söndag 29 mars 2009

Bakslag

Hej alla, som undrar vart jag tog vägen!
Var ju och skulle få mina cellgifter i onsdags, den där första av de fyra sista, som jag var såå glad för! Men det blev inga gifter alls!
Hade mått lite konstigt och först på onsdagsmorgon förstod jag att jag hade feber och att det var febervärk jag hade i kroppen!
Ringde till mottagningen och förklarade läget, men fick svaret att om jag inte hört något negativt om provsvaren dagen innan så var allt ok.
Så jag och min mamma begav oss till sjukhuset och var på plats kl ett. När min sköterska kom med min lilla "laddning" fick hon klart för sig att jag hade feber! Sen drog allt igång. Provtagningar, väntan, mer väntan och flytt till annat rum!

Sen kom läkaren och förklarade att mina värden var låga, nästintill obefintliga! Så någon cellgiftsbehandling var det absolut inte tal om. Tyvärr var det inte tal om att åka hem heller.
Jag blev helt enkelt inlagd, på infektionskliniken, i ett rum med sluss. Isolerad! Alla som kom in till mig fick ta på sig värsta munderingen med munskydd och allt. Vilket resulterade i att jag inte har en aning om hur någon såg ut!

Där låg ja sen, dag efter dag. Antibiotikadropp fyra gånger om dygnet. Tabletter och mediciner!
Äcklig mat och dålig säng! Blodprover togs stup i kvarten. Och jag bara grät och ville hem, hem till min familj, min man, mina barn, mina hundar. Min säng, mitt kylskåp och min egen toalett!!

Fick en ny tid på tisdag hos min onkolog. Och fick samtidigt beskedet att jag skulle stanna kvar tills dess! NEJ, jag vill inte, snälla låt mig få åka hem! Detta var igår! Och plötsligt hade mina värden stigit så pass bra att isoleringen bröts! Och jag har således fått permission.
Detta innebär att jag är hemma, men måste in kl sex och kl tolv, dag som natt för att få mitt antibiotikadropp. Och min underbare man ställer upp och kör mig varenda gång. Stackars honom och stackars mig. Det blir inte mycket sammanhängande sömn. Men en sak kan jag säga, sömnen som blir är myyyyckket skönare.
För om inget annat tar död på mig så hade sjukhussängen gjort det!!

Just det, glömde kanske säga att dom konstaterat att jag har någon form av lunginflammation!
Så här sitter jag nu, ömsom frysande ömsom svettande. Mår inte alls bra, men mycket bättre här hemma än på sjukhuset iallafall! Vet inte när jag kommer att bli frisk! Och vet inte när jag kommer att få cellgifterna igen! Och det stör mig så. Vill ju fortsätta så jag kan bli färdig nångång. Jag hade ju målet i sikte!

Jag har fortfarande en egen säng på sjukhuset, som jag lägger mig i fyra gånger per dygn. Stannar max en halvtimme varje gång! Tur att man har nära till sjukhuset! Tänk om vi haft flera mil, då hade jag snällt fått stanna där! Igår när jag kom in på kvällen så var det en ny sköterska som presenterade sig. Så var det en annan som kom in och sa "hej Kamilla", jag sa hej lika glatt. Och så tänkte jag: vem var det? Sen slog det mig att hon säkert varit inne hos mig flera gånger, men med munskydd. Ha ha därför kände jag inte igen henne!

Vem saknade mig mest när jag var borta då? Det var iallafall en som grät högljutt första kvällen! Det var lillhunden! Hon viker inte från min sida nu, har iofs aldrig gjort, men nu sitter hon som fastklistrad!
Nu är jag nyfiken på besöket hos min läkare på tisdag! Vad ska hon säga? Vad har hon kommit fram till? Jag har iallafall kommit fram till en sak och det är att hur fort jag än vill ha mina cellgifter så är min kropp inte redo! Inte idag iallafall. Den känns totalt genomrutten och slut!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vännen vännen skickar massor kramar genom datorn ...Önskar jag kunde vara närmare så jag kunde förgylla din tillvaro med lite skratt.
Ha inte så bråttom vänta in kroppen nu och ta hand om dig med massa goda drycker(juice,läsk etc.)skna bad och film mys...Krama familjen och sov i massor håll om hundarna...
Tänker på dig.
Förstod att nåt hade hänt :(
Kram Jenny

Skogseva sa...

Jag anade att det var något som inte var som det skulle...

Jag tänker på dig.

Kram
Eva