Shampoot

När jag var och handlade i helgen, såg jag att det kommit ett nytt shampoo, det var lila!! Insåg att det inte var lönt att köpa det och med sorg i modet gick jag från hyllan! Häromdagen såg jag det igen, och kunde inte låta bli! Vet inte vad som fick mig att köpa det, och jag vet heller inte vad jag ska ha det till. Det får stå som prydnad i badrummet, kanske kan jag tvätta mitt hår med det om ett år!

Idag är ingen bra dag, det är inte shampoots fel, eller så är det kanske det! Det blev en så klar påminnelse om att inget är som det ska. Lika glad och lycklig över livet som jag faktiskt är, för det mesta, lika meningslöst känns allting idag. Varför?? Vad är det för mening med detta? Jag skulle ju äntligen leva ett lyckligt och meningsfullt liv. Tillsammans med min älskade man. Nu är det bara spillror kvar, så känns det. Jag förstör ju bara hans liv! För barnen har man ju aldrig förväntats vara något annat än mamma, tröstande, förstående, tjatande och befinnande sig nånstans mellan köket och tvättstugan.

Men för maken skulle jag ju vara ung, snygg, pigg, glad, frisk, sund, sexig, ja det finns säkert massor av ord som skulle beskriva det som var meningen att jag skulle vara!

Nu sitter jag istället här och känner mig som ett totalt ras. Gammal, tjock, rynkig, tunnhårig, snart skallig, trött, jag känner mig som den fulaste som finns! Och det värsta är att det blir inte bättre! Det finns ingen som helst meningsfullhet med det här! Det verkar inte ens som om jag tänker gå ner i vikt av sjukdomen!! Nån jävla förmån kunde man väl ha, eller?

Jag har alltid varit enormt mån om mitt utseende. Har försökt att ta hand om mig, se snygg ut! Har alltid tyckt det var kul att klä mig snyggt och vara representativ. Jag har varit enormt petig med mitt hår o smink o allt sånt. Nu börjar jag undra, vad det var för mening med det! Det är ju kört oavsett!

Folk säger att jag ska aktivera mig. Promenera! Träna! Gå upp och klä på mig! Ge mig ut! Men guud, vad ska jag göra? Känner mig som totalt fejkad! Just nu inser jag att jag kommer att vara här hemma, iklädd mysbyxor, skallig, trött och menlös. Men jag blir ju iallafall en bra hushållerska, när jag orkar, och en trygg mor för barnen. Alltid i närheten! Men inget maken kan "visa upp" och vara stolt över längre! Stackars honom!

Tro nu för guds skull inte att jag sitter här och tycker synd om mig själv, för så är inte fallet! Det jag gör är att jag sörjer, jag sörjer det livet vi såg fram emot, som inte blev som vi önskade!