vi

Dagen efter

Julaftonen är över! Puh! Tur att det bara är en gång om året.
Jag är ju då ingen älskare av julen, tycker mest den innebär stress,
djupa tankar och missnöjda barn. Och så jag själv naturligtvis som ju
säkert också verkar missnöjd.

Men nej jag är inte missnöjd på det viset, jag är glad för julkappar som jag fått!
En ny mobiltelefon, en kaffemaskin, en klippmaskin till hundarna, en lila termoskanna och en
jättesnygg jacka, allt av bästa möjliga kvalite, form och färg!
Så självklart är jag glad, samtidigt som jag funderar på vad det egentligen är man ska uppskatta med julen.

Jag försökte redan på lillejulafton att finna nån slags harmoni. Huset var städat, barnen nybadade. Valparna
låg o snusade i korgen. Jag var ren och påklädd för en gång skull! Vi väntade våra vänner på glögg och vi skulle slå in en massa julklappar.
Nåväl, jag slog in julklappar och maken tittade på nyheter och vilade lite. Sen kom våra vänner
och vi umgicks med dem en stund.

Maken har som sagt lagat all julmat själv och igår var det bara jansons kvar, som faktiskt jag gjorde ha ha.
Ja det blev bra och ätbart. Sen börjar den eviga väntan på julklappsutdelning. Maten som tagit så mycket tid att laga och sätta fram är färdigäten på nolltid. Julklappsutdelning???????????
Så småningom blev det julklappsutdelning och alla var nöjda,,,, eller,,,, nä inte riktigt.

Det första vi upptäckta vara att lille Linus såg lite ledsen ut, när storebror öppnade sin mobiltelefon! Men, sa vi, där finns en till dig med,,,, och det fanns, paketen var bara bortglömd under granen. Sen upptäcker man att något av barnen, eller rättare sagt de vuxna barnen inte är särskilt glad.
Så jag säger bara en sak, det där med julen är överskattat! Den där lyckliga harmonin vill inte infinna sig, åtminstone inte där jag är. Eller så har jag för stora krav.

Nu är den iallafall över och kvar finns en jävla massa papper!

God Jul

Då var julafton här.
Granen står så grön o grann i stugan.
Under julgranen ligger det massor av julklappar. Hrm,, jag har ju faktiskt fått en massa julkalappar redan,,, så det måste vara till alla de snälla barnen!

Maken har lagat mat i två dagar. Julskinka, köttbullar, brunkål och janssons.
Vad jag har gjort? Risgrynsgröt!

Bra så! Var och en gör det den är bäst på!

Valparna ligger och gosar, med sin mamma!
Fel, valparna ligger och gosar med sin syster!
Mamma vill komma in till valparna, då morrar syster!

Nåt som är fel här va?
Syster har ingen mat! Men kärlek har hon!

Nu ska vi sticka hål på julaftonslugnet här och köra iväg
och göra något sista inköp.
Kom ju på att vi glömt köpa julkappar till pudlarna!

Önskar alla en riktigt mysig julafton.

God Jul

The Poodles

Som ni säkert förstått så har vi en hel massa pudlar här hemma nu. Närmare bestämt nio stycken.
Mammahunden Kazey och valpen från förra kullen som heter Kayla. Och så sju nya små underverk som imorgon är en vecka gamla.

I onsdags föddes valparna på några timmar och därefter har det varit nattvak och jag har även räddat livet på en liten valp. Det är ju lite trångt vid "matbordet" sju valpar och åtta spenar. Hon hade helt enkelt fått lite för lite mat och gick ner i vikt. Mem jag handlade snabbt och gav henne flaskan. Bara efter någon timme hade hon samlat kraft och orkade själv dia.

Nu går viktkurvan stadigt uppåt. Tre av valparna är riktigt stora och knubbiga ha ha, man kan ju undra om det ska bli kungspudlar av dem!

Idag hände något som jag inte väntat mig. Vår lilla lilla Kayla, som ju varit "valp" hittills ha ha, hon har nog känt sig ensam och lite övergiven sen valparna kom. Men idag hoppade hon helt sonika ner i valplådan och där har hon sedan tillbringat det mesta av dagen! Hon

Hon har tvättat valpar och gosat med sina halvsyskon! Och det måste vara någon instinkt, för hon la sig liksom tillrätta och ville mata valpar (understa bilden). Men ingen mat kom det väl där! Under tiden hon roade sig så låg mamma Kazey i en korg vid sidan om och tog igen sig.

Detta är något av det sötaste jag sett i hela mitt liv!! Dessa underbara valpar och dessa mysiga pudlar.
http://www.pudellycka.se/

Granen

Vi den här tiden på året tar de flesta in en gran i sitt hem. Jag måste erkänna att jag inte är något riktig fan av denna sed!

Somliga köper sin gran på stan, andra åker ut i naturen och hugger en själv. Maken får varje år som gåva att hugga en gran. Så därför har vi gran!

Något år har granen fått stå på altanen, då jag tycker det är lite (läs jävligt) jobbigt att ha den inomhus. Det har dock hänt att den fått stå inomhus, kanske har det varit de gånger vi fått tag på en gran som är lite mindre. För varje år säger jag samma sak, vi ska försöka hitta en gran som är lite lagom stor,,,, eller liten :-o

I år blev det faktiskt två granar, ja hör och häpna! En lagom och en liten. Tanken var nog att ha den som är lagom inne, men det visade sig vara platsbrist. Det finns ärligt talat inte plats att sätta en gran här! Så det blir altanen.
Den lilla däremot fick en hedersplats mitt på matbordet!
Det har på olika bloggar talats mycket om hur en gran egentligen skall kläs! Och jag är rörande överens både med mig själv och med många andra, om att det ska vara enhetliga färger osv osv.

