Oro i lägret!

Det blev visst en sömnlös natt inatt! Typiskt, eftersom jag måste iväg imorgon bitti och alltså inte kan gå o lägga mig igen när barnen gått till skolan! FAN!
Oron består delvis i att min stora vovve löper, och går fram och tillbaka i sängen och håller på att slicka sig hela tiden!
Och så går man upp en runda och lägger sig igen, då kommer hunden till ro, men inte jag inte!

Sen börjar tankarna att snurra i huvudet och sen är det liksom kört! Jag tänkte tillbaka, på mitt liv. Framförallt de senaste åren. Det blev ju en radikal förändring, inget snack om saken. Men det var väl inte den förändringen jag hoppats på. Det såg annorlunda ut från början. För att göra en sammanfattning så ser det ut så här:

2005: Jag har ett underbart jobb som jag trivs fantastiskt bra med. Bra arbetskamrater.
Lever ett hyfsat bra liv tillsammans med mina söner! Är ute en del och festar, både på gott och ont! Ibland är livet väldigt turbulent men samtidigt lugnt på något sätt!
Träffar min blivande man för första gången, på jobbet!

2006: I början av året tänds gnistan, som sedan fortsätter att brinna! Vi inleder ett förhållande som blir ganska intensivt redan från början. Här finns minsann ingen tid att spara på! Livet leker! Jag är upp över öronen förälskad och allt går i rosenrött! I september blir vårt förhållande officiellt på jobbet och i december förlovar vi oss! Äntligen var det min tur att få lycka, harmoni och gemenskap i mitt liv! Mina stora barn börjar bli vuxna, och mina små bor deltid hos sin pappa!

2007: Min äldste son fllyttar hemifrån, samtidigt som vi andra flyttar in hos kärleken! Min äldste son tyckte jag kastade ut honom, men så var det inte! Jag tyckte att jag gjorde något bra för honom! Det ligger som en liten börda på axlarna, men jag tror nog att vi kan enas om att det var rätt!
I september gifter vi oss, ett underbart bröllop och lyckan sken i kapp med solen! Aldrig tidigare har jag kännt mig så vacker och älskad! Vi åkte på en liten smekmånad över en helg. Och beställde sen tillsammans med vänner en resa till Egypten. Jag har aldrig varit utomlands tidigare så snacka om att det var stort för mig.

I november dog mina små pojkars pappa hastigt! Vi grät länge allihopa, utom minste sonen! Jag minns att han kom upp dagen efter med ett leende på läpparna. Och jag tänkte "vad är det för fel på honom?". Det tog ett par dagar innan man förstod att inget skulle bli som förr! Aldrig skulle det bli som vi planerat. Plötsligt hade vi fått barn!!
Nästyngste sonen sörjde konstant i flera månader. Och vi insåg redan då, att det kommer att ta minst ett år!
I december blev jag uppsagd från mitt älskade jobb:-( Fattar fortfarande inte vad de var som hände! Och det är idag en av mina stora sorger faktiskt!

2008: Resan till Egypten äger rum. Småbarnen är självklart med. Det löste vi ju med en gång. Det var lika stort och mycket för dem som det var för mig! Även om sorgen var med dem hela tiden! När vi kom hem fick jag nytt jobb!
Vår lilla pudel fick valpar i april. Det var en upplevelse jag aldrig vill glömma! Fem små knyten hjälpte jag henne att förlösa. Och hur skulle man kunna motstå att behålla den lilla första underbara valpen. Ett litet underbart liv som snart blir ett år!
I augusti åkte vi iväg till Cypern, även nu var barnen med. Hur skulle vi kunna åka iväg utan dem??
I oktober blev jag uppsagd från mitt jobb, igen!
I november fick jag diagnosen Hodkins Lymfom efter många om och men! Hade mått konstigt under ett års tid, så jag förstod att något var galet. Men det här, det är ju löjligt! Cellgiftsbehandling påbörjades!

2009: Har precis börjat. Och jag ser det redan som helvetesåret!
Minste sonen har plötsligt börjat ge utlopp för sin sorg efter pappa, och även för min sjukdom naturligtvis. Och nu ser vi ytterligare ett år innan han har kommit igenom det!
Hälften av cellgiftsbehandlingarna är över, jag borde vara glad. Men just nu fattar jag inte hur jag ska orka lika mycket till!
Tänkte satt fler valpar till världen, men vovven löper vid lite fel tidpunkt. Det måste planeras väl eftersom vi ju ska resa till Turkiet i början av juni. Barnen är eld och lågor. Och det hade jag också varit om allt hade varit som det skulle. Nu undrar jag mest vad jag ska där och göra. Det är tydligen inte så bra att sola! Ska jag komma hem lika likblek och med sopsäckar under ögonen så kan man ju undra om det är lönt!
I juli ska ju mina behandlingar vara över! Men hur blir det då? Kommer jag att känna mig bättre? Är lite rädd för att fastna i detta ovälbefinnande! Även om jag vet att jag inte gör det!
I sommar få min man ingen vacker fru. Till jul kanske jag har lite hår på huvudet! Och kommer förmodligen att se ut som en "tant". Men det är väl faktiskt till den kategorin jag hör oxå nu! Kroppen åldras nog en del med denna sjukdomen och behandlingar! Så nu gäller det bara att leva och skita i hur man ser ut!
Sjukskriven kommer jag nog att vara större delen av året!
Jag längtar till 2010, första gången i mitt liv som jag önskar "livet" av en hel sommar!