Inte för länge,,,,

I måndags tänkte jag, att gud vad jag mår bra egentligen! Förhållandevis då alltså! När jag skriver "mår bra" så mår jag egentligen förfärligt. Men allt är ju relativt!
Det här "välmåendet" har liksom suttit i, i nästan tre veckor! Jag började nästan, ja bara nästan, få lite lust att ta fram lite vårkläder och försöka snygga till mig lite! Men den lusten försvann lika snabbt igen! Det är inte så lätt att få någon ordning på den här sargade kroppen! Varken på utsidan eller på insidan! Ser ju ut som en släckt glödlampa!

Man får tydligen inte må bra för länge åt gången! Både igår och idag mår jag uselt! Riktigt uselt om jag ska vara ärlig, men det är ingen som ser det på mig. Men jag känner det!
Jag har värk i armar, axlar, rygg och ben, så in i helvete!
Och så är det den där förbannade magen som kör ihop sig igen! Inte så illa att jag inte varit o gjort det jag skulle:-o Men den känns uppblåst och full så det är tungt att andas! Och så har jag ont i magkatarren till och från. Känns ungefär som om jag har råkat svälja en golfboll eller nåt annat hårt i den storleken, som sitter fast i mellangärdet. Möjligtvis så har jag inhalerat en liknande:-o
Men mig veterligen har jag inte gjort det!
Och så blev jag så förbannat trött, satt o tittade på tv men plötsligt somnade jag!!
Javisst ja, glömde nämna händerna! De känns som uppblåsta gummihandskar! Kan knappt böja fingrarna, och känseln i fingertopparna är nästintill borta. Lite svårt att ta och göra saker med händerna! Naglarna, hrm mina fina franska är ett minne blott! Mina fina vigselringar har jag inte kunnat ha på mig på länge! Vet inte när jag får på dom på elefanthänderna!

Jag vet att jag inte ska känna några krav på tvättning och städning och liknande saker, men det gör jag! Det är som en instinkt att hålla den ordningen. Men idag orkar jag inte!
Och så är jag så förbaskat uttråkad på att bara sitta här och inte orka något!
Är helt enkelt så j-a trött på mig själv och min fula nuna! Förstår inte att folk i min omgivning orkar ha mig i närheten.

Lev ett så normalt liv som möjligt, säger dom från början! Vaddå normalt, det finns inget med den här cancerskiten som är normalt. Ett helt jävla liv blir förstört, och när jag skriver ett liv så menar jag inte bara mitt utan livet i allmänhet för alla inblandade!
Livet för mig som har raserats.
Livet för min man, som ju måste önska att han hade en annan fru, inte konstigt han är trött! Livet för mina barn, som ju självklart är oroliga för om jag ska överleva eller inte. Två av dom har ju bara mig i hela världen! Så tro fan att den "lille" slår över i skolan och är helt hopplös. Och att de äldre har svårt att greppa tillvaron!
Nu säger jag inte att dessa problemen inte fanns innan. Men i normalfallet så hade de förmodligen varit lösta nu istället för dubblerade!
Jag skulle ju finnas här för mina barn, ha orken att hjälpa, vägleda och stötta dem på alla sätt! Jag skulle finnas här för min man, glad, kärleksfull, snygg och livfull! Nu sitter jag istället här som en zombie!
Barnen kan inte vara otrogna, inte hundarna heller. Men gudarna ska veta att jag nästan skulle förlåta min man om han roade sig på annat håll. Nästan!!