Just nu ser det lite klent ut, men imorgon ska vi ut och köpa mer saker att sätta i granen, och om det inte syns så är årets "innegran" klädd i silver.

Hundrapport

De små valparna mår jättebra nu. Viktkurvorna går bara uppåt:-)
Nattsömnen blir ju vad den blir, har svårt att lämna dem så
jag har lådan bredvid sängen nu, några nätter till iallafall.
Sen ska jag försöka att låta den stå utanför sovrummet.
Men det är liksom matkoll en gång i halvtimmen.

Idag har en valp blivit tingad!

Tidig julklapp

Ibland kommer tomten tidigt :-)
Nu ska jag bara lära mig att använda den här!

Väntans tid är över

Valparna har kommit! Sju små underverk kom till världen idag mellan 11.30 och 14.30. Snabbt och hyfsat enkelt gick det hela.
Kazey är en fantastisk hund, hon har skött sig perfekt. Mitt emellan krystvärkarna åt hon honungsmacka ha ha. Och så hann hon gräva lite i trädgården oxå:-)
Tre pojkar och fyra flickor, alla är aprikosfärgade!
Bilder kommer snart på http://www.pudellycka.se/

Naglar eller klor

På en annan blogg som jag är flitig läsare av har man den sista tiden bl a kunnat
läsa om Monas nya naglar. Till skillnad från mig så är hon inte riktigt van
att hantera naglarna :-) Många goda skratt finns att hämta där!

Det har också uppstått diskussioner om snyggheten med byggda naglar.
Och jag har som de flesta andra min uppfattning klar!
Klor är fult!
Och med klor menar jag byggda naglar som är alldeles för långa
och krokiga.

Med risk för att närma mig klostadiet har jag idag varit hos min nagelteknolog och
byggt. Kan tala om att jag har gjort detta sedan 2003, så jag är hyfsat van. Och
konstigt nog så jävla van att jag inte klarar mig utan. (Och Mona,,,, det funkar att
bajsa ha ha)!

För att berätta lite mer så var det från början meningen att uppbyggnaden mer
skulle fungera som en stabilisering till den egna nageln och synas så lite som möjligt!
Men det här med nagelbyggande ger mersmak och det blir roligare och roligare att låta naglarna
märka ut sig och det har numera blivit lite längre, lite vitare och lite mer markerade än de var från början!
Dock tycker jag fortfarande det är fult med klor.

Och så här ser de ut idag,,,,

Missförstånd!!??

I mitt förra inlägg blev jag tydligen missförstådd, iallafall av min man.
Och därför vill jag nu klargöra följande.

Jag älskar min man och är lycklig med honom. Han är en underbar människa.
Inget snack om saken. Jag kunde inte haft det bättre och vill inte byta ut det mot något!

Att jag sen är den jag är och mår som jag mår beror inte på något sätt på min man.
Jag är helt enkelt besviken på hur mitt liv har utvecklat sig, men det är
fortfarande inte hans fel.

Att han inte förstår mina känslor kan ju bero på att han är mitt uppe i karriären
och jobbar mycket, även i sitt huvud då alltså när han är hemma.

Helt klart står ju att vi har jävligt olika liv, och möjligen kan det vara svårt
för motparten att förstå hur det känns. Han har ett liv här hemma och ett på jobbet
där han får vara social och fylla en mening. Full rulle med andra ord! Och självklart
får han sina behov tillfredsställda i alla hänseenden.
Jag är här hemma, och visst, fyller jag nån mening, här är ofta väldigt välstädat
och familjemedlemmarna har rena kläder att ta på sig! Och några gånger om året kommer
jag härifrån. Då kan jag välja mellan de femtio fina klänningar som jag har, det gäller att välja rätt
för det dröjer till nästa gång. Och ja, min man har rätt, jag har varit utomlands flera gånger de sista åren, vilket aldrig har hänt tidigare. Men det kan tilläggas att maken inte är riktigt lika road som jag!

Så fick jag till lite bitterhet iallafall :-)

En hemmafrus bekännelser ?

Uppe med tuppen idag! Sover ju inte så där himla bra nu för tiden!
En bidragande orsak är min lilla hund som ska ha valpar vilken dag som helst!
Har legat med handen på hennes mage jättelänge och känt de små liven
sprattla runt därinne! DET är ett fantastiskt ögonblick.

Tycker jag! Maken delar inte min uppfattning! Men det är kanske manligt!
Men visst är det lite tråkigt att inte kunna dela glädjeämnen!

När man ligger där i mörkret och inte har något annat att hitta på, så är det huvudet
som jobbar! För jag tror inte att någon i familjen hade blivit så glada om jag börjat möblera om
och måla, eller kanske dammsuga och städa, klocka fyra på morgonen!!

Nä, då jobbar huvudet istället och man försöker hitta lösningar och svar på både det ena och det andra.
Varför tycker jag till exempel inte att det är kul att maken ska åka två veckor till Chile i januari??
Är jag avundsjuk? Nej det är jag inte, verkligen inte! Men, och nu kommer det stora resonemanget:
att vara singel innebär ju att man gör det mesta själv! Jag har varit singel i tio år så tro mig, jag vet. Alltså har jag gjort det mesta själv! Klart där!

När man då träffar någon, gifter sig och skapar ett liv tillsammamns! Så blir det ett hyfsat
bryskt uppvaknande när man märker att det mer och mer övergår till att vi gör saker på
vars ett håll!! Men det är kanske en vanlig företeelse i förhållanden som varat mer än ett år!
För att vara mer korrekt så gör maken allt med jobbet. Middagar, julbord, bowling, dagsresor,
övernattningar och så tvåveckorsresor till mycket varma breddgrader.
Allt med orden "ja men det ingår ju i jobbet" tillsammans med ett litet konstigt leende som jag inte riktigt
blir klok på! Och så det där, liksom, han "får ju vad han behöver" genom jobbet, och gratis dessutom.

Så, där for mitt glammiga liv sin kos!

Klart att han tycker det är roligt! Fattar väl jag det, ha ha! Medans han är iväg med sina "jobbgrejor"
är jag hemma och städar, tvättar och försöker hålla mina "dampungar" i schack.
Dessutom förväntas jag nu söka nytt jobb, som om dom växte på träd!?

Med en kropp som känns som om den faller sönder, ont som fan! Tar någon timme innan
man har ledat till sig så att man kan gå normalt. En mage som förvandlas till en cementklump
på mindre än två timmar. Och uppenbarligen ett huvud som inte är som det ska!

Hade jag varit gift med mig så hade jag nog oxå åkt till Chile i två veckor med ett
leende på läpparna, ha ha.

Nåväl, efter som jag nu är här liksom, så kan vi lika gärna löpa linan ut, därför
tänker jag ta min läkare på ett läkarintyg. För jag har faktiskt inte energi, ork, lust
eller glädje nog att sälja mig själv på arbetsmarknaden just nu!

Klok som en pudel

Jag har en liten, liten pudel. Hon är väldigt förtjust i min mans dator! Ska helst ligga på den! Klok hund!

När man inte har nåt annat att göra!

Uppdatering: Jag förstår att många undrar över vad det är jag sysslar med, egentligen!

Men det är så, att i början av 2008 började vi fixa i vårt sovrum.

Sedan dess har det stått typ spacklat och klart för målning.

I går tog jag äntligen fram den kraften som behövdes för att måla taket.

Jag fortsatte ner längs väggarna, av en enda anledning, för att det inte ska ta

ytterligare ett år innan det nu blir klart, ha ha. Den risken finns ändå kan jag meddela.

Återkommer i ämnet!

Råttan

Vi har en tid haft problem med möss i huset. De gnager och krafsar och störar sig.

Maken la ut råttgift. Vilket får till följd en otäck stank i huset som sitter i någon vecka i stöten. Någon råtta har vi dock inte sett förrän idag!

Den här stackaren hade förnuft att dö på ett synligt ställe.

Vi pratar fan inte små skogsmöss här inte!

Stackars liten! Ja, jag menar det, gillar dom faktiskt bättre levande!

Funderingar om vardagen

Det kommer för mig då och då, det här med vardagen! Vad är egentligen
vardagen? Är det då allting är som vanligt? Och vad är som vanligt då?

Minns att i början av mitt förhållande till min numera man, så sa vi saker
som "vi ska aldrig bli som vanligt"! Det måste vi se till, att det inte blir som "vanligt".
Då menade vi naturligtvis att vi inte skulle glömma bort vår kärlek, att den inte
skulle få beblandas med sånt som kallas vardag.

Kärleken skulle alltid stå över allt det där, och alltid finnas kvar!

Hur ser vardagen ut då?
Jo, maken går till jobbet, hyfsat tidigt, det vill säga allt mellan kl 6 och kl 8. Han kör då för det mesta till Kristianstad, även om han någon gång stannar kvar i Malmö. Han jobbar sen hela dagen. Numera kommer han oftast inte hem före kl 18.

När han kommer hem är han trött som en gnu, helt förståelig! Han vilar då en stund.
Han tillhör den kategorin människor som kan somna på två minuter, typ.

Själv behöver jag minst en timme för att somna om jag överhuvudtaget gör det!

Han sover inte så länge, det är också en gåva han har, det kan räcka med en kvart men
blir ibland längre.

Nåväl, sen är det ungar och mat och hela baletten. Sen går jag och lägger mig.
Så, totalt får vi väl i genomsnitt en timme om dagen tillsammans.

Är det den timmen som är vardagen, eller är det all den andra tiden som är det?

Kan man gå en kurs?

Märkliga upptäckter

Att cellgifter medför vissa och långvariga biverkningar vet väl alla
som blivit behandlade med sådana om!

Den 13 november var det ett halvt år sedan jag fick min senaste behandling.
Och det är inte alltid så lätt att nu veta vad som är vad, och vad som egentligen
beror på cellgifterna och vad som beror på normalt åldrande av kroppen!

Jag har iallafall den senaste tiden gjort vissa upptäckter, som jag är säker på
har med cellgifterna att göra. Strax innan jag var klar med mina behandlingar
så var det två naglar på fingrarna som hade blivit lite skadade. Men inte mer
än att det liksom växte bort på en månad.

Ett finger på var hand, blir nu alldeles vita och känslolösa när jag går ut och
blir kall om händerna. Första gången jag såg det blev jag rädd!
Men nu börjar det gå upp ett ljus här, det är nämligen samma fingrar som
hade skadade naglar! Vilket sammanträffande!

Tillfälligt avbrott!

Så får man väl se det!
Har mycket jag skulle vilja skriva av mig,
men med hänsyn till min omgivning så gör jag det
någon annanstans!

Min lilla lila bil

Hrm

Onekligen är det ju så, att när man ser sig själv på bild
blir det väldigt tydligt att man behöver se över sitt
sätt att sminka sig, ha haaaaa
eller kanske kan man skylla på ljuset i badrummet samt
synen som blir sämre och sämre,,,,,,

Ta i trä!

Idag är den där dagen, när vi skulle sitta ihopkurade i soffan
allihopa och inte röra oss ur fläcken.

Varför det då? Undrar ni säkert!

Jo, för att jag själv har nominerat denna dagen till otursdagen med stort O!

För exakt två år sedan gick mina små barns pappa bort!
För exakt ett år sedan fick jag diagnosen cancer!

Nu är det inte så att vi sitter här omslingrade, var ju tvungen att
släppa iväg maken till jobbet imorse! Så där är han, och här sitter jag och arbetar!

Och än så länge är det lugnt,, ta i trä!

Visst ja, håret!

Glömde ju faktiskt att visa mitt nya hår, ha ha.

Var faktiskt hos frisören förra veckan, och det var andra gången.

Denna gången fick hon snällt göra slingor, och det måste jag medge,

att lite mindre "hjälm" blev det ju.

Alla säger verkligen att det är snyggt, att jag klär i det och till och med att jag

ser mycket yngre ut idet!!

Då kan man ju genast undra,,,,, hur tyckte ni egentligen att jag såg ut tidigare,, ha ha!?

Ok, jag kan hålla med, jag tycker också att alla i den här situationen verkligen är fina i sitt

hår, och jag tycker verkligen att de klär mycket bra i den nya frisyren,

Så jag tror på vad ni säger. Absolut, ja jag menar, vad ska man säga!

Min personliga önskan är naturligtvis, självklart, lite mer hår tack. Även om ni tycker jag blir ful sen!

Måndagsmys

Aha

Det är ju en hel del som far genom mitt hvud nu för tiden.
Sover dåligt, drömmer konstigt, funderar mycket!
Och hela tiden försöker jag komma på vad det är som gör att
jag mår som jag gör. Varför jag tänker som jag gör.

Just nu var det nåt som slog mig, AHA !!

Förut levde jag och var lycklig och glad. Jag såg fram emot saker
och kunde glädja mig åt en hel massa liksom.

Nu är jag rädd för allt, för att, det som inte fick hända och det som
jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig skulle hända,
det har hänt!! Det har faktiskt hänt!

Men det är ju inte det värsta som kunde hända! Jag är ganska nöjd
faktiskt, trots allt! Men nu när jag plötsligt vet, att saker som inte
händer faktiskt händer ändå!
Då plötsligt förstår jag att allt jag inte vill ska hända, sånt som jag är rädd för, det kan hända!

Plötsligt blev jag så fruktansvärt sårbar, och upplever att jag inte lever i nuet längre,
utan befinner mig mycket längre fram, och det mesta jag upplever är oro.
För jag vågar inte vara glad, vågar inte glädja mig åt något, vågar liksom inte
ta ut gläde i förskott.

Jag vet, det är inte riktigt normalt. I andra fall hör man folk som varit allvarligt
sjuka och blivit friska, de ser plötsligt livet med andra ögon. Tar vara på tillfällena,
tar vara på lyckan och glädjer sig åt vartenda ögonblick och varenda dag av livet.
Men så är det inte för mig. Varför?

Förra veckan,,,,

Förra veckan, var mannen ute på "jakt"

hem kom han med,,,,, lamkött !! :-)

Ryck upp mig

Har fått mycket gensvar på mitt förra inlägg! Tack alla!

Och äntligen har ni satt ord på det som jag inte själv kunnat beskriva eller förklara!

Nämligen: "DEN STORA TRÖTTHETEN" och HANDLINGSFÖRLAMNING

Helt klart ord som beskriver precis hur jag känner det nu!

Förstår också att det är vanligt att det blir just så här efter det jag gått igenom!

Men kul är det fan inte! Och man önskar verkligen att man bara kunde "rycka upp sig"!

Om man kunde gå i ide

Hm, nu har jag funderat i flera dagar på vad jag ska skriva här. Eller rättare sagt hur jag ska skriva det!
Vill inte vara nån gnällkärring som bara har elände att skriva om, vill ju vara rolig och läsvärd och skriva en blogg som nån tycker är kul och intressant att läsa.

Men så fort jag satt mig vid datorn blir det liksom kortslutning i den som kallas hjärnan. Precis som med allting annat så blir det en katastrofal röra inom mig och jag har ingen aning om hur jag ska bena upp saker och ting. Spelar ingen roll om det är att städa en toalett, stoppa in en maskin tvätt eller om det handlar om att gå och duscha och göra sig iordning. Allt, precis allt, är bara så jävla motigt och det är knappt att det går att genomföra. Känns som om en orkan har slängt iväg allting på flera mils avstånd och så är det jag som ska samla ihop allt.

Tänk då att det finns massor av små "projekt", som man vill eller kanske rentav måste genomföra. Det blir bara överjävlamycket! En jäkla massa orkaner blir det!

Och så det här med tröttheten, egentligen så upplever jag mig inte som trött, inte rent fysiskt iallafall. Men det är jag nog. Sov dåligt under en period, vilket nu har lett till att jag tar en liten vit pilla varje kväll. Detta har resulterat i att jag somnar som ett litet barn och sover nästan gott varje natt!

Men, jag undrar, sätter den där lilla vita pillan sina spår även dagtid? För jag skulle kunna ligga under duntäcket hela dagarna utan att röra mig ur fläcken. Orkar inte, har ingen lust.
Hur skulle det varit utan den lilla vita pillan då? Jo, då hade jag inte sovit bra på natten och naturligtvis varit astrött på dagarna. Så det är väl bara att välja, pillertrillad eller inte.

Tänk om man kunde gjort som vissa andra smarta varelser här på jorden, tänk om man kunde gått i ide! Då hade jag gjort det nu!

Måste bara

Klimakteriekärring

Prästen på Lydiagården sa mycket kloka saker till oss. I allt han sa kände vi alla igen oss, helt alltså!
Märkligt kan man tycka, men så är det.
Han sa också en sak, en sak som kan hjälpa oss alla tillbaka till ett hyfsat normalt liv.
Det finns en sak som kan hjälpa!

Samtal !!!!

Ok, han menade inte att alla ska springa till kuratorer, psykologer och präster då för att tömma sin själ och sitt hjärta. Han menade att de flesta av oss har nära och kära runt om oss, som vi kan dela våra känslor med, om och om och om igen. Ända tills det liksom är klart!

Hur gnällig blir man då? Undrar jag!
För nästan precis ett år sedan låg den liksom och osade i närheten (ungefär som en död råtta som vi just nu förmodligen har på loftet), min sjukdom. Själv förstod jag nog att något var galet, men va fan. Cancer kan man ju inte få, eller hur?
För ett år sen jobbade jag och vi som vanligt. Ni vet, upp på morgonen, iväg till jobbet. Hela dagen tillbringar man där. Hem, trötta barn, hundar som vill ha kärlek. Mat som ska stå på bordet för det finns de som är hungriga.

Känslor som liksom blir bortträngda av allt vardagligt.

Nu gnäller jag inte om det för jag har det så jävla bra så jag borde skämmas!
Mina barn är en gåva och helt underbara, egentligen. De har fått reda på allt som hänt med mig under resans gång. Men egentligen aldrig ställt frågor eller undrat något. Jag är vuxen nog att förstå att det inte har att göra med ointresse. Självklart är de glada att se en helt vanlig mamma som kommer och går till jobbet, tvättar deras smutsiga kläder, är lika glad eller irriterad som vanligt. Kanske har de inte ens vågat tänka tanken klart! På vad som kan hända!

Hundarna är fullkomligt kärleksfulla och det absolut trognaste man kan tänka sig! De har legat vid min sida under alla dagar jag inte orkat göra något alls!

Maken älskar mig och är väl ungefär lika trogen som barnen och hundarna! Han har funnits med mig på nästan varenda behandling jag gjort under året. Han har varit med hos läkare och kurator. Han gick ner i arbetstid så han jobbade bara 100 % under en tid. Dessutom är han en utmärkt kock som tillagat näringsrik mat till både mig och barnen!

Jag känner mig själv och vet att om jag haft mitt jobb kvar när jag blev sjuk, så hade jag nog släpat mig iväg dit i både tid och otid. Sån är jag! Hade nog sett till att allt "var som vanligt" och dragit in lönen till hushållet!
Men vad hände, jo jag blev arbetslös, sjukskriven och de pengarna som kom i mitt "lönekuvert" kunde de lika gärna gett till välgörenhet, eller kanske var det precis vad de gjorde:-)

Nu har jag jobbat heltid sedan mittan av juni. Alltså, det har funkat bra. Nu har jag ett oförskämt bra jobb där jag jobbat en del hemma den sista tiden. Kanske är det tur. För jag är trött, jag är orkeslös iallafall rent mentalt. Folk brukar fråga hur jag orkar, att jobba alltså! Men det är ju det man är van att göra. Och eftersom jag är frisk, så förväntas jag ju naturligtvis att vara "som vanligt". Just nu, måste jag erkänna att det kanske är lite mycket, det blir lite rörigt. Vet inte riktigt var jag ska börja, eller hur jag ska reda ut olika saker. Glömmer saker, tappar koncentrationen och , och , och,,,, min man kallar det kontrollbehov. Men det är något som uppstår när jag försöker reda ut saker och få upp koncentrationen och fokus.

Hur känns det nu då? Ja jag är ju frisk nu!! Fortfarande så hör jag dagligen "då är du väl glad nu"! Ja det är klart jag är glad, glad att slippa skiten, men jag är inte glad åt allt det har medfört!
Och vem pratar jag med? Vem är intresserad och vem orkar lyssna?
Du är ju frisk nu, vad ska vi prata om?
Nä själv är bäste dräng sägs det!

På Lydiagården träffade vi också en onkolog. Jag tyckte det var bra att träffa henne, och liksom kunna ställa sina frågor en gång till utan att bli sedd som en hypokondrisk tjatkärring som inte fattar att man är frisk. Berättade för henne om smärtorna i kroppen, de svullna fingrarna och fötterna, svårigheten att röra sig normalt. Huvudvärken varje dag, som gjort att jag numera är missbrukare av treo. Rädslan för ny cancer.
Hon var mycket förstående och förklarade, som så många gjort tidigare, att biverkningar kan sitta kvar i två års tid! Dessutom är ju mina symptom eller biverkningar eller vad vi nu ska kalla det, typiska tecken på att man kommit i klimakteriet.
Och med tanke på den starka behandling jag fått så var hon övertygad om att jag kommit i klimakteriet!
Tack för kaffet!

Så, nu är jag alltså en klimakteriekärring.

Cancer är: en jävla sjukdom som förstör en eller flera människors liv!
Cancern i sig behöver nödvändigtvis inte göra människan sjuk!
Men eftersom den konstaterats måste den behandlas!
Behandlingarna trasar sönder såväl kropp som själ.
Behandlingarna kan dessutom göra att patienten känner sig ful och tappar självkänsla och självförtroende!

Nu har den dessutom tagit min kvinnlighet ifrån mig. Det finns inget mer cancern kan ta från mig nu, den har tagit allt och gett jävligt lite tillbaka!

Lydiagården

Mest för att ni inte ska tro att jag rymt eller så, tänkte jag skriva några rader.
Förra veckan var jag ju på Lydiagården. För de som inte vet vad det är för ett ställe kan jag berätta att dit får man åka, om man vill, för att rehabiliteras från sin cancersjukdom.
Det låter ju inte så dumt, eller hur?

Själva platsen var kanonfin, med skog och mark ända in på knuten. Och just förra veckan var vädret inte så där himla grått och vått. Det var vindstilla och uppehåll precis hela veckan. Så en liten promenad blev det för min del. Ja, den var inte så liten för den tog en hel timme. Sista biten trodde jag inte att jag skulle klara, men jag släpade mig i mål, så att säga. Så var beviset ett faktum, man är helt jävla nedgången i kroppen.

Personalen där, vill jag bara hylla. Helt underbara människor som tog hand om oss hela veckan. Och maten, ska vi ju inte snacka om. Har aldrig ätit så mycket och så gott som förra veckan. Frukost, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe, middag med efterrätt och sen ostbricka på kvällen. Vi åt och åt och åt. Och gott var det. Speciellt en liten dessert som vi var många som blev förtjusta i, det var toscapäronen! Vi gick både en, två och tre gånger ha ha.

Under veckan fanns olika aktiviteter. Samtal enskilda och i grupp. Sjukgymnastik eller bara promenader i naturen, vattengymnastik. Och så en del föreläsningar som var väldigt upplysande, mycket man inte visste fast man har haft cancer.

De andra som var där, ja vad ska jag säga. Redan när vi varit där en timme pratade vi som om vi känt varandra i flera veckor. En del pratade man mer med och en del lite mindre, men så är det ju alltid!
Vi fick en enormt bra kontakt och en del av de kontakterna kommer vi att vårda. Jag kan säga som så, att de samtalen vi hade med varandra gav mycket mer än vad en kurator någonsin kan ge. Vi har skrattat, så tårarna runnit men också fällt en tår i ren förtvivlan.

Jag förstår att jag inte är ensam med mina tankar och känslor. Det är nästan skrämmande att höra. Men de tankar och känslor vi har är nästan exakt samma. Det var en präst där, och det han berättade för oss, skulle lika gärna kunnat vara en berättelse om mig.

Det var en kamp att köra dit, det var en underlig känsla blandat av obehag och glädje. Och tyvärr så kändes det likadant när jag körde hem. Jag vill inte påstå att jag mår bättre nu än innan jag varit där. Men kanske har jag en del verktyg med mig hem som kan komma till användning!

Ett hjärta i brand!

Nödtelefon?

Men glöm inte sätt i sladden!

Ut i skogen,,,,

Blandade känslor

Har lämnat hemmet bakom mig, min man! Mina barn! Och mina söta små pudlar!
Det är med blandade känslor jag nu sitter på Lydiagården, ett rehabiliteringshem för cancerpatienter.
I bilen hit funderade jag på varför jag åker hit! Har jag haft cancer? Nä,, eller jo fan, det har jag ju!
Men sen i maj har livet liksom rullat på i en jäkla vänster, nästan precis som vanligt! Har jobbat heltid och skött hemmet precis som jag gjorde innan jag blev sjuk!
Har tänkt, lidit och presterat! Men inte levt! Inte kännt! Vet egentligen inte vad jag har gjort! Och tiden har bara gått! Vad är det egentligen som har blivit skadat under denna resa?
Är jag här för att samla ihop spillrorna av mitt forna liv? Kan jag få tillbaka mitt liv igen? Kärlek, passion, ömhet, närhet, vänskap och allt det som fanns innan.
Vi har nån gång sagt, att om vi klarat oss igenom denna resan, klarar vi allt. Men frågan är ju, har vi klarat resan?

Nu ska jag ta steget ut ur mitt rum här, och titta mig omkring. Förhoppningsvis träffa trevliga kvinnor som jag har något att dela med. Har varit här i en halv timme och saknar hemmet och allt som finns där så mycket att det gör ont! På fredag får jag åka hem!

Förklädda hästar!

Veckan har bestått av hårt arbete både på jobbet och i hemmet. Himla vackert väder men ack så kallt. På min runda i onsdags hittade jag de här ko,,, nä hästar var det visst. Förklädda kanske ha ha!

Ännu mer asjävlakallt

Satte upp värmen igår under lednìng av maken! Antingen så driver han med mig eller så gör nån annan det!

Tur man sitter i bilen ehh

Asjävlakallt

Rutchkanan to hell

Om ni tänker er att ni åker en rutchkana, och då pratar jag om rutchkanan to hell.
Precis i början av åket ser ni en lucka strax ovan för er. Luckan är omöjlig att nå!
Inte mycket att göra, eller hur, bara att kasa vidare.

Nu är det så att i natt befann jag mig på andra sidan luckan! I en dröm alltså! Jag irrade omkring i nåt som kan likna en stad eller så. Sökte nog ett möte med min man, som inte mötte mig! In och ut genom dörrar, fram och tillbaka! Plötsligt ser jag en lucka, en liten bit upp. Öppnar luckan! Och som tur är tittar jag försiktigt över kanten innan jag hoppar igenom,,,, hade jag inte gjort det hade jag hamnat i den där rutchkanan, to hell!

Mannen hittade jag inte heller!

Detta och mycket annat har jag ägnat natten åt!

Funderingar på den där rutchkanan gav jag upp framåt förmiddagen. Men när jag satt i bilen, på väg ut till bönderna, började tankarna virvla runt på andra saker, eller kanske är det samma saker.

Egentligen är det inte så ofta, man ger sig tid att tänka! Egentligen är det inte så ofta man ger sig tid att leva heller! Eller känna efter. Fördjupa sig och försöka sätta fingret på vad det är som är fel!

Har nämligen undrat länge, vad fan är det för fel på mig? Och kanske, kanske kom jag en bit på vägen till svar idag! Jag lever inte! Jag känner inte! Alltså finns jag inte!

Tänker alldeles för mycket. Försöker hålla alla faror ifrån de jag älskar! Konstgjord andning, eller nåt! Kan jag inte ta mig ifrån det här, kommer jag att förmodligen sitta som en gammal bitter kärring om några år. Och kunna konstatera att jag inte levt, att jag inte njutit, inte älskat, inte sagt att jag älskar, inte kramat, inte pussat utan bara haft fullt upp med att vara rädd för allting hela tiden så försvann livet liksom på det!

Snacka om rutchkanan,,,, to hell!

Om att bli godissugen en söndagskväll

Det ena ger det andra,,,,

Ja, då var denna helgen också slut! Efter ett trevligt krogbesök i fredags var huvdet i vanlig ordning tungt och oregerligt igår! Konstigt att man liksom aldrig fattar!
Hur som helst så vaknade jag till liv framåt eftermiddagen för att sen vara dödligt trött några timmar senare.
Behöver jag säga att jag sov gott i natt!

Som vanligt är jag hyfsat segstartad på morgnarna! Men efter lite tankeverksamhet, alltså det som då gick att frambringa, så bestämde jag mig för att måla en vägg! Den bakom jätteskåpet. Skåpet som är fullt med glas, som för övrig aldrig används, känns det som iallafall.

I det här skåpet blir det väldigt dammigt, är det nån som kan säga mig varför!! Endast några av de glasen som stod därinne var blanka och användbara. De andra var snyggt och jämnt betäckta med en grå hinna. Trots att det bara är ett år sedan det tömdes och diskades senast.

Nu var det ju inte detta som var projektet idag. Men eftersom jag skulle måla väggen bakom skåpet var jag därmed tvungen att tömma det. Och eftersom jag är jag så måste jag nu diska allt innan jag sätter in allt igen. Men då kommer det in i ett mycket välputsat skåp! Kalla mig gärna pedant! Men det blir faktiskt skitsnyggt när allt glänser som kristaller!

Nåväl, nu är väggen målad, skåpet putsat. Men allt glas står kvar på bordet. Det känns som om jag har disk hela veckan :-o

Igår fick vi tyvärr lämna bort hunden vi har passat någon vecka! Han är världens gulligaste. Och hela sommaren har jag sagt att om hans lillasyster löper vid den tiden kan vi inte passa honom!

Hur stor är sannolikheten liksom? Självklart så löper hon nu, och inte nog med det, hundmorsan löper också! Och efter ett par blickar på min lilla vovve så var beslutet inte svårt att ta. Hon kan nog tycka det är kul att bli parad precis när som helst nu. Mamma vovven är lite senare, och henne ska jag para, dock inte med hennes egen valp :-o

En vecka kvar hemma  nu, sen blir det en veckas vuxenkollo för mig!

Ikväll

Syskonkärlek

Så här gulligt vilar små vovvarna. Svarte Loffe o lilla Kayla. Äkta syskonkärlek.

De är liksom vana att ligga i en hög sen de var små :-)

Nu gäller det bara att se till att det inte blir för mycket kärlek.

Då lillstumpan tydligen löper för första gången i sitt liv.

Just nu när vi har Loffe här!

På min nymålade vägg!!

Alltså,, ord är överflödiga! Många spindlar har det varit den senaste tiden

Men denna tog priset!

Tror faktiskt inte att jag sett en större spindel!

Och av nån märklig anledning så ser de inte så stora ut på foto, undrar varför!

Maken tillkallades under panik och jag var jävligt rädd att det skulle gå som förra gången,

alltså att spindeln kom undan.

Men medan jag satt ihopkrupen i soffan, gnyende av skräck, lyckades han fånga

eländet och jag beskådade när den spolades ner i toaletten.

Tyvärr så vet man ju en sak, den har släktingar!

Ny smak!

En smak som passar mig! Fy fan va goa! Rom o cola upphälld! Middagen på spisen! Vinet e öppnat! Idol på teven! DET ÄR FREDAG!.

Hundpromenad

Så här fint ser det ut i början av promenaden. Tre överlyckliga vovvar som snusar sig fram. Efter tio minuter går dom lite närmare varandra. Pga att de flätat ihop kopplen.

Fram till nu, precis just nu, har dagen ägnats åt städning.

Inte kul när man håller på, men fan så härligt när det är klart!

Nu ska jag ägna mig åt att kamma tovorna ur mina pudlar,

så man kan se att de faktiskt är släkt med den svarta, stiliga killen!

Inget anmärkningsvärt,,,,

,,,,men ändå!

Jag är med i en veckotidning, ha ha!

Synd bara att det är cancern som är orsaken. Det kunde ju varit

för att man gjort något bra och fantastiskt, utmärkt sig på nåt kul sätt!

Nåväl, visste inte när det skulle dyka upp i tidningen.

Och av en händelse igår, helt ovetandes, så bar min man hem

ovan nämnda tidning till mig! Glömde jag nämna den så är det Hemmets Journal.

Nu behöver jag inte längre fundera på när det kommer i tidningen!

Fakta för denna dagen kan vara:

att jag tände den sista cigen jag hade hemma i fel ände :-o

att jag har två sjukt keliga hundar sen innan, nu har jag en lånehund
här som om möjligt är värre! Han skäller oxå mer än de andra:-(

att när man är ute o går med tre hundar, i tre koppel naturligtvis, så är
kopplen väldigt snygg ihopflätade när man kommer in!

jag har målat den väggen där tv:n är, lite jobbigt men nu är det klart!

att jag igår målade slut på färgen, skrev slut på fotopapperna och tvättade slut på både tvättmedel och sköljmedel. Vilket måste innebära att här har varit nån form av aktivitet iallafall!

att jag nu ska ta två treo för huvudet och sen köra o köpa cig, för att sen återvända till arbetet!

Effektiv

Som fan, skriver ut kobilder (jobbar alltså) med ena handen o målar väggen med den andra!

Att veta var bilen är men inte komma åt den

Snabb besök hos tandläkaren idag på morgonen!

Mitt i city

Svårt att hitta parkering

Bråttom som vanligt

Citygaraget!! Kan det vara nåt?
Har aldrig varit där förut, men va fan gör man.
Måste ju för fan komma ur bilen och in till tandläkaren nu, innan han blir sur!

Tänkt o gjort, ratten svängde in i citygaraget. Parkerade bilen  och började
titta efter en skylt där det står utgång på!

Hittade en utgång, tog trappan ner och ut genom en dörr!
Bra, på väg till tandläkaren!

Då slog det mig att dörren jag gått ut igenom var låst!!!

Okey, det löser sig!

Tandläkarebesöket tog ca en halvtimme, och jag frågade om de möjligtvis
visste hur man kommer in i garaget, gående då alltså!
Näää,, det visste dom inte!

Det löser sig!
Tanken var att jag skulle gå in där jag kört med bilen. Men not,,,!
Där var en stängd port!
Så jag började går runt kvarteret för att kanske hitta en dörr,, fanns ingen!
Jag lovar, det fanns ingen, bara den som jag gått ut igenom, men den var ju låst!

Började nästan titta efter en dold kamera nånstans! Och gick tillbaka till porten
jag kört in igenom. Och tänkte att jag får väl trycka en biljett så den öppnar sig.
Men där kom bilar hela tiden o jag kände mig så jävla dum!

Så jag gick en runda till runt kvarteret, och nästa gång jag kom fram
till porten var den öppen,,,, tack!

Jag småsprang igenom och uppför rampen och hoppades att ingen skulle se mig!
Ha ha,,,inne. Nu ska jag bara hitta bilen! Och utfartsskylten!

Och eftersom jag skriver detta nu förstår ni att jag kom ut, med bil och allt!
Och att jag aldrig mer tänker köra in i det garaget! Det finns andra som jag känner till
och vet hur jag ska komma in i utan bil och komma ut ur med bil!

Skamfläckar

Fy fan vad jag sliter alltså! Men det är roligt när det är klart!

Men än är det inte klart,,,,,,

Idag har jag iallfall målat fönsterkarmarna,, och nu ser ju fönsterna

jävligare ut än innan! Men dom får faktiskt vara nån vecka nu,

mina händer orkar inte skrapa mer färg på ett tag nu!

Men visst ser det fint ut,, även om bilden är något missvisande!

Det är nämligen bara de två väggarna som är klara,, men sen å andra

sidan så är fönsterväggen den jobbigaste, nu är det liksom bara stora väggar

kvar,,,,,, och så fönsterna :-o

Det finns fler skamfläckar än fönsterna faktiskt!

Mina vackra, söta, välvårdade pudlar! Hrm,, de var visst inte så välvårdade
när allt kom omkring! De ser mest ut som två smutsiga ryamattor. Och det
kan vara hyfsat svårt att se vad som är bak och fram på de små ulltottarna.

Men jag tyckte de var fina, ända till igår när Loffe kom hit! Nytvättad och
nyklippt och så fruktansvärt stilig!
Loffe är alltså min hunds valp från förra året och tillhör numera
våra bästa vänner. Vi ska ha honom här nu i två veckor.
Storasyster Kayla och Loffe ömsom kivar och ömsom leker,
ibland så pälstussarna flyger, åtminstone från Kayla (eftersom hon är så långhårig)!
Det är trångt i sängen också kan jag tillägga, då alla tre sover där med oss!


Här är Loffe o Kayla, bror o syster.

                                  
















Och här är Loffe o Kazey, mor och son.

Home makeover

Projektet home makeover fortsätter i en inte alltför rasande hastighet!
Två helger på rad nu har jag skrapat gammal färg av fönster och fönsterkarmar.
Följden blev om möjligt ännu mer värk i muskler och leder, samt en del blåsor i händerna!

Idag har jag målat den jobbigaste väggen av alla, nämligen den med fönster på.
Även nya lampor har hängts upp!
Om jag får säga det själv så är jag jävligt duktig, iallafall på att måla!

Nu kommer det att fortsätta i ungefär samma takt tills det är klart!

Lördag kväll

Skrapat färgen av fönster hela dan!
Mer slut än vanligt i kroppen! Imorgon blir det mer fönster!
Nu, framför tv me godis, läsk och vin o levande ljus!